Scottrade Centre i St. Louis Missouri välkomnade oss och UFC bjöd på ett trevligt matchkort. Vi förlorade tyvärr två intressanta matcher i sista stund men det blev ändå en okej gala. Inte spektakulär men helt okej.
Paul Felder höll oss sällskap genom natten. Han är kunnig och saklig som kommentator. Det känns tryggt och bra, vilket vi tackar för. Publiken i St. Louis ska vi inte ens kommentera. Inte just nu.
Det är väl lika bra att kasta oss över matcherna med en gång. Vi börjar nedifrån och jobbar oss uppåt.
Underkort
145 lbs.: Mike Santiago vs. Mads Burnell
– Grattis Danmark!
Kvällen inleddes med dansk grappling. Detta var en jämn fight mellan två nyblivna UFC-fighters – båda gjorde sin andra fight i organisationen. Inte den mest underhållande match vi sett men en stark insats av den ödmjuke unge dansken. Fedt!
115 lbs.: Danielle Taylor vs. J.J. Aldrich
Taylor är kompakt byggd och ser väldigt kraftfull ut. Hon var dock inte särskilt effektiv, to say the least. Aldrich var aningen mer effektiv och i tredje ronden vred hon upp tempot en aning och säkrade segern. Det var en fight vi skulle glömma innan kvällen var slut.
125 lbs. Kalindra Faria vs. Jessica Eye
– Lucky Eye
12-rankade Faria inledde med en fin huvudspark som skakade Eye. Därefter blev det en märklig match. Första ronden var 4 minuters benlås-kamp. Andra ronden blev nästan 4 minuter av back-control för Eye. Tredje ronden var jämn men Jessica Eye lyckades stjäla ronden med några sena nedtagningar och vann ett något turligt delat domslut. Sen lät hon som en störig full tonårskille i oktagonintervjun, men det blir väl så när man vinner (turligt) för första gången på 5 försök.
135 lbs. Kyung Ho Kang vs. Guido Canetti
– Triangle.
Sydkoreanen Kang är stor för viktklassen. Han såg rostig ut efter ett 3 år långt uppehåll och blev inledningsvis dominerad av den tuffe argentinaren. Cannetti såg förvånansvärt vass ut och skakade Kang. Han kontrollerade första ronden fram till de sista sekunderna, då bjöd han oss på kvällens första avslut – submission via triangle choke. Oturligt nog, för Canetti, så var det han som fastnade i triangeln. Kang tog en fin seger efter sitt uppehåll men gav inte direkt några tydliga besked om var han står formmässigt.
135 lbs. Talita Bernardo vs. Irene Aldana
– Viva Mexico!
Mexikanskan visade sin fina boxning och skakade Bernardo rejält i första ronden. I andra ronden fick Bernardo en nedtagning och kontrollerade Aldana från topposition, men utan att göra någon egentlig skada. I tredje ronden cruisade Aldana fram till en hyfsat säker seger. Fin boxning och i övrigt ganska medioker mma.
155 lbs. Matt Frevola vs. Marco Reyes
– Otra para Mexico!
Matchen började i ett rasande tempo. Frevola pressade framåt men den hårdslående Reyes träffade tidigt och skakade amerikanen rejält. Härvid var det en tidsfråga innan han skulle lyckas avsluta matchen. Avslutet kom via KO efter 1 minut in i första ronden. Fin teknisk mexikansk boxning igen.
155 lbs. James Krause vs. Alex White
– Erfarenhet.
White inleddes starkt i det stående och träffade Krause flera gånger men veteranen använde sin erfarenhet och tog ned det på marken. Andra ronden såg ut som den första. Tredje ronden var jämn och när White började göra skada i det stående lyckades Krause stänga distansen och göra det till en grappling-affär.
Yamasaki gjorde för övrigt, i vanlig ordning, en rad misstag. Men det är ju inget nytt.
Huvudkort
145 lbs.: Darren Elkins vs. Michael Johnson
– The Damage!
Hemmasonen Johnson öppnade mycket starkt och visade sin fina southpaw-boxning. Han prickade med väldigt många slag och hade stundtals Elkins rejält skakad. Men om historien har lärt oss något är det att han är otroligt svår att avsluta. Vi hade vissa frågetecken kring hur Johnson skulle se ut i fjädervikt men han såg ut att hantera viktnedgången alldeles utmärkt. Efter första ronden såg det väldigt lovande ut för den nyblivne fjäderviktaren.
Men, hans motståndare var inte vem som helst. Darren Elkins är the ’comeback king’. I andra ronden fick han en tidig nedtagning, etablerade fin toppkontroll och lyckades snart ta rygg på Johnson. Den ständigt underskattade Elkins satte in en fin rear-naked choke och tog sin sjätte raka vinst i fjädervikt.
170 lbs.: Kamaru Usman vs. Emil Meek
– Brottning…
Äntligen var det dags för allas vår favorit-viking, den karismatiske Emil Meek, att kliva upp i buren. Han tog sig an en av de farligaste talangerna i hela UFC. The Nigerian wrestling-nightmare. Det var intressanta förutsättningar.
Usman visade tidigt att han inte ville stå upp med Meek utan gick tidigt för nedtagning och implementerade sitt kvävande brottningsgame. Usman kontrollerade första ronden men Meek försvarade sig bra. I andra ronder fick vi mer av samma. Toppkontroll för Usman och skapligt försvar från Meek. I tredje ronde såg norrmannen bra ut inledningsvis, men ganska snart fick Usman en ny nedtagning och kontrollerade matchen ända in i kaklet. Vi fick se toppklassbrottning från den Nigerianska mardrömmen – men inte mycket mer. Usman är en talangfull fighter men man blir inte en stjärna med sådana insatser. Publiken i St. Louis vädrade sitt missnöje och buade en del när Usman intervjuades efter matchen. Det blev inte bättre av att han i sitt tacktal förklarade hur förträffligt duktig och underhållande (-ish) han är.
125 lbs. Paige VanZant vs. Jessica-Rose Clark
Paige VanZant gjorde sin första match efter 1 års frånvaro. Hon klev dessutom upp en viktklass. Storleksskillnaden var påtaglig och Clark såg ut att gå i en högre viktklass. Hon fick topposition och använde sin storlek för att tråka ut såväl motståndare som publik. Mario Yamasaki tillät dessutom oändligt långa perioder av inaktivitet på marken.
PVZ skadade högerarmen i första ronden och var i praktiken enarmad under merparten av matchen. Men trots detta lyckades inte Clark uträtta något av värde. Föga imponerande. Det var en ganska tråkig och högst medioker match. En vi gärna glömmer.
145 lbs. Jeremy Stephens vs. Dooho Choi
– Jeremy Stephens!
9-rankade Stephens mot 13-rankade Dooho Choi. Vi bjöds på en utmärkt första rond. Fina händer och stenhårda bensparkar. Intensitet och spänning. Choi visade i första ronden fin distanskontroll och såg ut att ha god kontroll på det som hände i buren.
I andra ronden pressade Stephens hårdare och Choi svarade med att tappa sitt lugn och sitt fina fotarbete. Han blev mer statisk, klev in och bytte slag istället för att röra sig. Det är dessvärre alltid en dålig idé mot Stephens. Det var underhållande att se på men det var lite av en besvikelse att se Choi släppa sin fina tekniska striking. Amerikanen drog fördel av förändringen i matchbild och träffade stenhårt.
Jeremy Stephens via TKO i andra ronden (2.36). Han avslutade med nasty ground-and-pound och domaren tvingas kliva in och stoppa matchen. Man skulle möjligen kunna argumentera för att domaren avbröt aningen för tidigt men efter att ha kollat reprisen några gånger är jag ändå benägen att ge honom rätt.
Summering:
Fight Pass prelims var ingen höjdare. En dansk framgång var positivt, men underhållningsvärdet var lågt. Kortet tog sig och det blev bättre under Fox prelims. En fin submission och en spektakulär KO var en välkommen krydda.
Huvudkortet var också helt okej. Darren Elkins gjorde det han alltid gör. Han får en jävla massa stryk, sen vänder han matchen och vinner. Han har nu sex raka vinster och börjar likna en potentiell utmanare. Vem hade trott det för några år sedan.
Emil Meek visade att han är en riktig tuffing och att han inte räds någon. Medan i stort sett hela topp 15 duckade Kamaru Usman tog sig Meek gladeligen an utmaningen. Han räckte inte till mot Usmans högklassiga brottning men visade ändå att han hör hemma i toppen – åtminstone om han får tid på sig att vässa sitt game en aning.
Co-main event var minst sagt en besvikelse. Men vi släpper det och går vidare. Till kvällens main event som var raka motsatsen till eländet som föregick den. Stephens och Choi bjöd på allt (typ) som en bra mma-fight bör innehålla. Intensitet, spänning, teknik och tuffhet. Den enda synpunkten jag har på fighten är att den tog slut för tidigt. Det är hårt att klaga när man har fått se ett så spektakulärt avslut, men det är enbart pga att man ville se mer av det Stephens och Choi bjöd på.
En grej till; Vampyr-tjuten – dessa förbannade tjut, som vuxna män känner behov av att utstöta efter att ha druckit några öl. Det låter fullständigt efterblivet. – Kan någon förklara för mig vad det är frågan om?
Strunt samma, jag är ändå nöjd med kvällen. Det var en helt okej gala. En lagom uppvärmning inför vad som väntar oss nästa helg. Missa inte att besöka Kimura under veckan då vi bjuder på material inför galan – artiklar och analyser.
__________________________________
Text: Kimuraredaktionen
