Rousimar Palhares är ett levande bevis på att man fortfarande kan komma långt genom att bara vara riktigt bra på en aspekt av MMA, i det här fallet BJJ. Det är fascinerande med fighters (och idrottsmän i allmänhet) som alla, inklusive motståndaren, vet på förhand vad han kommer försöka göra men ändå lyckas gång på gång. Det är sanslöst imponerande. Extra häftigt är det när det handlar om så ovanliga tekniker som benlås ändå är i MMA. Palhares exceptionella förmåga att att fånga sina motståndare i dessa brutala lås placerar in inom i en unik grupp av fighters. Till denna grupp räknar jag exempelvis Roy Nelson, Johny Hendricks och Dan Henderson. De besitter alla en specifik egenskap som ger deras matcher ett extra spänningsmoment. I dessa tre herrars fall syftar jag såklart på deras förmåga att slå sina motståndare medvetslösa med ett enda slag.
Men Palhares sticker också ut på ett annat, betydligt tråkigare sätt. Mot Mike Pierce visade han upp ett beteende som vi tyvärr har fått se från hans sida förut. Trots att Pierce klappade, skrek och tydligt gav upp och trots att domaren försökte slita loss honom, vägrade Palhares släppa taget om sin motståndare. År 2010 fick Paul Daley kontraktet rivet och blev portad från UFC på livstid för att ha riktat ett slag mot Josh Koscheck kort efter att deras match var slut. Det här var andra gången Palhares vägrade släppa ett lås i en UFC-match. Han har med all önskvärd tydlighet visat att han saknar både respekt och empati för sina motståndare. Igår kväll kom också beskedet att Palhares får sparken. Bra agerat av UFC.
Slöseri med potential
Thiago Silva vann mot Matt Hamill, men det var inte vackert. Silva såg ut att vara i riktigt dålig form. Han började tröttna redan i första ronden. Som simpel åskådare är det lätt att tycka att alla borde vara lika vältränade som Georges St. Pierre. Men som utomstående går det nog inte att sätta sig in i och helt förstå hur fysiskt och mentalt krävande det är att träna så hårt att man orkar prestera i tre hela ronder i UFC. Samtidigt som man måste lägga massvis med tid på att drilla tekniker. För att inte tala om att ständigt äta och dricka rätt utöver det. Nu vet vi inte varför Silva var så dåligt tränad och inte klarade viktgränsen. Kanske har han varit skadad, kanske har han haft problem i privatlivet. Oavsett är det oerhört frustrerande att se honom så här. Han har en mycket hög högstanivå och en stor potential. Fokuserad och i fysiskt toppskick utgör Thiago Silva ett hot för de flesta i viktklassen och borde höra hemma på topp tio.
Erick Silva för självsäker för sitt eget bästa
Erick Silva verkade tro att han var oövervinnerlig mot Dong Hyun Kim. På fötterna var han också betydligt kvickare och än Kim som fler gånger slog jättelika hål i luften. Men i andra ronden hann Kim först i en slagväxling. Silva hade guarden bokstavligt talat nere vid höften och blev tok-knockad. Onödigt av Silva som nog borde ha vunnit annars. Även om det inte är säkert att det hade hjälpt att ha guarden på plats är detta en tuff men nyttig läxa, för Silva själv och för andra.
Inblick i relationen mellan utövare och coach
Bortsett från själva matcherna var det också kul att se och höra de olika coachningsstilarna som användes i pauserna mellan ronderna. Det var stor variation. T.J. Dillashaw fick väldigt specifika, tekniska instruktioner av Duane Ludwig och de andra i hörnan. Hans motståndare Raphael Assuncao fick mer av ett pep talk, medan Thiago Silvas coach Henri Hooft var märkbart frustrerad. Han blandade rena instruktioner med repliker som: ”Do you want to look like a bum or not? Stand strong!” och ”Don’t let me down, eh!”. Underhållande och intressant. Det ger en liten inblick i relationen mellan utövarna och deras coacher.
Åk med Kimura.se till Manchester och se Nico Musokes UFC-debut. Boka din resa här!
