Viktfrågan tycks allt oftare komma på tal. Senast förra månaden drabbades Khabib Nurmagomedov av hälsoproblem i samband med bantning inför UFC 209. Hans match mot Tony Ferguson fick avblåsas i och med att ryssen tvingades ta ambulans till sjukhuset under kvällen på dagen innan invägningen. Det var med största säkerhet inte den sista gången som bantningen skulle ställa till problem för fighters, fans och promotions. Rimligt är det att fråga sig hur nuläget ser ut, och hur man kan tänkas få bukt med problemen som följer bantningen idag.
En studie som genomfördes av California State Athletic Commission, CSAC, visade på en obehaglig sanning. Nära en tredjedel av de 82 proffsfighters de testat vid matcher i Kalifornien klev in i buren 10 procent eller mer över gränsen för viktklassen de tillhör. En bantning och vätskeåterhämtning liknande den som Dean Garnett gick igenom (och som beskrevs förra veckan) är alltså långt ifrån ovanlig. Som tidigare sagt innebär denna typ av vätskebantning stora hälsorisker på både kort och lång sikt. Problemen kopplade till bantningen i mma är något som CSAC försökt stävja sedan länge. I februari förra året introducerade de ett regelpaket, där bland annat ett förbud mot intravenös rehydrering (IV) infördes. Dessutom ingick regler om vätskenivåtester under matchdagen, där en för låg vätskenivå kan leda till att matchen avblåses och därefter ett tvång för fightern att kliva upp i viktklass vid framtida matcher. Utöver det tilllkom också regler som tillät promotions att hålla sina invägningar tidigare än standarden (ca. 24 timmar) innan matcher.
Tidiga invägningar började UFC praktisera i juni 2016, när UFC 199 hölls i Kalifornien. Det var något som då enstämmigt hyllades av fighters och media. Även UFC:s Vice President of Athlete Health and Performance, Jeff Novitzky, stämde in i den kören och menade att CSAC:s arbete med eldsjälen Andy Foster i fronten var mycket värdefullt för sporten. Vad tidiga invägningar i praktiken innebär är först och främst ett längre tidsfönster att rehydrera på, med invägning upp till 36 timmar innan matchstart. Redan här fanns det motargument som gällde att fighters skulle kunna ges incitament att banta än mer, om de får mer tid att återhämta sig. Det tycks dock inte riktigt ha blivit fallet. Det andra som framför allt fighters har uppgett som positivt är att möjligheten att väga in sig när som helst under det fyra timmar långa fönstret mellan 10.00 och 14.00. Detta leder i praktiken till att de befinner sig på utsagd vikt en kortare tid. Med invägningar på eftermiddagen i samband med showen var det vanligt att fighters var allvarligt dehydrerade en längre tid för att klara vikten inför eventets början.
Totalt sett är det värt att fundera på hur stor förändring i atleternas inställning till bantning som dessa regelförändringar har åstadkommit. Det är tveklöst att tidiga invägningar och vätskenivåtester är steg i rätt riktning med tanke på fighters säkerhet och hälsa, men jag har svårt att tro att det skulle ha åstadkommit något särskilt stort skifte i attityden till viktminskning. Det ska också klargöras att IV-förbudet egentligen inte direkt har med bantning att göra, utan var ett sätt att motarbeta doping. IV kan maskera vissa substanser i blod- såväl som urinprover. Det har dock inkluderats i diskussionen kring bantning i och med att många menar på att IV är det mest effektiva viset att rehydrera, något som den amerikanska antidopingorganisationen USADA förnekat.
För att på riktigt stävja problemen kopplade till bantningen tror jag att en stor förändring behövs, så att landskapet omformas. Så länge de tänkta fördelarna med viktminskningen överväger nackdelarna ur prestationssynpunkt, så kommer fighters alltid vara beredda att gå igenom den svåra processen. En idé som alltid funnits i min tanke är att låta invägningen ske precis innan matchen, så att en stor bantning får en än tydligare negativ effekt på prestationsförmågan, vilket i sin tur skulle ge incitament till att banta mindre. Problemet är då hur missade invägningar skulle hanteras. Att ställa in matcher precis innan de skulle gå av stapeln är otänkbart ur promotionsynpunkt. Likväl finns en stor potentiell fara i att fighters ändå bantar och allvarligt riskerar sin hälsa efter att ha klarat invägningen.
En annan idé, som bland andra Joe Rogan har uttryckt, är att mixtra med viktklasserna. Dels finns möjligheten att lägga till fler viktklasser, för att förminska ”avstånden” mellan dem, och ge fighters bättre möjlighet att delta i en viktklass närmre deras naturliga vikt. Här bör detta vägas mot risken med att urvattna prestigen i att vara titelhållare om antalet divisioner blir för stort. En variant på detta är att göra tester utanför tävling på fighters för att bestämma ett naturligt viktintervall för dem att få tävla i. Därefter anordnas matcher i catchweight, vilket alltså i praktiken skulle avskaffa hela systemet med definierade viktklasser. Detta kan tyckas drastiskt, och skulle säkert innebära en stor omställning för promotions och förbund. Men kanske är det just något sådant nytänkande som krävs för att åstadkomma en bra lösning. Oavsett vad som sker kommer viktfrågan med allra största säkerhet fortsätta vara en viktig fråga även i framtiden.
