Så, jag hade min första MMA-match förra helgen. Jag förlorade, det var inte min plan men jag köper det. Min motståndare var helt klart värd sin vinst och jag lärde mig mycket av förlusten. Om något så är jag mer hungrig efter förlusten.
Att gå en MMA-match är massor av saker och i denna krönika tänkte jag dela med mig av mina intryck, känslor och upplevelser.
Lite diet
Ca 8 veckor innan förra lördagen beslutade jag mig tillsammans med mina coacher att det var dags att stiga in i buren. Jag hade givetvis haft det i sikte länge men det var då vi spikade den sjunde september. Vi gjorde även en plan på att jag skulle prova på flugvikt (- 56,7 kg). När allt var sagt och gjort så blev det inte så då det inte fanns någon motståndare i flugvikt, så jag sa jag körde istället i bantamvikt (-61,2 kg). För att komma ned till flugvikt så var jag tvungen att dieta en del. Bara detta var den första utmaningen då jag är en glad amatörkock tillika matentusiast. Hur som haver, en diet och ett träningsschema tog form och i början var det väldigt taggande.
Det här med nervositet
Jag tränade på som vanligt och helt plötsligt var det nästan dags. Jag hade funderat mycket över hur nervös jag skulle vara och var nästan nervös över att bli nervös. Vad som förvånade mig var dock att jag aldrig blev nervös, varken en vecka eller en timme innan matchen. Det är förmodligen olika från person till person och från match till match men jag är tacksam att jag slapp nervositeten iallafall.
Oväntade faktorer
Saker som jag inte hade räknat med började dyka upp ju närmare matchdagen kom, t.ex. nervositet och/eller oro från nära och kära. Jag var inte beredd på att till exempel min mamma skulle bli väldigt orolig för i mitt huvud så är det ingen fara. Så som jag tänkte var ungefär “Jag tränar ju detta varje dag, vad har de att vara oroliga för?”. Det man glömmer, eller iallafall vad jag som är så insyltad i träningen och lever MMA är att tävlingen är de facto två tränade personer som låses in i en bur och ser vem som är bäst på att slåss. För alla oss som lever MMA, tränar varje dag, sparras, coachar osv så är det så naturligt. Man glömmer bort det ganska absurda konceptet som sporten faktiskt egentligen är.
Andras oro var nog egentligen den svåraste delen; jag var bara taggad hela vägen fram till matchen, taggad och sugen. Det var mina nära och kära som bar på oron och helt ärligt irriterade det mig lite även om jag förstod dem.
Överlag gick hela “campet” bra och när det var matchdags kände jag mig redo.
Matchdagen
Att värma upp för en match var spännande. Man har en idé eller koncept på hur man ska reagera och försöker matcha sin uppvärmning med det man ska göra, utan att trötta ut sig men tillräckligt mycket för att bli varm. En intressant upplevelse när man är omgiven av andra fighters med samma nervositet, tagg, förväntningar etc. Det var helt enkelt spännande.
Så själva matchen då?
Tja… jag hade en plan. Jag kommer från karate, jag är en duktig striker och jag hade lite längdövertag. Jag skulle hålla distans, röra mig ungefär som i en poängkaratematch och jobba systematiskt….trodde jag.
Någonting hände i buren, min motståndare var snabb och hade snabba händer och helt plötsligt finner jag mig i att jag kör en massor av takedowns, varför? Ingen aning. Det är inte det att jag inte kan grappla, jag brukar bara aldrig resorta till det frivilligt utan bara se marken som ett ställe att ta mig upp ifrån. Men just denna lördag valde jag av någon anledning att gå tungt på grapplingen. Make no misstake, min motståndare hade koll på sitt groundgame också så det var inte en walk in the park att brottas. Jag blev och är fortfarande bara fascinerad av att min hjärna valde att hantera matchen så.
Det jag vill få fram är att jag hade en plan men allt flög ut genom fönstret i buren. Att stå i buren är inte som att sparras, kroppen reagerar konstigt och jag tror det enda sättet att bli bättre är att tävla mer så man får upp en vana.
Som jag nämnde vann min motståndare på poäng och det var han värd. Jättetrevlig snubbe, vi snackade mycket efter matchen och i framtiden vore det kul att mötas igen.
Samlade intryck
På det hela taget var det bara ren och skär lycka, alltihop. Även om jag förlorade så var jag ändå glad och jag tyckte att själva matchen var så himlarns rolig. Jag fick minst sagt blodad tand och är mer taggad än någonsin på att kliva upp i buren igen. Men först några veckors grind.
Så mitt tips till er som tränar men ännu inte gått match: gör det! Det är så sjukt kul. Jag vet att jag tar upp en del grejer som låter mindre kul men själva matchen gör allt värt det. Så våga testa och gör det för att ha kul!
Om ni tycker att det är intressant med krönikor kopplade lite till skribenternas egna upplevelser så kan ni skriva det i kommentarerna så kanske det kommer fler krönikor som denna.
Tack för mig!
/cdn.vox-cdn.com/uploads/chorus_image/image/63089768/108_Cris_Cyborg_x_Amanda_Nunes.0.jpg)
