Söndagskrönikan: En fighters föräldraskap

Kampsport, UFC, Titelmatch Gustafsson - Cormier

Maj har varit barnafödselns månad för två av de starkast lysande mma-stjärnorna idag. Förra fredagen kom Conor McGregor Jr. till världen. Under den här veckan var det Alexander Gustafsson som skulle bli pappa för första gången. Dottern Ava kom till världen 13:56 i fredags. Gratulerar till de båda – nu står de inför en utmaning av en helt ny typ, och en fantastisk personlig resa. En resa som kommer påverka alla andra aspekter av deras liv, inklusive delen av tillvaron som utspelar sig i buren.

Föräldraskap verkar vara en mycket komplicerad konst. I fråga om moraluppfostran brukar de allra flesta människor vara överens om att våld alltid är den sista, och troligen den sämsta lösningen på konflikter. När mamma eller pappa försörjer familjen genom att slåss så blir komplexiteten i den här frågan än större. Ändå kan nog faktiska problem undvikas om det finns en ärlig dialog mellan föräldrar och barn i diskussioner kring våld och konflikter. Rent praktiskt då? Bör en känd fighter låta sina barn bevittna arbetet i realtid?

”I let my kids watch my fights, but never live. Because you never know what’s going to happen out there, you know. I’ve had some fights where I have gotten pretty bloody, and I’ve had some other fights where I have gotten other people pretty bloody. I don’t really like them to see that type of stuff.” säger tidigare lätt tungviktsmästaren Jon Jones i dokumentären The Hurt Business.

Någon som tänkte annorlunda var Mark Coleman. Under matchen mot Fedor Emelianenko i Pride, 2006, fanns Colemans två unga döttrar i publiken. Efter att matchen var vunnen av Emelianenko tog Coleman in sina två flickor i ringen, båda med en skrämd uppsyn vid anblicken av pappas blåslagna och svullna ansikte. Det finns ett känt klipp som visar det fortsatta händelseförloppet. Hela Colemans hanterande av situationen har blivit mycket kritiserat, och många menar på att sådana här typer av upplevelser kan traumatisera barn. Andra menar på att det visade på en viktig essens i kampsporten: att våld inte nödvändigvis innebär konflikt. ”Pappa slogs för att det är hans jobb som idrottare, inte för att han personligen hatar motståndaren”, kan man tänka sig att Coleman ville förmedla till hans döttrar, när han också introducerade dem till Emelianenko.

Att låta barnen se fighter eller inte är en sak. Men man ska också tänka på att fighters spenderar en relativt sett liten tid i buren jämfört med den tid som läggs ned på träning och förberedelser. Det innebär fler kontaktytor för ungarna med kampsport. ”Monkey see, monkey do”, brukar man säga i USA. Med mycket tid spenderad i dojos och kring en förälder blir det lätt så att barnet omedvetet följer i samma fotspår. Här går åsikterna isär från fighter till fighter. Vissa vill inget hellre än att skola ungarna i en likadan karriärsbana som mamma eller pappa slagskämpe. Tidigare nämnda McGregor ser det som hans plikt att inte bara låta sonen ärva hans namn – utan också hans bemästrande av obeväpnad kamp.

Alla föräldrar vill det bästa åt barnen, och många fighters menar på att det förstås är bäst att låta dem växa upp utan press i någon riktning. Både Rafael dos Anjos och Michelle Waterson har uttryckt intentionerna om att låta barnen upptäcka sin passion och riktning i livet, för att som förälder sedan kunna stötta barnen till hundra procent med vad de nu än kan tänkas vilja göra.

En annan tänkvärd faktor är hur familj, och framför allt barn, kan spela en roll i motivationen att prestera som fighter. Plötsligt skiftar fokus från en själv och ens karriär, till att handla om att försörja barnen och ge dem de bästa möjligheterna för framtiden. Chris Weidman är en av många som menat på att hans familj alltid får honom att höja tempot lite extra under träningarna. En annan atlet som intervjuas i The Hurt Business är den amerikanska före detta brottaren och OS-silvermedaljören Sara McMann. I dokumentären berättar hon om tragedier som inträffat – om en mördad bror, och en fästman som dog i en trafikolycka. Allt medan hon strävar efter framgång i hennes karriär som mma-fighter, måste hon också på egen hand uppfostra hennes unga dotter. Självklart ställer hon sig hela tiden frågan: ”Vad händer om jag skadar mig, eller om något annat hindrar mig från att kunna försörja min flicka?”.

För att återknyta till vad som tidigare sagts: föräldraskap är i sig redan fruktansvärt klurigt och tycks för en oinsatt innebära en hel del trial-and-error. Att ge sig in på den resan som fighter kan nog dessutom ge upphov till fler frågeställningar än för den gemene föräldern. Som sagt finner dock många atleter också en ny källa till motivation i sina barn. Med två veckor kvar till Gustafssons match i Globen i Stockholm, har han nu också en liten dotter att lägga till på listan över saker som kan motivera honom till en vinst. Självklart vill vi därmed också önska honom all lycka som en fightande förälder.

Registrera dig på Unibet och få 200% och 50 free spins
Det här inlägget postades i Kimura rekommenderar, Krönika, Nyheter och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.
  • Styrbjörn

    Nu är inte jag förälder (tack och lov) men jag tror det kan vara till fördel att inte dalta med ungarna för mycket. Öppenhet tror jag håller i längden, att då som Coleman gjorde ta med sina ungar för att visa att man kan fightas mot varandra i kampandans och karriärens syfte men ändå visa respekt mot varandra efteråt och utan någon aggression tror jag kan vara nyttigt för ungarna att lära sig. Sedan får de väl ha nått en viss åldersgräns innan man släpar med dem. Men det visar ungarna mer respekt att vara ärlig än att ljuga om sakerna, och istället låta de bilda sig en egen uppfattning.

    Tycker också det är bra att det finns fighters därute som inte tvingar på sina ungar kampsport, även om det är en bra grej att kunna som självförsvar. Tror att viljan och drivet kan främjas bättre om ungen får välja det själv istället för att bli påtryckt det vid ung ålder. Samtidigt finns det väl många framgångsrika fighters som kanske har kommit såpass långt just för att deras föräldrar har prackat på dem kampsport ända sen ung ålder, exempelvis Enkamp. Och ju tidigare man börjar desto längre fram på lärningskurvan hinner man komma innan det är showtime. Så det är lite av ett dubbeleggat svärd.

    Bra krönika, det är kul när det spårar iväg till lite ämnen som ligger ”vid sidan om”.

    • Batman

      Jag håller inte med att det är bra att ta med små barn till en fight där de får se sin förälder bli slagen/sparkad. Det kan finnas en risk att det blir en traumatisk upplevelse för dem. Onödigt att ta den risken.
      Jag håller dock med dig att krönikan var läsvärd och välskriven.

      • Styrbjörn

        Lite därför de får ha fyllt en viss ålder innan.

    • Erik

      Vadå ”tack och lov”, menar du för barnets eller din egen skull? ;-)
      Jag vill inte vara den som är den men måste ändå säga att när man väl har den där dyrgripen som man älskar mer än något annat i hela världen, och som man utan att blinka skulle ge sitt liv för, då är det extremt svårt att inte dalta. Helst skulle jag vilja vaddera världen i rosaskimrande, stötabsorberande bomull, givetvis ekologisk och obesprutad ;-) om jag kan bespara mina ungar all skit i världen ett par år, då gör jag gärna det.

      • Styrbjörn

        Det var sagt lite skämtsamt och lite ärligt typ, för bådas skull. Har all respekt för de som tar sig an föräldraskap, hoppas inte du tog illa upp. Personligen vill jag inte ha ungar förrän kanske när jag är 35 och har levt livet och gjort mina värsta misstag. Sedan om man hittar rätt person kanske man försöker bilda familj. Men ska det göras ska det göras rätt.

        Ungar är min näst största rädsla. Skulle hellre gå 5 ronder mot valfri UFC-fighter än att uppfostra en unge, lite så känner jag i nuläget, men sådant kan givetvis ändras framöver, livet blir sällan som man har tänkt sig. Men ungar alltså, små mystiska varelser med ingen logik eller resonemang, snorar och har sig, oändliga energikällor och jävligt ömtåliga och dessutom får man ett jävla ansvar mitt i allt. Fan man får ju panikångest så fort man stöter på en kompis på stan som har fått en bebis och så vill de att man ska hålla den, har nog aldrig sett så tafatt och skraj ut som när jag höll i en unge, trodde jag skulle ha sönder den. Jag och barn är som olja och vatten.

        Det är säkert jättekul när man väl har lugnat ned sig lite, men just i nuläget har jag ambitioner och många planer för mig själv och min utveckling. Tanken på barn gör mig bara stressig, ser det mer som ett hinder just nu än något annat. Det är bra att du tänker så, det är så en bra farsa ska tänka, inte alla som har det så dina ungar har tur!

        • jonzyjonzy

          Hej Styrbjörn, vad är det för ambitioner och planer du har? Häls

          • Styrbjörn

            Oj det orkar jag inte gå in på i detalj nu. En hel del, det är lite sånt man går och slipar på allt eftersom också.

            Men det är bland annat karriärsmässiga och utbildningsmässiga erfarenheter, sen en del andra upplevelser och åtaganden som jag tror är nyttigt om man vill utvecklas. Olika resmål och projekt t.ex.

          • jonzyjonzy

            Elusive ;-)

        • Erik

          Hehe jag gissar att du är rätt ung. De flesta är nog livrädda för att få barn när man är yngre. När du är 30+ -ish känns kanske inte tanken lika skrämmande, du kommer nog vara rädd då också men kanske inte LIKA rädd ;-) men de flesta får nog en smärre chock av att höra de magiska orden ”jag är gravid”. Och visst är det en svindlande känsla när man väl står där med sin knodd. Men jag tror de allra flesta pappor växer in i papparollen, och inser att det både är jätteläskigt, och ganska fantastiskt, samtidigt :-)

          • Styrbjörn

            Jag är hyffsat ung, ja. Ja, jag tror jag kommer hinna ändra synsätt många gånger. Bara för 2 år sen såg man annorlunda på verkligheten. Men jag tänker också att efter 30 är optimalt, då går livet utför ändå ;)

          • nil85

            Om du ändå bara visste….livet är grymt efter 30! ;)

            Bättre självförtroende, mer utvecklat sinne för man egentligen vill göra och mer pengar att göra allt detta!

          • Styrbjörn

            Inkontinens, prostataundersökning och pensionssparande, kan knappt vänta! ;D

    • howling dog

      Jag tror inte att Colemans barn mådde särskilt bra vare sig under eller efter den där galan. Det räcker ju med att se deras ansikten för att inse att de är traumatiserade. Visst, öppenhet är säkert bra, men man måste tänka sig för. Att ta med små barn och sätta dem bland en skock halvfulla galningar som ropar efter blod, deras farsas blod, samtidigt som en stor gubbe förvandlar farsgubben till köttfärs, det är inte bra. Små barn är helt utlämnande till sina föräldrars godtycke. Det där små tjejerna hade inte det fria valet att gå därifrån.

      • Erik

        Länk till den där galan?

        • howling dog

          https://www.youtube.com/watch?v=D2NZVgwAHpA&t=442s

          Det ska också finnas ett klipp där han tar upp dem i buren direkt efter matchen. Om man letar lite…

          • Erik

            Fy fan det där såg inte roligt ut för någon :-( undrar om han inte ångrade sig efteråt, ser nästan ut så.

          • howling dog

            Det gjorde han nog. Han är säkert en bra farsa i övrigt…

      • Styrbjörn

        Jag tror att Coleman kanske tog initiativet när de var för små. Jag vet inte hur gamla de var men gissningsvis typ 7-8? Som sagt, en viss åldersgräns bör finnas så att en slags grundförståelse har bildats.

        • Erik

          Nej de är inte så gamla i klippet som howling dog länkar till, snarare 4-6 där hon till vänster är något äldre (och ser ut att ta det bättre).

          • Styrbjörn

            Ja det är nog lite för ungt. Skulle säga 10-12 är lagom.

  • Erik

    Välskriven krönika som vanligt av Felix.
    Som förälder till två söner kan jag verkligen tänka mig in i dilemmat. Nu håller jag inte på med MMA men jag skulle nog tänka som Jones, att låta dem se fighten i efterhand om allt gick bra. Att se ens pappa bli slagen medvetslös är nog ingen rolig upplevelse som borde kunna sätta djupa spår. Men säkert viktigt att prata om våld, och skillnaden mellan vanligt våld och det pappa håller på med.

  • Erik

    Ett intressant spörsmål är det där med vad ett barn gör för ens motivation. För min egen del kan jag säga att jag tappade all motivation för sport över huvud taget, mer än att utöva det bara för att det är kul. Jag insåg hur extremt oviktigt det var huruvida jag vann eller förlorade (i mitt fall en basketmatch). Däremot kan många nog känna igen sig i att man just därför presterar mer avslappnat. Men jag känner absolut inte som Weidman, att familjen fått en att prestera bättre under träningarna, jag känner precis tvärt om. Vore intressant att höra andras erfarenheter av detta.

    • Murbjoern

      Tror att det är extremt individuellt. Vi människor motiveras på väldigt olika sätt.
      Men som du säger är det nog naturligt att fokus på en själv o ens egen resa dimmas av lite när barnet kommer.

    • Herren

      Om sporten är ens enda inkomst, ser nog motivationen annorlunda ut i jämförelse mot en hobbysport.

  • Brocowich

    Slåss Alex fortfarande, om så är fallet hur får han in cash?
    Han har väl inte gjort något på år?

Fler Kimura rekommenderar:

5

Söndagskrönikan: All pr är bra pr

Veckans söndagskrönika handlar om fighters mediaexponering, och diskuterar den egna marknadsföringens inverkan på arbetet som promotions och atleter förväntas göra