Så var UFC 214 över, den största galan hittills i år. Varenda match på huvudkortet förtjänar ett eget inlägg för sig, och de har alla väckt diskussioner bland fans. Men matchen mellan Woodley och Maia blev inte bara en snackis bland tittare, utan står också som ett exempel på en intressant frågeställning om hur mycket ansvar en fighter har att underhålla med sitt agerande i buren, samt om hur det ansvaret måste vägas mot den sportsliga drivkraften att vinna och behålla sin titel. UFC-presidenten Dana White menade efteråt på att ingen vill se Woodley fightas, och plötsligt blev därmed ett möte mellan Georges St-Pierre och mellanviktsmästaren Michael Bisping åter aktuellt, när det tidigare var sagt att vinnaren mellan Woodley och Maia skulle välkomna tillbaka GSP in i buren.
På förhand var Maia en knepig motståndare att ställas inför. Inte för att det fanns någon tvekan om vad som skulle behöva göras taktiskt, utan om den uppenbara svårigheten i att faktiskt genomföra det. Neil Magny, Matt Brown och Carlos Condit är tre toppfighters som alla gick samma öde till mötes när de förgäves försökte stå emot. Maia lyckades utan några större problem få den så viktiga nedtagningen, och agerade mänsklig ryggsäck tills han kunde krama livet ur dem. Inför titelfighten med Woodley kom jiu jitsu-fenomenet in med sju raka vinster i ryggen. Imponerande, men även unikt i den meningen att det aldrig var någon fråga bland de motståndarna om vad som hade behövts göra för att inte förlora.
Nyckeln för Woodley att behålla sitt titelbälte låg helt enkelt i att inte bli nedtagen. Sagt och gjort. De 25 minuter som utgjorde galans näst sista match blev rätt monotona. Med över ett tjugotal nedtagningsförsök som alla resolut stoppades av Woodley, blev Maias självklara väg mot vinsten avstängd. För varje dyk som inte åstadkom sitt eftersträvade resultat, kunde en desperation allt tydligare ses från brasilianaren, och till slut strålade den nästan ut inifrån buren. I slagväxlingarna fanns endast en avvaktande spänning, som ledde till passivitet. Med respekt för Woodleys kraft, respektive Maias förmåga att direkt utnyttja ett felsteg för att ta kampen till marken, blev den stående kampen en försiktig historia.
Vid slutsignalen vittnade Maias uppsvullna och blåslagna ansikte om intensiva bombardemang av nävar, åtminstone åt ett håll. Den statistiska sanningen var dock en annan – matchen slog med råge rekordet för det lägsta antalet träffar kämparna emellan i en welterviktstitelmatch som gått tiden ut, ett faktum som UFC-presidenten Dana White inte var sen med att påpeka vid presskonferensen efter galan. White fortsatte sedan kritiken med att dra slutsatsen att Woodley inte är en fighter som publiken vill betala för att se. Även om Woodley med framgång gjorde allt för att för att vinna – eller kanske snarare allt för att inte förlora, så var det precis det som kritiserades. ”You take no risks, you get no rewards”, avslutade White med att säga, och gjorde en tydlig anspelning på att matchen mellan GSP och Bisping nu var den som skulle bli verklighet. Några dagar innan på presskonferensen inför UFC 214 hade Dana White försäkrat Woodley om att han vid vinst skulle bli den återvändande kanadensarens motståndare, i en fight som säkert genererar stora inkomster genom GSP:s stora popularitet trots nära fyra års frånvaro från tävlande.
Uttalandena från UFC-presidenten delade många av fansen kring frågan om vad en fighter, och inte minst en mästare, förväntas erbjuda fansen. Det är lätt att förstå sig på Woodleys agerande. Sportsligt sett gjorde han vad många kännare skulle anse vara tekniskt rätt och rimligt. Neutralisera motståndarens styrkor och framhäv dina egna. En fighter når aldrig världsmästarstatus utan hänsyn till den grundprincipen i mma. Må vara att Woodley nu tycktes hamna i en defensiv sits där han inte förde dansen, utan snarare att all ansträngning och koncentration gick till att inte falla offer för Maias spetskompetens. Men å andra sidan skulle man också kunna argumentera för att utmanaren är den som har något att bevisa, och därmed bör bjuda upp till dans. Woodleys tränare Din Thomas kommenterade i all enkelhet balansen mellan sport och underhållning såsom att: ”If winning wasn’t the ultimate goal of a sport, then why have a winner? Why not just have entertainment? The reality is, this is a sport and you gotta do what you gotta do to win.”
Jag är fullt benägen att instämma i Thomas argument, även om jag samtidigt kan förstå Dana Whites poäng. Utan åskådare som är villiga att betala finns ingen ekonomisk grund för fighters professionella existens. Att publikt kritisera en mästare som inte kan klandras för annat än att ha haft en pragmatisk approach till sitt tävlande, är däremot inte alls snyggt. Jag vill tro att många fans ändå borde vara på Woodleys sida i diskussionen, trots att det lätt kan medges att matchen saknade riktig intensitet och spänning. Som professionell idrottare måste det främsta ansvaret vara att tävla för att vinna. I vilket fall som helst lär en viss Michael Bisping vara nöjd över att Woodley prioriterade det före underhållningsvärdet.
