Kaveh ringer mig. Det i sig är tillräckligt suspekt. Ni som känner Kaveh vet att han har oftast tio bollar i luften samtidigt så om han ringer dig så är det mer än att bara fråga efter hur barnen och frugan mår. Oftast så vill Kaveh något. Men han säkerställer att han endast vill kolla läget. Vi utbyter trevligheter med varandra som man gör. Varav han frågar huruvida jag kan tänka mig skriva en liten krönika för Kimuras kommande 10 årsjubileum. Jag frågar när han behöver den. Han svarar nästa vecka. Jag säger självklart.
Det var snart 10 veckor sedan. Jag ringer upp honom för snart tre veckor sedan och ber allra ödmjukast om ursäkt. Säger till honom att jag har helt och hållet glömt bort vad jag hade lovat. Han säger att det gör inget. Att han förstår. 10 års jubileumet har passerat men om du vill skriva något gör det säger han. Jag lovar att han kommer få det den kommande veckan. Ytterligare två veckor går…
Jag satt länge och funderade på vad ni läsare kanske skulle vilja läsa om i relation till Kimura.se formativa år. Alla resor som vi gjorde; Tokyo, Rio, Vegas, Atlanta, Dusseldorf. Vilket tillfälle skulle vara den singulärt roligaste att återberätta? Vilken av alla historier om problem med tullen i staterna eller häktesordrar med Homeland security hade gjort för den bästa historien att återberätta såhär flera år efter faktum? Kanske den gången vår taxichaufför försökte provspela för rollen som Ayrton Senna med Jaser och mig som passagerare genom Rios gator? Allt för att få oss att hinna med den sista kabinbanan upp för Jesus-Berget. En bilresa med döden som insats och den västerländska avbildningen av guds son, som mål. Kanske Ironi i dess klaraste form.
Den femte februari 2011 mötte Anderson Silva Vitor Belfort om mellanvikts-bältet. Det är inte vad som ledde upp till huvudmatchen på UFC 126 som denna historia kommer att handla om. Det är egentligen inte heller om själva matchen mellan de två titanerna som den kommer handla om. Rättare, vad som hände efteråt, och hur ett 50-tal journalister på plats satte sina skratt i halsen under presskonferensen efter galan var färdig.
Jag landade på McCarran International i Nevadaöknen den första Februari. Det var strax efter midnatt lokal tid och jag hade flugit in från Madrid. Madrid som jag hade permanent flyttat till efter att mina studier på Universitete i Karlstad hade mött sitt naturliga slut. Jag hade också tagit ut ett enormt lån av Centrala StudiestödsNämnden med intentionen att betala den privatskola där jag skulle förhoppningsvis lära mig det spanskaspråket under de kommande fem månaderna i olivoljans sanna land.
Jag är alltså 24 år gammal. Har aldrig varit i Vegas förut. Har 90 tusen kronor av CSNs pengar på kontot och för folk i min omgivning som känner mig, ett spelmissbruk som endast kan beskrivas som handikappande för min emotionella och spirituella utveckling. Inte mina ord, en gammal flickvän beskrev det så.
Jag kom fram till hotellrummet på Mandalay Bay Resort & Casino två timmar efter ankomst och vid dörren till sviten möttes jag av en person som kom att sätta en unik prägel på resan. Said Azaresh, en barndomsvän till Jaser och tillika korthaj på den lokala scenen i Stockholm. Han öppnade dörren för att välkomna mig till Vegas. Jag berättade för dem vad som hade hänt under mellanlandningen i Philadelphia. Om hur jag hade blivit eskorterad till häktes-rummet för att klargöra varför jag inte kunde bevisa vart jag jag skulle stanna i U.S.A vid den initiala passkontrollen. Jag höll på att missa flyget tills en ofantligt trevlig Homeland officer vid namn Piper kommer fram och sa att han kände igen mig från Bruce Buffer intervjun som vi hade gjort i Tyskland några månader innan. Med ett leende på läpparna stämplade Piper mitt pass och lät mig gå vidare. Jag frågade honom om jag fick ta ett foto med honom då ingen skulle tro vad som nyss hade hänt. Han svarade artigt nej, för att de inte får ta bilder med civila. Jag sa allt detta till två jetlaggade killar i hotellrummet som skrattade så att de vred sig och för en kort stund vaknade upp och ur jetlag-dimman. Jag kunde dock se det i deras ögon att de inte trodde ett ord av det jag hade berättat.
Vid presskonferensen efter hans vinst började Anderson att prata om Steven Seagal. Alla började skratta. Han fortsatte ge all ära till Sensei Seagal för hur mycket han hade hjälp Anderson med strategierna under matchen. Alla fortsatte skratta. Han berättade att sparken som han hade avslutat superstjärnan och den brasilianske nationalklenoden Belfort med, hade han lärt sig av ”Under Belägring” och ”Nico” skådespelaren Steven Seagal. Alla fortsatte att skratta.
I periferin vid dörröppningen ser jag en man i en lång svart läderrock. Han har på sig en do-rag över huvudet och över den en bakvändkeps. Han har på sig taktiska skjutglasögon. Ni vet, sådana en person har för att vara extra taktiska när skytte beger sig. Eller bara allmänt redo för att ta hand om situation, kanske även om situationen inte behöver vidare hantering.
Alla andra börjar lägga märke till mannen också. I samma veva slutar folk att skratta. Lite som när man blev ertappad av ens föräldrar under akten. I detta fall var kollektivets föräldrar en arg och förfärad gammal filmstjärna som faktiskt såg genuint besvärad ut av skratten. Som om skratten hade skadat hans integritet som den sanna Sensei han anser att vi alla borde anse honom vara.
Konferensen tar slut. Medans alla börjar plocka upp sina kameror och stativ och se sig omkring med förhoppningen att få tag i någon vinnande fighter för en intervjustund, står filmstjärnan i den långa svarta rocken med huvudskynket och den bakvända kepsen kvar i dörröppningen. Ingen går fram till honom. Ingen förutom jag.
– ”Mr Seagal! I just want to say that I´m a huge fan of yours. I grew up watching all of your movies.
“That´s good kid, nice to meet ya”…– Well Mr Seagal I was just wondering if you by any chance could just give me a couple of minutes of your time to go over what Anderson just said for our media outlet I would be immensely grateful!
– No, I don´t think so Kid. I don´t give interviews.
– Mr Seagal, Sir! I don´t think you understand… You´re huge in Sweden. I mean people have loved you ever since you walked into that bar asking if anybody knew why Richie did Bobby Lupo!
– Okey Kid, you got two minutes.
Jag springer över till det anhängande rum där jag berättar för Jaser att den forne filmstjärnan väntar på oss för att bli intervjuad. Han kan inte tro att det är sant. Problemet, som han förklarar för mig är att hans minneskort håller på och laddar upp presskonferensen för bearbetning. Jaser ber mig att vänta. Så jag väntar …. Plötsligt hör vi båda ett vrål från konferensrummet ”Anybody seen that fucking Kid from Sweden”?! Det är Steven som börjar bli otålig.
Jag och Jaser stirrar på varandra. Han sliter ut kabeln ur datorn och förbereder kameran. Vi går in till en irriterad Steven Seagal och två minuter senare har vi spelat in den intervju som än idag har haft flest träffar av alla i Kimura.se 10 åriga historia.
Genom åren har vi samlat på oss historier så befängda och stundtals absurda att om vi skulle återberätta dem så skulle ingen tro på oss. Precis som jag antar att ni känner efter att ha läst det ovannämnda. Min kärlekshistoria är inte till Steven, utan till Kaveh, Behrang och i synnerhet till Jaser som trodde på en kille tillräckligt mycket får att kånka med honom världen över för att få uppleva alla dessa minnen som än idag får mig att skratta när jag tänker tillbaka.
Jag fick dock aldrig svaret på varför Richie did Bobby Lupo…
Skriven av Millad Salehivand
