Söndagskrönikan: Med ansvar att underhålla

Så var UFC 214 över, den största galan hittills i år. Varenda match på huvudkortet förtjänar ett eget inlägg för sig, och de har alla väckt diskussioner bland fans. Men matchen mellan Woodley och Maia blev inte bara en snackis bland tittare, utan står också som ett exempel på en intressant frågeställning om hur mycket ansvar en fighter har att underhålla med sitt agerande i buren, samt om hur det ansvaret måste vägas mot den sportsliga drivkraften att vinna och behålla sin titel. UFC-presidenten Dana White menade efteråt på att ingen vill se Woodley fightas, och plötsligt blev därmed ett möte mellan Georges St-Pierre och mellanviktsmästaren Michael Bisping åter aktuellt, när det tidigare var sagt att vinnaren mellan Woodley och Maia skulle välkomna tillbaka GSP in i buren.

På förhand var Maia en knepig motståndare att ställas inför. Inte för att det fanns någon tvekan om vad som skulle behöva göras taktiskt, utan om den uppenbara svårigheten i att faktiskt genomföra det. Neil Magny, Matt Brown och Carlos Condit är tre toppfighters som alla gick samma öde till mötes när de förgäves försökte stå emot. Maia lyckades utan några större problem få den så viktiga nedtagningen, och agerade mänsklig ryggsäck tills han kunde krama livet ur dem. Inför titelfighten med Woodley kom jiu jitsu-fenomenet in med sju raka vinster i ryggen. Imponerande, men även unikt i den meningen att det aldrig var någon fråga bland de motståndarna om vad som hade behövts göra för att inte förlora.

Nyckeln för Woodley att behålla sitt titelbälte låg helt enkelt i att inte bli nedtagen. Sagt och gjort. De 25 minuter som utgjorde galans näst sista match blev rätt monotona. Med över ett tjugotal nedtagningsförsök som alla resolut stoppades av Woodley, blev Maias självklara väg mot vinsten avstängd. För varje dyk som inte åstadkom sitt eftersträvade resultat, kunde en desperation allt tydligare ses från brasilianaren, och till slut strålade den nästan ut inifrån buren. I slagväxlingarna fanns endast en avvaktande spänning, som ledde till passivitet. Med respekt för Woodleys kraft, respektive Maias förmåga att direkt utnyttja ett felsteg för att ta kampen till marken, blev den stående kampen en försiktig historia.

Vid slutsignalen vittnade Maias uppsvullna och blåslagna ansikte om intensiva bombardemang av nävar, åtminstone åt ett håll. Den statistiska sanningen var dock en annan – matchen slog med råge rekordet för det lägsta antalet träffar kämparna emellan i en welterviktstitelmatch som gått tiden ut, ett faktum som UFC-presidenten Dana White inte var sen med att påpeka vid presskonferensen efter galan. White fortsatte sedan kritiken med att dra slutsatsen att Woodley inte är en fighter som publiken vill betala för att se. Även om Woodley med framgång gjorde allt för att för att vinna – eller kanske snarare allt för att inte förlora, så var det precis det som kritiserades. ”You take no risks, you get no rewards”, avslutade White med att säga, och gjorde en tydlig anspelning på att matchen mellan GSP och Bisping nu var den som skulle bli verklighet. Några dagar innan på presskonferensen inför UFC 214 hade Dana White försäkrat Woodley om att han vid vinst skulle bli den återvändande kanadensarens motståndare, i en fight som säkert genererar stora inkomster genom GSP:s stora popularitet trots nära fyra års frånvaro från tävlande.

Uttalandena från UFC-presidenten delade många av fansen kring frågan om vad en fighter, och inte minst en mästare, förväntas erbjuda fansen. Det är lätt att förstå sig på Woodleys agerande. Sportsligt sett gjorde han vad många kännare skulle anse vara tekniskt rätt och rimligt. Neutralisera motståndarens styrkor och framhäv dina egna. En fighter når aldrig världsmästarstatus utan hänsyn till den grundprincipen i mma. Må vara att Woodley nu tycktes hamna i en defensiv sits där han inte förde dansen, utan snarare att all ansträngning och koncentration gick till att inte falla offer för Maias spetskompetens. Men å andra sidan skulle man också kunna argumentera för att utmanaren är den som har något att bevisa, och därmed bör bjuda upp till dans. Woodleys tränare Din Thomas kommenterade i all enkelhet balansen mellan sport och underhållning såsom att: ”If winning wasn’t the ultimate goal of a sport, then why have a winner? Why not just have entertainment? The reality is, this is a sport and you gotta do what you gotta do to win.”

Jag är fullt benägen att instämma i Thomas argument, även om jag samtidigt kan förstå Dana Whites poäng. Utan åskådare som är villiga att betala finns ingen ekonomisk grund för fighters professionella existens. Att publikt kritisera en mästare som inte kan klandras för annat än att ha haft en pragmatisk approach till sitt tävlande, är däremot inte alls snyggt. Jag vill tro att många fans ändå borde vara på Woodleys sida i diskussionen, trots att det lätt kan medges att matchen saknade riktig intensitet och spänning. Som professionell idrottare måste det främsta ansvaret vara att tävla för att vinna. I vilket fall som helst lär en viss Michael Bisping vara nöjd över att Woodley prioriterade det före underhållningsvärdet.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Hellre ökänd än okänd

Förra helgen var UFC på besök i New York igen. Nyrenoverade Nassau Coliseum på Long Island blev skådeplatsen för en rad matcher, där galans höjdpunkt var hemmafavoriten Chris Weidmans ack så viktiga vinst mot Kevin Gastelum. I skymundan av detta vann en annan lokal förmåga sin 20:e raka match och klev upp till plats fyra på bantamviktsrankingen. Efter att ha besegrat den brasilianske talangen Thomas Almeida, riktade Jimmie Rivera en utmaning mot förste titelutmanaren Dominick Cruz. New Jersey-bon Rivera har länge varit van vid bristen på uppmärksamhet, men nu borde det vara dags för honom att verkligen få stiga in i rampljuset.

I fighting brukar man många gånger säga att 90 procent är mentalt. Den viktigaste komponenten av den psykologiska kampen sägs i sin tur ofta vara självförtroende. Inför sin senaste match i helgen visade Jimmie Rivera prov på ett starkt sådant. Det var inte bara vinst, utan ett avslut i sikte när topprankade brasilianaren Thomas Almeida skulle komma på besök till New York. Visst försökte han ända fram till slutet, även om Almeidas tuffhet gjorde att domarna fick avgöra matchen till honom på poäng. Efter den hårda fighten berömde Rivera brasilianarens ihärdighet, men menade ändå på att hans egna tekniska nivå var högre.

Just självförtroendet har varit ett pågående projekt länge nu. Som 8-åring hade Rivera bytt skola, och den nya miljön var ogästvänlig. Han blev retad, och till slut var det hans mamma som föreslog att pojken skulle lära sig självförsvar. Sagt och gjort. Rivera hamnade på Tiger Schulmann’s Martial Arts och det var kärlek vid första mötet med kampsporten.

Tiger Schulmann är en stor och välkänd amerikansk kampsportsfranchise startad av bröderna Danny och Rob Schulmann. Från att ursprungligen endast kretsat kring karate, breddades verksamheten sedan till inkludera fler kampsportsdiscipliner i takt med att den spridits längs med USA:s östkust. Mycket i Tiger Schulmann’s Martial Arts kretsar dels kring att ge barn en miljö att bygga självförtroende och disciplin i, men även att ge vuxna en utmanande motionsform. För den skull har de däremot inte vänt kinden åt medlemmarna med de största tävlingsambitionerna. Utöver Rivera kan obesegrade fjäderviktaren Shane Burgos nämnas, med tre vinster i UFC, såväl som welterviktaren Lyman Good.

Riveras tävlande på hög nivå är som i många andra fall en produkt av en ständig vilja att testa sig själv, tillsammans med en fallenhet för fighting, alltsammans format i en omgivning som kunde leda honom på vägen. Ett mantra som Rivera hela tiden fick upprepat för sig var ”compete and you’ll get better”. Efter att ha följt det rådet i nära två decennier, har han idag slagit sig mycket nära den absoluta toppen inom kampsporten – ett världsmästarbälte i UFC.

Resan som mma-tävlande började på riktigt när Rivera, 18 år gammal vid tidpunkten, gjorde debut i amatörsammanhang. Vid samma tillfälle tillfrågades han om ett smeknamn, vilket inte var uttänkt riktigt än. Jimmies farbror från Puerto Rico föreslog ”El Terror”, vilket fick godkänt. Därefter har Rivera gjort allting för att leva upp till sitt smeknamn, genom att bygga upp ett för motståndare skräckinjagande tävlingsfacit. Det är inte bara den imponerande, numera 20 matcher långa vinstsviten som kan få motståndare att tveka. Paradoxalt nog har uppmärksamheten kring New Jersey-bon varit liten trots alla sportsliga framgångar. Tidigare motståndaren och UFC Hall of Fame-medlemmen Urijah Faber påpekade inför deras match förra året att många andra bantamviktare troligen hade duckat en match mot Rivera. Det fanns för lite att tjäna sportsligt och ekonomiskt för att motivera risken med en såpass svår fight.

Bristen på uppmärksamhet är något som Rivera gärna ändrar på. Efter fighten i lördags uttalade han sig positivt om UFC, men påpekade på samma gång att han framöver gärna ser en marknadsföring av honom värdig hans allt större idrottsliga prestationer. I hans ögon finns nu bara två realistiska matchningar: en fight om interim-bältet mot T.J. Dillashaw, alternativt att Dominick Cruz ”är klar med att sitta vid sidlinjen och försvarar sin plats som förste titelutmanare”. Det är svårt att inte tycka att ett av dessa möten skulle vara ett rimligt steg, och att UFC i och med en sådan matchning ges ett bra tillfälle att bygga upp Riveras varumärke.

Det är ibland märkligt hur UFC:s pr-maskineri fungerar. Fighters med betydligt sämre tävlingsfacit har badat i strålkastarljus vid många tillfällen, medan en topp fem-rankad bantamviktare som Rivera kan flyga ganska obemärkt under radarn för de flesta åskådare. Får han möta ett av de efterfrågade toppnamnen under den planerade galan som är tänkt att äga rum i november i Madison Square Garden kan det nog bli ändring på det. Med en sådan match ges ”El Terror” verkligen möjigheten att gå från okänd till ökänd, och det känns enligt undertecknad mycket rimligt.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Den äldsta av sporter

UFC 214 närmar sig med stormsteg, och det är svårt att inte bli exalterad inför vad som förväntas bli årets mest stjärnspäckade mma-gala. Tre titelmatcher visas, med Tyron Woodley mot Demian Maia om welterviktsbältet som co-main, och det efterlängtade returmötet mellan Jon Jones och Daniel Cormier som huvudnummer, där lätt tungviktstiteln står på spel. Av de fyra fighters som precis räknades upp har tre av dem en bakgrund i brottning. En bakgrund som ofta anses som den bästa för mma-tävlande. Även om man i dagsläget kan se något av ett trendbrott, talar mycket för att brottningen fortsatt kommer vara ett av de viktigaste vapnen i buren.

”Once you’ve wrestled, everything in life is easy.”, sa Dan Gable, en av collegebrottningens största profiler i USA. Citatet refererar till hur tuff brottning är som sport, både fysiskt och mentalt. Fysiskt handlar det om kraftexplosioner såväl som vighet, snabbhet och uthållighet. Mentalt är enkelheten pressande. En motståndare. Inga redskap, inga bollar eller objekt. Bara två personer i en kraftmätning där få ursäkter finns. Det var inte för inte som sporten, som brukar kallas för den äldsta av dem alla, var så populär i antikens Grekland. Filosofen Platon var en meriterad brottare, och menade på att träningen var en nyckel till att skapa ett friskt sinne i en frisk kropp. Kanske var det också tuffheten i brottningen som ska ha fått Sokrates att uttrycka: ”I swear it upon Zeus, an outstanding runner cannot be the equal of an average wrestler”.

Men man behöver inte gå till antikens greker för att få höra om hur utmanande denna uråldriga sport är. Många personer med varierad kampsportserfarenhet instämmer i påståendet att brottningen är den disciplin som är tuffast, inte minst ur fysisk synpunkt. Den atletiska och mentala grund som brottare bygger upp brukar också ofta anses vara den bästa att stå på som mma-utövare, något som exempelvis UFC-kommentatorn Joe Rogan har framfört flera gånger. Många framstående UFC-fighters har en bakgrund i college-brottning, bland annat de nuvarande titelhållarna Stipe Miocic, Daniel Cormier, Tyron Woodley och Cody Garbrandt. Analyser har visat ett statistiskt samband i hur chansen att slåss om världsmästartitlar i UFC ökar i takt med större brottningsmeriter.

College-brottningen har varit en riktig sluss in till inte bara professionell mma, utan även UFC:s toppskikt. Nära 35 % av alla titelhållare sedan turneringsformatet slopades har en dokumenterad bakgrund i college-brottning, exkluderat flera mästare som brottades tidigare i livet, men aldrig påbörjade högre studier. Det är en anmärkningsvärd siffra, och sambandet mellan framgång i amatörbrottning och professionell mma tycks vara starkt. Orsakerna är flera.

Rent sportsligt finns det också en logik i att brottningsförmågan kan vara avgörande i en mma-kontext. Att kunna bestämma om fighten ska ta plats stående eller på marken har en enorm taktisk betydelse. Många menar däremot att det snarare kanske mer handlar om indirekta egenskaper, som atletisk förmåga och mental tuffhet, som gör att fighters med brottningsbakgrund tenderar att vara framgångsrika. Detta förstärks ytterligare genom att amatörbrottare på collegenivå har passerat så många utsållningar, att den relativt lilla skara utövare där är utmärkta atleter som ändå kunde lyckats i vilken sport som helst. Lägg sedan till på det att brottning är en av de tävlingsorienterade kampsporter man generellt börjar med i tidigast ålder. Så exakt varför brottning är en utomordentlig grund till mma finns det många tänkbara förklaringar för.

Idag, kanske mer än någonsin, kan man dock se något av ett trendbrott i vilken utsträckning brottningen används som vapen i buren på den högsta nivån. Tittar man på de elva nuvarande titelhållarna (Robert Whittaker inkluderad) så har fyra en tydlig bakgrund i college-brottning: Stipe Miocic, Daniel Cormier, Tyron Woodley och Cody Garbrandt. Men av dem är det egentligen kanske endast Cormier som kan sägas ha en tydligt brottningsinriktad stil. De andra har en stark boxning som sitt kanske främsta vapen. Garbrandt och Miocic har hela 82 respektive 76 % av sina vinster på knockout eller TKO till följd av slag. I nuläget har alltså UFC en stor andel mästare som har bakgrund i stående kamp, och eller där striking används som deras främsta vapen.

Det är på sätt och vis en intressant situation, även om man bör hålla sig från att dra alltför stora slutsatser ifrån den. Det är däremot svårt att inte undra om den allmänna brottningsnivån bland elitutövarna i mma nått tillräckligt högt för att många gånger neutralisera en brottningsinriktad stil. Det är ett relativt känt faktum att det oftast är betydligt lättare att lära sig att försvara nedtagningar och offensiv grappling än att genomföra attackerna själv. Det är mycket möjligt att brottningsorienterade fighters idag har det svårare än någonsin att få en sådan approach att fungera, och att kanske bara de mest slipade genomgående kan lita till sin förmåga att ta kampen till marken.

Huruvida man vill klassa det nuvarande landskapet bland titelhållare som en indikation på att brottningens betydelse i mma:n håller på att förminskas eller inte, finns det ingen anledning att anta att den någonsin blir irrelevant. Förmågan att kasta folk i backen (eller att försvara sig mot detsamma) kommer troligen aldrig bli utdaterad. Gammal är alltså äldst, även bland kampsporterna. Nästa helg ser vi den tesen styrkas i huvudmatchen, som alltså ställer två tidigare brottare mot varandra.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Vålds-tv

Nu på tisdag är det premiär för Dana White’s Tuesday Night Contender Series. En tv-serie som består av ett nygammalt koncept: låt hungriga fighters som inte slagit igenom professionellt få en chans att visa upp sig inför en stor publik, och möjliggör för deras intåg i världseliten. Detta klassiska system med att dokumentera aspirerande stjärnors klättrande mot toppen i sin sport är långt ifrån något unikt, men likväl ett mycket smart koncept som UFC nu kommer förverkliga.

Idrottsvärlden, och inte minst kampsporten, byggs i stort på historier och människoöden. Det blir naturligt så. En enorm dramatik finns att hämta i hur karriären utvecklas för en fighter. Till att börja med tävlar atleten ensam, och ställs i en kamp mot en motståndare. Ofta brukar mentaliteten vara att motståndaren är där för att ta ifrån dig allting som fighter. Och det ligger något i det. Varenda match kan potentiellt vara helt avgörande för karriären, hälsan och ekonomin. Fightern är sitt egna varumärke, som dessutom har en kort förväntad levnadstid som tävlande. Jämför detta med ett fotbollslag som kan ha en eller flera dåliga säsonger och ändå överleva gott och väl. En sådan förening (eller alltmer ofta idag, företag) kan ha existerat i över hundra år. Fansen finns kvar även om laget gör dåligt ifrån sig i några matcher. Den lyxen har inte ett personligt varumärke, såsom en fighters. Lägg också till faktumet att de tävlar relativt sällan.

Det är alltså logiskt att den korta tiden som fighters spenderar i rampljuset under tävling bär enorm betydelse för alla inblandade. Att försöka fånga dessa historier och ta vara på den dramatik som växer fram inte bara under slagväxlingarna, utan också runtomkring dem, måste då vara ett mycket smart drag. Det har då naturligt blivit ett framgångskoncept att ha marknadsföring som fokuserar på att dokumentera livet utanför och inför tävling för fighters. Boxningen har länge förstått detta, och haft ett antal olika program och serier med detta på agendan. En viss Floyd Mayweather ska ha tagit fram konceptet åt HBO Boxings ”24/7”-serier, som ger fansen en inblick i boxarnas träning inför matcher. Det hade premiär 2007 i samband med Mayweather match mot Oscar De La Hoya, och formatet har använts till många större PPV-sända matcher sedan dess.

Men det finns också värde i att ge mindre namn medialt utrymme i kampen om att ta sin in i kampsportens finrum. Även detta har boxningen varit mycket duktiga på att göra. HBO Boxing började 1996 att sända Boxing After Dark, och Showtime har länge haft ett liknande koncept kallat ShoBox: The New Generation. Båda programmen presenterar talanger och matchar dem inför varandra. Fördelarna med ett sånt upplägg är många. För arrangörer är det ett sätt att sprida sporten och atleternas livshistoria, samt att det är ett perfekt farmar-upplägg. Fighters som visar framfötterna kan då enkelt promotas vidare och kontrakteras. För deras del är det en fin chans att få sina mindre, lokala matcher tv-sända inför en stor publik. Vid succé kan en efterlängtad världsmästartitel vara betydligt närmre än tidigare.

UFC:s variant på detta är alltså långt ifrån ett nytt koncept, inte ens från deras sida. Välkända The Ultimate Fighter (TUF) har nu nyligen avslutat sin 25:e säsong sedan serien lanserades 2005. Showen följer ett gäng fighters som bor tillsammans i ett hus och slåss om ett kontrakt med UFC. 2015 introducerade UFC dessutom den websända serien Dana White Lookin’ for a Fight. Som namnet antyder åker UFC-presidenten omkring i USA och scoutar talanger, men serien har karaktären av ett reseprogram. TUF är reality-tv, med stor tyngpunkt i dramat som uppstår emellan de medverkande kämparna under tiden i huset. Utefter vad som visats och sagts om Dana White’s Tuesday Night Contender Series, verkar fokus helt och hållet vara på de medverkande och deras bakgrundshistorier. En mer seriös och ödesmättad framtoning kan anas.

Som sagt, även om konceptet funnits tidigare med att låta mindre etablerade fighters få en stund i rampljuset, är det svårt att inte se tjusningen i det. Särskilt när det görs i en mycket nedkokad version där fokus ligger helt på fighters, deras bakgrund och den aktuella fighten. Ingen racing med go-karts eller camping med Matt Serra. Inte heller några dramaturgiska element hämtade från Keeping Up with the Kardashians. Utformningen är enkel och framstår som avskalad: hungriga fighters drabbar samman i TUF-gymmets bur. Inget turneringsformat med ett UFC-kontrakt som förstapris. I det simpla ligger skönheten. Ett möjligt avslutande frågetecken är bara hur stora publiksiffrorna blir med tanke på att den sänds via UFC Fight Pass, organisationens egna webkanal. Kanske hade en annan typ av distribution varit bättre. Alla övriga delar pekar åtminstone mot att det blir riktigt bra vålds-tv.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Slåss som en kvinna

HEATHER

Det fanns mycket som var intressant och givande att ta med sig från Bellators första gala i New York förra helgen. Under kvällen utkämpades en bra blandning av matcher med gamla legendarer såväl som yngre förmågor. Trots att alla 14 matcher utom en var manliga angelägenheter, så gavs det ändå möjligheter att känna sig tacksam över kvinnornas betydelse för mma:n. Sporten blev en kvinnlig profil rikare under kvällen i Madison Square Garden. Heather Hardy presenterade sig och påminde oss kampsportare om just hur svårt det kan vara att slåss som kvinna – men också att det finns ljusglimtar i den kampen.

Född och uppväxt i Gerritsen Beach, ett litet område i södra Brooklyn, fick Heather Hardy gå igenom mycket innan hon skulle få chansen att slåss i vad som brukar kallas världens mest kända arena. Madison Square Garden ligger mindre än 45 minuter med bil bort från platsen där hon växte upp, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden. Hennes första kontakt med fighting kom sent, men välkommen. Av sin syster fick den då 28-åriga Hardy ett presentkort till det nyöppnade kickboxningsgymmet i området. Hon kom att finna träningen avstressande, ett avbrott i hennes ansträngande kamp att ensamt försörja dottern Annie med flera jobb.

Tre veckor senare hade Hardy vunnit sin första amatörmatch i kickboxning. Matchen kändes frigörande, ett bevis för henne att vissa kamper kunde vinnas. Spola framåt tiden två år, och Hardy var nu 30 år gammal, men fortfarande traumatiserad av en våldtäkt hon drabbats av i tonåren. Hon kämpade också fortfarande med försörjningen av dottern. Till råga på allt blev hon hemlös efter en brand i den egna lägenheten och en översvämning i föräldrarnas hus i samband med orkanen Sandy. Men boxningen var nu hoppet, och Hardy var proffs. I jämförelse med allt annat i livet, var fighting enkelt för henne. Hennes temporära bostad Gleason’s Gym – ett legendariskt boxningsgym där profiler som Jake LaMotta, Roberto Duran, Mike Tyson och Muhammad Ali tränat regelbundet – blev en fristad, och hon jobbade ihärdigt med att sälja biljetter i närområdet till sina matcher.

Inte ens som världsmästare är det enkelt för kvinnliga boxare att bli promotade och få betalt. Tjejerna lyser med sin frånvaro på de tv-sända galorna, och därmed finns allt som oftast inga stora pengar att hämta hem. Hardy är numera kontrakterad av den kända boxningspromotorn Lou DiBella och har lyckats samla sponsorer, men kämpar och propagerar fortfarande för att fler kvinnor på allvar ska ges chansen i boxningsindustrin. Lite i kontrast mot situationen i boxningen, har kvinnliga mma-utövare på ganska kort tid slagit sig till en mycket mer populär position. Med start i att Ronda Rousey banade vägen, har fler kvinnliga mma-fighters lyckats göra sig namn inom sporten.

Medveten om kvinnornas framfart i mma:n, beslutade sig Hardy att göra en övergång i syfte att stärka sitt varumärke. Jämfört med att boxas är det också ekonomiskt mer lönsamt att ta mma-matcher som kvinna, medan situationen oftast är det motsatta hos männen. För ett år sedan sökte hon sig därför till Renzo Gracies Brooklyn-filial för att börja träna BJJ. Det var sedan tanken att hon skulle göra sin mma-debut under Invicta FC 21 i januari, men motståndaren Brieta Carpenter skadade sig, och matchen ströks. Besviken och utsatt ekonomiskt efter all investering i sin träning, kom hon att tvivla något på det nya vägvalet. Men visst fick hon en ny chans, och när Bellator ringde upp med erbjudandet om att slåss i Madison Square Garden fanns inga tvivel.

Kring resultatet i mma-debuten i helgen fanns heller inga direkta tvivel. Med skicklig boxning bröt Hardy ned den tuffa Alice Yauger, och vann matchen på TKO i tredje ronden. Efter en oavsiktlig huvudkollision blev det dock en blodig tillställning. Sju stygn och en mma-vinst rikare kom en glatt leende Hardy in på presskonferensen och menade på att hon blivit förälskad i sporten. Det var svårt att inte smittas av glädjen, speciellt när vetskapen dessutom fanns om att Hardys gage var överlägset mycket större än vad hon någonsin tjänat på sina boxningsmatcher. Heather Hardy är en kvinna man lätt kan unna framgång och pengar, men insikten om att mma:n gett henne utrymme och en stor möjlighet, värmer i lika hög grad.

35 år gammal hinner hon nog troligen inte utvecklas så mycket tekniskt i en sport så komplex som mma. Inte helt säker på vad som väntar i framtiden, har Hardy utlovat att hon inte övergett boxningen. Vilken av kampsporterna som än prioriteras i slutändan, har hon med största säkerhet ändå breddat sitt kändiskap och sin fanbase. Hennes historia om hur det är att slåss som en kvinna har nått fler personer, och det finns det skäl att vara tacksam över. Den är ett av de tydligaste och mest fascinerande exemplena på att det inte är något exklusivt manligt att kämpa – i en ring, bur, eller i livet självt.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Mer än ett luftslott

I sydvästra Las Vegas, bara drygt femton minuters bilfärd från alla stora hotell och kasinon på ”The Strip”, har UFC byggt ett enormt campus som ska fungera som organisationens högkvarter. Där finns kontorsbyggnader, restaurang och sist men inte minst, UFC Performance Institute. Den hypermoderna anläggningen invigdes officiellt i slutet av maj, och under veckorna sedan dess har media visats runt i centret. Avsedd för atleterna, erbjuder anläggningen en rad tjänster för att maximera fighters prestanda, med alltifrån rehabcenter till förstklassiga verktyg för träning och kosthållning. Även om allt som glimmar inte är guld, är det svårt att inte se hela detta projekt som djupt ambitiöst och framåtsträvande, i mer än ett avseende.

Redan 2014 nämnde Dana White att UFC hade köpt en stor bit mark i Las Vegas, där företaget tänkte samla kontor och dessutom bygga en stor träningsanläggning åt fighters. I år annonserades detaljplanerna för UFC Performance Institute, och företaget beskrev centret som den bästa investeringen som gjorts. Anläggningen ska, förutom att fylla ett praktiskt syfte, också tänkas påminna alla anställda att bolaget handlar om atleterna i första hand. Alla fighters med kontrakt hos UFC får utnyttja samtliga delar av anläggningen kostnadsfritt, inklusive konsultering av den heltidsanställda personalen som jobbar på centret.

Utspritt på två våningar och nära 3 000 kvadratmeter, finns en rad maskiner och tjänster tillgodo. På bottenvåningen finns ett stort rehabcenter med en kryokammare, laserterapibädd, samt varmpool, kallpool och en sista bassäng utrustad med ett löpband och videokameror. Vidare finns en sal för fysioterapi i anslutning till ett välutrustat gym och en hypoxi-kammare, där höghöjdsträning kan simuleras genom att syrehalten manipuleras i det tätförslutna rummet. På ovanvåningen finns stora ytor för specialiserad kampsportsträning, med mattor, säckar, boxningsring och en oktogon i full storlek. Kopplat till den sistnämnda finns ett antal videokameror för analys av sparringronderna, och intill finns ett stort mediarum för presskonferenser och presentationer.

Allt detta uppges ha kostat 14 miljoner dollar att bygga. Lägg därtill lönekostnader för anläggningsteamet med bland annat styrketränare, fysioterapeut och kostrådgivare, allesammans ledda av före detta fightern – numera Vice President of Athlete Development – Forrest Griffin. Det är mycket pengar som UFC har plöjt ned i detta projekt. Med tanke på att denna investering inte tydligt lär ge någon direkt ekonomisk avkastning på kort sikt, kan man därför lätt dra slutsatsen att det är ett schysst, närmast välgörenhetsartat drag från UFC:s sida gentemot deras fighters.

Långt ifrån alla håller dock med om att detta skulle ha varit den bästa investeringen som kunde gjorts för atleternas skull. Till exempel har anläggningens tillgänglighet ifrågasatts. Med läget i Las Vegas kan rese- och boendekostnaderna för fighters från Europa eller Sydamerika lätt överstiga de finansiella fördelarna med att förlägga ett träningsläger där. Griffin har sagt att de försöker hitta samarbeten med hotell- och transportbolag i staden, vilket då skulle kunna förbättra situationen något. Givetvis är lokaliseringen utmärkt inför galor i Las Vegas, men då kan det också vara särskilt värt att fundera på hur prioriteringarna för resursfördelningen ser ut. Situationen skulle bli mycket intressant om det kommer många fighters med sina team inför en stor gala, kanske däribland inbördes motståndare. Vem eller vad reglerar tillgången till utrustning, personal och så vidare? Möjligen kan ett enkelt bokningssystem fixa detta, men även dessa mest enkla problemfrågeställningar blir spännande om de ställs på sin spets.

För behandling och rehabilitering av skador är det nog oftast lättare att motivera en resa till ”Sin City” och UFC Performance Institute. Med den designerade personalgruppen som har hand om fysioterapi och rehabilitering till tjänst, kan fighters få högklassiga hälsotjänster gratis. Eftersom mycket av utrustningen på anläggningen är kopplad till datainsamling för analys och uppföljning, har en viss oro väckts kring hanteringen och eventuell delning av den informationen. Vilka får tillgång till journaler och information? Kan den spridas till obehöriga? Självklart ska endast fightern och tränarteamet i fråga komma åt datan, men vad händer om en fighter byter team? Frågor kring rättigheter till information om atleterna som klubbar har, kommer nog väckas på allvar i takt med att träningen blir allt mer vetenskapligt präglad och datadriven. Det här är alltså inte bara en intressant fråga i koppling till UFC Performance Institute, men här blir den särsilt aktuell i och med de högteknologiska hjälpmedlen som finns att tillgå där.

Det finns ännu fler kritiska argument till UFC:s stora byggprojekt, men i vilket fall som helst är det rimligt att tänka sig att det totalt sett är något som gynnar sporten. Det är inget snack om saken att UFC är branschledande i sina försök att utveckla och sprida sporten, trots kritik som med rätta kan delas ut mot bolaget i många andra frågor. Nu har företaget tydligt gjort en direkt investering i sina fighters. En investering som förhoppningsvis kan förmå dem att träna smartare, rehabilitera sig bättre och möjliggöra för lärande av metoder och upplägg i syfte att förbättra insatserna i buren. Det återstår visserligen att se vilka som kommer dit och hur anläggningen faktiskt kommer användas i sin helhet. Oavsett vad finns det skäl att anta att de som tar sig dit inser att det är mer än ett luftslott som byggts ute i Las Vegas.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: The Billion Dollar Fight

Så var det förhandlingarna till slut färdiga. I onsdags, den 14 juni, meddelade Floyd Mayweather och Conor McGregor att deras boxningsmatch var officiellt klar. Den 26 augusti 2017, i T-Mobile Arena i Las Vegas, kommer alltså det ekonomiskt största kampsportseventet någonsin att äga rum. Boxningens största namn mot mma:ns största namn. Det mediala utrymmet och uppmärksamheten som fighten redan fått, och kommer få, är nästintill omöjligt att överskatta. I relation till matchen finns det många diskussionsämnen, inte minst huruvida McGregor egentligen har en chans rent sportsligt. Men en fråga som ur flera mma-fans perspektiv kan vara den verkligt viktiga är hur denna mastodont-match kan komma att påverka framtiden för mma:n och kampsport i sin helhet.

Men först en återblick på uppbyggnaden inför matchen: allting började för nära två år sedan, då McGregor iklädd kostym på Conan, för första gången blev tillfrågad om han skulle kunna tänka sig att möta Floyd Mayweather: Svaret var tydligt: ”I certainly know he would not want to step into my world, the world of pure unarmed combat where there are no limitations. But I’d most certainly step into his world, and I would most certainly box him if the opportunity arose.”.

Kring årsskiftet mot 2016 började männen verbalt att jabba mot varandra, men en fight var fortfarande långt borta. McGregor var inbokad i en fight mot Rafael dos Anjos, som i slutändan fick ersättas av Nate Diaz. Ganska strax efter detta första möte med Diaz bokades en returmatch in, för att utgöra main eventet på den historiska UFC 200-galan. Under uppbyggnaden så vägrade McGregor att närvara på en presskonferens, vilket framledde ett Twitter-uttalande den 19 april om pensionering, i ett försök att sätta press på UFC. De vek sig inte, och den följande månaden trappades istället diskussionen upp om ett möte mellan McGregor och Mayweather. Här kunde man urskilja en tydlig friktion mellan McGregors boxningsambitioner och UFC:s framtidsplaner.

Relationen mellan irländaren och arbetsgivaren tycktes bättras något i och med att han ledde UFC 202 i augusti 2016. Genom returmatchen med Diaz lyckades han inte bara visa ett fullständigt fokus på sin mma-karriär, utan också utgöra huvudnamnet på det dittills ekonomiskt största eventet som UFC arrangerat. Intressant nog tog händelserna inför eventet honom juridiskt lite längre bort från en boxningsmatch. I och med den kända flaskkastnings-incidenten under presskonferensen inför matchen, hamnade McGregor i trubbel med Nevada State Athletic Comission (NSAC), som sanktionerar fighter och har hand om boxningslicenserna i staten. Las Vegas i Nevada har också uttryckligen varit den enda platsen där Mayweather kunnat tänka sig att boxas.

Sedan var det tyst ett tag. McGregor fortsatte att fokusera på sin mma-karriär, med den historiska UFC 205-galan i New York City framför honom i november. Det skulle dock inte ta lång tid efter årsskiftet innan karusellen började snurra igen. I januari 2017 verkade det som att de ekonomiska förhandlingarna hade påbörjats. Dana White erbjöd båda parterna 25 miljoner dollar var, något som enligt Mayweather var en löjligt liten summa i sammanhanget. Förhandlingarna fortsatte, och i mars lät White positiv till chansen att matchen skulle kunna genomföras. Han menade då på att det fanns för mycket pengar att tjäna för att spektaklet inte skulle bli verklighet. Tidigare hade White sett giriga boxningspromotors och McGregors kontrakt med UFC som svåröverstigliga hinder i processen. Nu hade dessutom NSAC beviljat irländaren en boxningslicens, så bitarna började falla på plats.

Så till slut tillkännagavs det alltså officiellt. Bolaget Showtime kommer sköta PPV-sändningen i samarbete med Mayweather Promotions och UFC. Den sistnämnda parten är troligen inte de som direkt kommer tjäna mest på matchen, men kanske indirekt. Ur mångas perspektiv kan UFC, som mma:ns största promotion, sägas ha två huvudsakliga uppgifter som organisation: att skapa medial uppmärksamhet kring deras fighters och matcher, samt att bidra till att mma:n som sport sprids, förbättras och legitimiseras i allt högre grad. Båda delarna hjälper dem sedan att sälja sin produkt, alltså mma-matcher. Men ibland kan situationer te sig som så att en av delarna främjas på bekostnad av den andra. Kanske är den här superfighten ett sådant fall.

Ser man till den första uppgiften är det guld värt att ha en megastjärna som Conor McGregor, som i samband med matchen mot Mayweather kommer få en ännu större publik och medial uppmärksamhet. Givetvis kommer en del av detta indirekt komma den huvudsakliga arbetsgivaren till nytta. Sportsligt är det lite svårare att förutsäga vad matchen får för efterverkningar. Kommentatorn Dan Hardy sa nyligen att bara faktumet att Mayweather accepterar fighten är en tydlig indikation, inte bara på McGregors kändisskap i boxarens ögon, utan också på mma:ns legitimitet som kampsport. Kanske, men det tycks inte för mig vara självklart att mma:n som sport tjänar något på att profilernas sökande efter kassako-matcher nu sträckt sig över till boxningsvärlden. Att bland andra Miocic och Manuwa utmanat boxarna Anthony Joshua och David Haye sätter mma:n i lite av en märklig sits anseendemässigt. Lägg därefter till risken att McGregor pensionerar sig (och då har tappat två bälten utan att försvara dem) efter den här matchen. Det underminerar sportens integritet att flera av de mer framstående utövarna helst av allt tycks vilja tävla i en annan sport och en annan organisation än den de har sitt kontrakt med.

Oavsett utgången i den här matchen, så har det i vilket fall varit mycket intressant att se McGregors fantastiska bidrag till sporten, i och med att han blivit den kanske första verkliga superstjärnan, vars glans sträcker sig utanför mma-världens gränser. Samtidigt har han verkligen skakat om, och att se UFC försöka balansera – ibland närmast tygla – hans inflytande har också varit något att beskåda och fundera över. Men oavsett om de mest pessimisstiska scenarierna efter supermatchen skulle bli verklighet, så är det ändå svårt att beskylla McGregor. ”I mean, who wouldn’t like to dance around the ring for 180 million dollars?”, för att citera honom själv. Nu rapporteras det om att det ”bara” blir 100 miljoner dollar åt McGregor, men för den summan hade till och med jag boxats med Mayweather, och dessutom inte brytt mig det minsta om mma:ns framtid som sport.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Aloha to the Max

Den 6 juni 2017: Max Holloway har precis kommit tillbaka hem till sitt Hawaii efter att ha vunnit UFC:s fjäderviktsbälte mot José Aldo. Genom sitt efter fighten fortfarande något svullna högra öga ser han massvis med folk som har samlats för att välkomna honom. Bredvid vägen står en äldre kvinna som frenetiskt riktar slängkyssar mot minibussen som Holloway och teamet sitter i. I gruppen ingår welterviktaren Yancy Medeiros, även han en vinnare i sin match under huvudkortet på UFC 212. De kliver ut på gatan in i den stora folkmassan och överfalls av vänner och fans som kramar dem och tar bilder. Det lokala stödet är massivt, och med en växande av etablerade fighters, blir chansen allt större för Holloway och de andra hawaiianerna att kunna locka till sig UFC ända ut till ögruppen mitt i Stilla Havet.

Mer än 3200 km i sydvästlig riktning från den kaliforniska kusten finner man Hawaii. Omgivna av de varma, tropiska stillahavs-böljorna, utgör öarna något av ett litet paradis långt ute i oceanen. Turister flockas kring huvudstaden Honolulu och dras till den berömda Waikiki Beach. Bara någon timmes bilfärd bort från stränderna, parkerna och lyxhotellen, ligger den lilla staden Waianae. Den ligger inte bara på den andra sidan av ön Oahu, utan den utgör även en helt annan sida av Hawaii. Där lever en femtedel av befolkningen under fattigdomsgränsen. Alkohol och andra droger är lika vanligt förekommande som slagsmålen mellan pojkarna. Det var också platsen där Max Holloway föddes och växte upp.

Livet fick sig en knackig start för Holloway, temaenligt med förutsättningarna i området. Mamman missbrukade meth, och pappan var aldrig närvarande. Han lyckades trots allt hålla sig borta från trubbel, även om vägarna ner i fördärv var många. En sådan var gatuslagsmål. Holloway har skämtsamt berättat i intervjuer hur hans gymnasieskola utgjorde ett inofficiellt mma-gym långt innan UFC öppnade sin träningsanläggning på Hawaii. ”When I was in school, we had riots like every other day. It’s crazy. People were fighting, the cops gotta come. It was nuts, but it is what it is”. Fighting nämns ofta som en stor del av den hawaiianska kulturen. Bra mycket tidigare än att ”mixed martial arts” hade myntats som uttryck, löstes tvistemål allt som oftast med nävar. Inte minst på den västra sidan av Oahu, där man finner Waianae.

Varken Holloway eller Medeiros har dock gjort sina slagsmålskarriärer på gatan. Något som de gärna försöker förmedla till de unga i området är att fighting bara är ett bra vägval om du kan få betalt. Så Holloway slogs aldrig oorganiserat, men fann istället kickboxning under gymnasietiden. Därifrån gick saker och ting snabbt, på mer än ett vis. Två år efter att han tog sin gymnasieexamen hade han hunnit göra UFC-debut, gift sig och därtill fått en son, Rush.

Därefter skulle saker och ting fortsätta att utvecklas snabbt, inte bara för Holloways del, utan för mma:n i helhet på Hawaii. 2013 startade Holloways tränare Rylan Lizares teamet Hawaii Elite MMA. På den ganska korta tiden sedan dess har Holloway hunnit vinna 11 raka matcher och ta fjäderviktsbältet, samtidigt som teamet lockat till sig en allt större skara talangfulla fighters från öarna. Tidigare nämnda Yancy Medeiros, Russell Doane och Louis Smolka är andra förgrundsfigurer. Teamet har betytt mycket för de hawaiianska kämparna. Inte bara på grund av att de kan skapa en högklassig träningsmiljö på hemmaplan, utan kanske ännu mer för samhörigheten och den lokala stoltheten som de har som vind i ryggen mot nya framgångar.

En sådan möjlighet som denna nya generation fighters har, fanns aldrig där för den mest legendariske av de hawaiianska kampsportarna, B.J. Penn. UFC Hall of Fame-medlemmen tvingades göra merparten av sin träning inne på fastlandet. Dessutom var han en ensam representant när han stod på höjden av sin karriär. Kanske var det också därför han trots sin enorma popularitet, aldrig lyckades förmå UFC att anordna en gala på öarna.

Idag är förutsättningarna som sagt annorlunda. Utöver världsmästaren Holloway, finns ett helt team av duktiga fighters som gör sitt allra yttersta för att representera hemöarna, och tillsammans försöker fånga den hawaiianska fightingkulturen i en modern och professionell form. Det syns även i de små handlingarna, som när Holloway verkligen drar med sig Medeiros, och ser till att han får vara med i rampljuset medan de paraderar genom folksamlingen vid välkomnandet hemma i Waianae. Alla ska med i rörelsen. En milstolpe är att få dit UFC, något som Holloway lobbat för länge nu. Frankie Edgar har uttryckt sitt intresse att möta honom på Hawaii, och vem kan väl klandra honom? Frågan är kanske snarare vem som inte skulle vara intresserad.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Den siste samurajen

Det var inte den övertygande vinsten Demian Maia hade hoppats på mot Jorge Masvidal under UFC 211. Men det var åtminstone en vinst, och en kritisk sådan. Även om brasilianaren inte visat några tecken på att sakta ner, så tickar klockan likväl. 39 år gammal blir det aktuellt att börja fråga sig hur länge man kan tävla, och huruvida titelbältet är ett realistiskt mål eller inte. Men det är ändå inte den fysiska åldern som ger det mest gammalmodiga intrycket med Maia. Han representerar något som idag är unikt – vad Joe Rogan kallat för den sista riktiga specialisten i mma:ns toppskikt, och som utgör en sorts påminnelse om Royce Gracies dominans i UFC:s begynnelse. I och med vinsten lever nu alltså hoppet om en titelmatch i högsta grad för BJJ:ns representant Demian Maia. Det känns svårt att inte unna honom den chansen.

Precis efter att Bruce Buffer meddelat att Maia efter delat domslut vunnit den jämna fighten mot Masvidal, vandrade brasilianaren iväg mot burhörnan närmast Dana White. Under sändningen kunde endast UFC-presidentens kommentar höras: ”Yeah you will! You got it.”. För många fans var det uppenbart vad som hade sagts dessförinnan. Någon minut senare i intervjun med Rogan klargjorde Maia ändå att han bett om en titelmatch mot welterviktsmästaren Tyron Woodley. Det här var dock inte första gången i närtid som titelchanser för Maia har varit på tapeten. Nu är det nog däremot första gången som de officiellt försäkrats, även om matchen inte annnonserats än i skrivande stund.

Vägen mot welterviktstiteln har i vilket fall varit lång. Hans första ordentliga kontakt med kampsport kom via kung-fu, men vid 18 års ålder ställde Maia upp i en vale tudo-match som skulle komma att definiera hans bana som kampsportsutövare. Med hjälp av sina vid den tiden begränsade grapplingfärdigheter lyckades Maia vinna fighten. Insikten som slog honom var att den lilla mängd BJJ-träning han haft ändå kom till mer nytta där än all kung-fu han övat. Strax därpå övergick Maia helt till att träna BJJ, som skulle komma att bli hans största passion.

Genom intensiv träning – oftast tre eller fyra pass om dagen – blev han tilldelad sitt svarta bälte efter dryga fyra och ett halvt år, en anmärkningsvärt kort tid och ett sorts inofficiellt rekord på den tiden. Som BJJ-tävlande hann han med att vinna flera VM-titlar, ADCC och Pan-Ams, utöver nationella och regionala tävlingar. 2007 skrev Maia på för UFC, och började att fokusera helhjärtat på mma. Sedan dess har han hunnit bli brasilianaren med flest vinster i UFC, slagits om mellanviktstiteln mot Anderson Silva, samt gjort sig känd som en submissionspecialist utan motstycke. Med nio vinster på submission är Maia för närvarande tvåa på den topplistan i UFC, med endast tidigare nämnda Royce Gracie före, som åstadkommit ytterligare en submissionvinst.

Om Royce Gracie var originalet när det gäller BJJ-representanter i mma, får alltså Demian Maia anses vara motsvarigheten i ”modern tid”. Han ses som en gentleman och en sann representant för sin sport. Ett exempel värt att nämnas är hur han mer eller mindre gav en privatlektion i grappling såväl som råd för livet utanför buren åt Neil Magny, som bara några månader tidigare varit hans motståndare. I fighten dem emellan dominerade Maia så till den grad att Magny fick omvärdera sig själv helt och hållet som fighter. Lyckligtvis var han ödmjuk och villig att ta hjälp när tillfället sedan uppkom. Efter att ha sett Maias marknadsföring av ett seminarium i Las Vegas tweetade Magny och frågade om även han kunde delta. Som en aktiv, konkurrerande fighter och möjlig motståndare är det knappast förväntat att få den typen av insyn i andra kampsportares träning, men Maia undanhöll inte någon information som kunde komma amerikanen till hjälp i framtiden. Hela händelseförloppet gav Magny en inblick i vad han menade är sättet som en geniun kampsportare bör föra sig själv på.

Men trots att det tycks vara svårt att hitta en mer sympatisk fighter, finns en hel del kritiker. Maias mycket effektiva strategier är långt ifrån allmänt uppskattade. Vissa fans kan inte alls uppskatta den tekniska grappling-briljans som alltid visas i buren. Tillsammans med hans lågmälda och ödmjuka framtoning, har man någon som uppfattas som avig och svår att promota i den moderna fightingvärlden. Detta har i någon mening säkerligen bidragit till faktumet att Maias väg mot titeln hittills har varit lång. Sju raka vinster mot toppmotstånd har det tagit honom att nå hans nuvarande sits. Vad som däremot är säkert, är att Maia inte alls har några planer på att ändra sitt beteende, vare sig i buren eller utanför. Att skifta personlighet i syfte att bättre sälja sig själv kommer inte på fråga. Även i det avseendet kan Maia ses som något av en utdöende karaktär. Den siste av sitt slag, men likväl en fighter som kan göra sig odödlig om chansen uppkommer, och den efterlängtade titelmatchen inbokas.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Söndagskrönikan: Slag som väger tungt

Ett litet felsteg. Endast en blygsam skillnad i vinkeln när Junior dos Santos skulle sätta ned sin högra fot hade gjort att han kunnat bibehålla balansen, och ducka under den smäll som väntade. Istället blev han uppträngd mot burhörnan, och med vikten felplacerad, ett öppet mål för Stipe Miocics raka höger. Ett slag som avgjorde huvudmatchen på UFC 211. Miocic försvarade därmed sitt tungviktsbälte för andra gången, och har nu en imponerade vinstsvit på fem matcher. Diskussioner om huruvida amerikanen bör anses som den bästa tungviktaren i historien har redan uppkommit. Vare sig det stämmer eller inte, finns det mycket att se fram emot tills nästa gång Miocic kliver in i buren för att försvara sitt bälte för en rekordsättande tredje gång. Statistiken är nämligen inte på hans sida.

Med vinsten mot Junior dos Santos kunde Cleveland-sonen sälla sig till det exklusiva sällskap av UFC-fighters som lyckats försvara tungviktsbältet två gånger i rad. Fyra fighters – Randy Couture, Tim Sylvia, Brock Lesnar och Cain Velasquez – hade dessförinnan åstadkommit dubbla titelförsvar. Tittar man på de längsta sviterna av titelförsvar i andra divisioner är de alla längre, med undantag för herrarnas bantamvikt. Anderson Silva och Demetrious Johnson delar rekordet med tio titelförsvar i medelvikts- respektive flugviktsklassen. Georges St-Pierre försvarade bältet nio gånger, och Jon Jones åtta under sin period som lätt tungviktsmästare. Alla nämnda brukar kunna inkluderas i debatter om den bästa mma-fightern genom tiderna, men med det sagt så verkar det ändå vara något speciellt med tungviktsklassen. Varför är titeln som ”the Baddest Man on the Planet” så svår att behålla? Kanske finns svaret i statistiken.

Tittar man på resultaten från varenda match som UFC anordnade under 2016, så ser man direkt ett tydligt mönster, som ofta brukar vara en huvudpunkt i diskussioner kring vilken viktklass som är mest publikfriande. Trots ett totalt ganska litet statistiskt urval (493 matcher), så syns det tydligt att knockouter och TKO:er blir allt vanligare ju högre upp i viktklasserna man går. Tungviktarna avslutade precis hälften av matcherna via striking, mer än fem gånger så ofta som hos flugviktarna. En skribent på Mmafrenzy gjorde tidigare ett gediget arbete med att undersöka statistiken bakom tungviktarna, och analyserade resultaten i alla UFC-matcher mellan 1999 och 2012. Även här visades samma mönster: de stora killarna knockade (TKO:er inräknade) varandra med nära 57 procents sannolikhet, en siffra som tydligt sjönk ju längre ned i viktklasserna man tittade.

För nära två år sedan hölls också diskussionen om hur det kommer sig att ingen lyckats försvara UFC:s tungviktsbälte mer än två gånger på raken. Den som då var på väg att utmana det rekordet var Cain Velasquez. Tidigare tungviktsmästaren och Hall-of-Fame medlemmen Randy Couture gav sin syn på saken: ”It’s not that surprising. Dominating any weight class in this sport isn’t that common. Like any weight class in the sport of MMA, the heavyweight division is volatile and there are many ways to win or lose a fight.”

Visst har Couture rätt i det han sa då, men en del av citatet kan ifrågasättas. Det som utmärker den tyngsta viktklassen är inte att det finns fler sätt att vinna på, utan snarare att ett sätt tycks vara så framträdande – knockouten. De lättare viktklasserna har precis lika många sätt att vinna matcher på, men statistiken skiljer sig betydligt när det gäller hur fighterna avslutas.  Det är mycket möjligt att slagkraften hos de största killarna kan vara en starkt bidragande faktor till att tungviktsmatcherna ofta är svårförutsägbara. Ett felsteg räcker för att en fight ska sluta i en knock, tydligen på ett helt annat vis än i lägre viktklasser. En noggrann gameplan kan omintetgöras med en ogenomtänkt rörelse. Fråga bara Fabricio Werdum, som var den senaste att lämna ifrån sig titeln, när Miocic knockade honom i hemlandet Brasilien.

Sedan dess har Miocic bokstavligen slagit sig fram till en position där han nu har möjlighet att göra UFC-historia. Nu är hans nästa fight inte ens bokad, men vem som än skulle bli nästa motståndare är det svårt att inte hålla den nuvarande mästaren som favorit. Med bakgrund i boxning och brottning har amerikanen en mycket stabil grund att stå på, som till synes saknar svagheter. På hans cv finns vinster mot många, stora namn. Lägg till på detta att Miocic redan är van vid att trotsa statistiken. När han vann bältet bröt han en 52 år gammal ”förbannelse” som vilade över Cleveland, en vidskeplig föreställning om att en sportstitel omöjligen kunde höra hemma i staden. Allt detta väger tungt i tron på att han kan bli den förste att försvara bältet tre gånger på raken. Men å andra sidan skulle ett enda slag från en utmanare kunna komma att väga tyngre.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy