Nu på tisdag är det premiär för Dana White’s Tuesday Night Contender Series. En tv-serie som består av ett nygammalt koncept: låt hungriga fighters som inte slagit igenom professionellt få en chans att visa upp sig inför en stor publik, och möjliggör för deras intåg i världseliten. Detta klassiska system med att dokumentera aspirerande stjärnors klättrande mot toppen i sin sport är långt ifrån något unikt, men likväl ett mycket smart koncept som UFC nu kommer förverkliga.
Idrottsvärlden, och inte minst kampsporten, byggs i stort på historier och människoöden. Det blir naturligt så. En enorm dramatik finns att hämta i hur karriären utvecklas för en fighter. Till att börja med tävlar atleten ensam, och ställs i en kamp mot en motståndare. Ofta brukar mentaliteten vara att motståndaren är där för att ta ifrån dig allting som fighter. Och det ligger något i det. Varenda match kan potentiellt vara helt avgörande för karriären, hälsan och ekonomin. Fightern är sitt egna varumärke, som dessutom har en kort förväntad levnadstid som tävlande. Jämför detta med ett fotbollslag som kan ha en eller flera dåliga säsonger och ändå överleva gott och väl. En sådan förening (eller alltmer ofta idag, företag) kan ha existerat i över hundra år. Fansen finns kvar även om laget gör dåligt ifrån sig i några matcher. Den lyxen har inte ett personligt varumärke, såsom en fighters. Lägg också till faktumet att de tävlar relativt sällan.
Det är alltså logiskt att den korta tiden som fighters spenderar i rampljuset under tävling bär enorm betydelse för alla inblandade. Att försöka fånga dessa historier och ta vara på den dramatik som växer fram inte bara under slagväxlingarna, utan också runtomkring dem, måste då vara ett mycket smart drag. Det har då naturligt blivit ett framgångskoncept att ha marknadsföring som fokuserar på att dokumentera livet utanför och inför tävling för fighters. Boxningen har länge förstått detta, och haft ett antal olika program och serier med detta på agendan. En viss Floyd Mayweather ska ha tagit fram konceptet åt HBO Boxings ”24/7”-serier, som ger fansen en inblick i boxarnas träning inför matcher. Det hade premiär 2007 i samband med Mayweather match mot Oscar De La Hoya, och formatet har använts till många större PPV-sända matcher sedan dess.
Men det finns också värde i att ge mindre namn medialt utrymme i kampen om att ta sin in i kampsportens finrum. Även detta har boxningen varit mycket duktiga på att göra. HBO Boxing började 1996 att sända Boxing After Dark, och Showtime har länge haft ett liknande koncept kallat ShoBox: The New Generation. Båda programmen presenterar talanger och matchar dem inför varandra. Fördelarna med ett sånt upplägg är många. För arrangörer är det ett sätt att sprida sporten och atleternas livshistoria, samt att det är ett perfekt farmar-upplägg. Fighters som visar framfötterna kan då enkelt promotas vidare och kontrakteras. För deras del är det en fin chans att få sina mindre, lokala matcher tv-sända inför en stor publik. Vid succé kan en efterlängtad världsmästartitel vara betydligt närmre än tidigare.
UFC:s variant på detta är alltså långt ifrån ett nytt koncept, inte ens från deras sida. Välkända The Ultimate Fighter (TUF) har nu nyligen avslutat sin 25:e säsong sedan serien lanserades 2005. Showen följer ett gäng fighters som bor tillsammans i ett hus och slåss om ett kontrakt med UFC. 2015 introducerade UFC dessutom den websända serien Dana White Lookin’ for a Fight. Som namnet antyder åker UFC-presidenten omkring i USA och scoutar talanger, men serien har karaktären av ett reseprogram. TUF är reality-tv, med stor tyngpunkt i dramat som uppstår emellan de medverkande kämparna under tiden i huset. Utefter vad som visats och sagts om Dana White’s Tuesday Night Contender Series, verkar fokus helt och hållet vara på de medverkande och deras bakgrundshistorier. En mer seriös och ödesmättad framtoning kan anas.
Som sagt, även om konceptet funnits tidigare med att låta mindre etablerade fighters få en stund i rampljuset, är det svårt att inte se tjusningen i det. Särskilt när det görs i en mycket nedkokad version där fokus ligger helt på fighters, deras bakgrund och den aktuella fighten. Ingen racing med go-karts eller camping med Matt Serra. Inte heller några dramaturgiska element hämtade från Keeping Up with the Kardashians. Utformningen är enkel och framstår som avskalad: hungriga fighters drabbar samman i TUF-gymmets bur. Inget turneringsformat med ett UFC-kontrakt som förstapris. I det simpla ligger skönheten. Ett möjligt avslutande frågetecken är bara hur stora publiksiffrorna blir med tanke på att den sänds via UFC Fight Pass, organisationens egna webkanal. Kanske hade en annan typ av distribution varit bättre. Alla övriga delar pekar åtminstone mot att det blir riktigt bra vålds-tv.
