Colby Covington: ”Jon Jones tog steroider redan i college”

Förre UFC-mästaren i lätt tungvikt, Jon Jones, har varit utanför rampljuset ett tag. Delvis såklart då han inte gått match sedan förra sommaren. Detta då han för andra gången på kort tid flaggades i ett dopningstest. Sedan är det givetvis en faktor att UFC har en ”ny”, kanske än mer lysande stjärna i Conor McGregor. Även om irländaren i och med ”Dollygate” inför UFC 223 minst sagt har visat att han också kan strula till det för sig, håller nog många Jones fortfarande högst på den listan.

Gällande dopningsanklagelserna har Jones hela tiden hävdat att han är oskyldig, eller åtminstone att han fått i sig otillåtna substanser ovetandes och av misstag. En som ger en annan bild av Jones inställning till prestationshöjande medel är den topprankade UFC-welterviktaren Colby Covington. Jones och Covington var rumskompisar när de pluggade och brottades vid Iowa Central Community College.

I veckans avsnitt av podcasten MMA Roasted intervjuas Covington via telefon. Programledaren Adam Hunter frågar ”ni var ju polare – vad hände?” och får ett mycket rättframt svar:

We used to be really good friends; best friends; at each other’s side, we wouldn’t leave each other’s side. As soon as he started to do those steroids, he started just turning into a different person.

Covington beskriver också målande hur rumskompisen betedde sig ibland:

He’d have roid rages, he’d come home and literally there’d be like a blanket not right in the house and he’d be like ”COLBY, WHAT THE FUCK, AAAAAAH” and start fucking to roid rage out, just freak the fuck out.

Welterviktaren menar vidare att det var vid ett sånt tillfälle han fick se den verklige Jones:

I’m like ”dude, chill the fuck out” and he would like, you know, like literally try to back me in a corner with these demon fucking eyes. Because that dude literally is fucking Satan’s fucking little angel, or Satan’s son, and I just lost all my respect for him you know.

Covington har inte mycket till övers för Jones och menar att han förändrades till någon som är rakt igenom falsk:

He just fucking turned into a completely different person and a fake piece of shit and he’s, he’s such a fake fuck. He tried to play this role like ‘Uh, I’m all about God, oh, this and that’.

I’m like ‘no, you’re fucking not, you fucking piece of shit. You’re just trying to lie to all the fans.’ Look at him, dude, he’s too busy being on coke binges; on steroids; fucking in the club, hitting fucking pregnant ladies and running off from the scene almost killing a pregnant lady and then fucking wrapping Bentleys that the UFC gave him around poles, with hookers in the back. Like, oh, I thought you were a family man? That guy’s a piece of shit; low-life dirtbag.

Efter att Covington raljerat klart kring Jones karaktär – eller snarare brist därpå – frågar Hunter igen för säkerhets skull om Jones verkligen tog steroider i college också. Colby är inte sen att svara:

Yeah, he was doing steroids back in college. He was at 197 (lbs), he wanted to go up to heavyweight, so he was like ‘fuck dude, let me start juicing up, I wanna get up to heavyweight’.

Lyssnarna får också en mer preciserad bild av hur det gick till och till och med ett namn på vem som ska hjälpt Jones att dopa sig på ”rätt” sätt:

So you know he got on this little lifting program and started doing steroids with this other kid in our dorm. This kid, his name was Nate Willard. He was from California so he was giving him all the inside scoops on the steroids and then started doing all this shit: HGH (tillväxthormoner), testosterone, and he’d just fucking have roid rage. He’d have temper tantrums, and that’s where I lost all my respect. He would come home and if there was a dish wrong, he would freak the fuck out.
If we were watching TV and he wanted to play a video game, he would just lose his shit, man. I’m not even lying, and that’s when I lost all my respect for him. I wanted nothing to do with him.

Covingtons sammanfattade åsikt om Jones är inte nådig den heller:

I knew he was just a piece of shit and he was a fake, two-faced bitch.

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Den äldsta av sporter

UFC 214 närmar sig med stormsteg, och det är svårt att inte bli exalterad inför vad som förväntas bli årets mest stjärnspäckade mma-gala. Tre titelmatcher visas, med Tyron Woodley mot Demian Maia om welterviktsbältet som co-main, och det efterlängtade returmötet mellan Jon Jones och Daniel Cormier som huvudnummer, där lätt tungviktstiteln står på spel. Av de fyra fighters som precis räknades upp har tre av dem en bakgrund i brottning. En bakgrund som ofta anses som den bästa för mma-tävlande. Även om man i dagsläget kan se något av ett trendbrott, talar mycket för att brottningen fortsatt kommer vara ett av de viktigaste vapnen i buren.

”Once you’ve wrestled, everything in life is easy.”, sa Dan Gable, en av collegebrottningens största profiler i USA. Citatet refererar till hur tuff brottning är som sport, både fysiskt och mentalt. Fysiskt handlar det om kraftexplosioner såväl som vighet, snabbhet och uthållighet. Mentalt är enkelheten pressande. En motståndare. Inga redskap, inga bollar eller objekt. Bara två personer i en kraftmätning där få ursäkter finns. Det var inte för inte som sporten, som brukar kallas för den äldsta av dem alla, var så populär i antikens Grekland. Filosofen Platon var en meriterad brottare, och menade på att träningen var en nyckel till att skapa ett friskt sinne i en frisk kropp. Kanske var det också tuffheten i brottningen som ska ha fått Sokrates att uttrycka: ”I swear it upon Zeus, an outstanding runner cannot be the equal of an average wrestler”.

Men man behöver inte gå till antikens greker för att få höra om hur utmanande denna uråldriga sport är. Många personer med varierad kampsportserfarenhet instämmer i påståendet att brottningen är den disciplin som är tuffast, inte minst ur fysisk synpunkt. Den atletiska och mentala grund som brottare bygger upp brukar också ofta anses vara den bästa att stå på som mma-utövare, något som exempelvis UFC-kommentatorn Joe Rogan har framfört flera gånger. Många framstående UFC-fighters har en bakgrund i college-brottning, bland annat de nuvarande titelhållarna Stipe Miocic, Daniel Cormier, Tyron Woodley och Cody Garbrandt. Analyser har visat ett statistiskt samband i hur chansen att slåss om världsmästartitlar i UFC ökar i takt med större brottningsmeriter.

College-brottningen har varit en riktig sluss in till inte bara professionell mma, utan även UFC:s toppskikt. Nära 35 % av alla titelhållare sedan turneringsformatet slopades har en dokumenterad bakgrund i college-brottning, exkluderat flera mästare som brottades tidigare i livet, men aldrig påbörjade högre studier. Det är en anmärkningsvärd siffra, och sambandet mellan framgång i amatörbrottning och professionell mma tycks vara starkt. Orsakerna är flera.

Rent sportsligt finns det också en logik i att brottningsförmågan kan vara avgörande i en mma-kontext. Att kunna bestämma om fighten ska ta plats stående eller på marken har en enorm taktisk betydelse. Många menar däremot att det snarare kanske mer handlar om indirekta egenskaper, som atletisk förmåga och mental tuffhet, som gör att fighters med brottningsbakgrund tenderar att vara framgångsrika. Detta förstärks ytterligare genom att amatörbrottare på collegenivå har passerat så många utsållningar, att den relativt lilla skara utövare där är utmärkta atleter som ändå kunde lyckats i vilken sport som helst. Lägg sedan till på det att brottning är en av de tävlingsorienterade kampsporter man generellt börjar med i tidigast ålder. Så exakt varför brottning är en utomordentlig grund till mma finns det många tänkbara förklaringar för.

Idag, kanske mer än någonsin, kan man dock se något av ett trendbrott i vilken utsträckning brottningen används som vapen i buren på den högsta nivån. Tittar man på de elva nuvarande titelhållarna (Robert Whittaker inkluderad) så har fyra en tydlig bakgrund i college-brottning: Stipe Miocic, Daniel Cormier, Tyron Woodley och Cody Garbrandt. Men av dem är det egentligen kanske endast Cormier som kan sägas ha en tydligt brottningsinriktad stil. De andra har en stark boxning som sitt kanske främsta vapen. Garbrandt och Miocic har hela 82 respektive 76 % av sina vinster på knockout eller TKO till följd av slag. I nuläget har alltså UFC en stor andel mästare som har bakgrund i stående kamp, och eller där striking används som deras främsta vapen.

Det är på sätt och vis en intressant situation, även om man bör hålla sig från att dra alltför stora slutsatser ifrån den. Det är däremot svårt att inte undra om den allmänna brottningsnivån bland elitutövarna i mma nått tillräckligt högt för att många gånger neutralisera en brottningsinriktad stil. Det är ett relativt känt faktum att det oftast är betydligt lättare att lära sig att försvara nedtagningar och offensiv grappling än att genomföra attackerna själv. Det är mycket möjligt att brottningsorienterade fighters idag har det svårare än någonsin att få en sådan approach att fungera, och att kanske bara de mest slipade genomgående kan lita till sin förmåga att ta kampen till marken.

Huruvida man vill klassa det nuvarande landskapet bland titelhållare som en indikation på att brottningens betydelse i mma:n håller på att förminskas eller inte, finns det ingen anledning att anta att den någonsin blir irrelevant. Förmågan att kasta folk i backen (eller att försvara sig mot detsamma) kommer troligen aldrig bli utdaterad. Gammal är alltså äldst, även bland kampsporterna. Nästa helg ser vi den tesen styrkas i huvudmatchen, som alltså ställer två tidigare brottare mot varandra.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy