Maj har varit barnafödselns månad för två av de starkast lysande mma-stjärnorna idag. Förra fredagen kom Conor McGregor Jr. till världen. Under den här veckan var det Alexander Gustafsson som skulle bli pappa för första gången. Dottern Ava kom till världen 13:56 i fredags. Gratulerar till de båda – nu står de inför en utmaning av en helt ny typ, och en fantastisk personlig resa. En resa som kommer påverka alla andra aspekter av deras liv, inklusive delen av tillvaron som utspelar sig i buren.
Föräldraskap verkar vara en mycket komplicerad konst. I fråga om moraluppfostran brukar de allra flesta människor vara överens om att våld alltid är den sista, och troligen den sämsta lösningen på konflikter. När mamma eller pappa försörjer familjen genom att slåss så blir komplexiteten i den här frågan än större. Ändå kan nog faktiska problem undvikas om det finns en ärlig dialog mellan föräldrar och barn i diskussioner kring våld och konflikter. Rent praktiskt då? Bör en känd fighter låta sina barn bevittna arbetet i realtid?
”I let my kids watch my fights, but never live. Because you never know what’s going to happen out there, you know. I’ve had some fights where I have gotten pretty bloody, and I’ve had some other fights where I have gotten other people pretty bloody. I don’t really like them to see that type of stuff.” säger tidigare lätt tungviktsmästaren Jon Jones i dokumentären The Hurt Business.
Någon som tänkte annorlunda var Mark Coleman. Under matchen mot Fedor Emelianenko i Pride, 2006, fanns Colemans två unga döttrar i publiken. Efter att matchen var vunnen av Emelianenko tog Coleman in sina två flickor i ringen, båda med en skrämd uppsyn vid anblicken av pappas blåslagna och svullna ansikte. Det finns ett känt klipp som visar det fortsatta händelseförloppet. Hela Colemans hanterande av situationen har blivit mycket kritiserat, och många menar på att sådana här typer av upplevelser kan traumatisera barn. Andra menar på att det visade på en viktig essens i kampsporten: att våld inte nödvändigvis innebär konflikt. ”Pappa slogs för att det är hans jobb som idrottare, inte för att han personligen hatar motståndaren”, kan man tänka sig att Coleman ville förmedla till hans döttrar, när han också introducerade dem till Emelianenko.
Att låta barnen se fighter eller inte är en sak. Men man ska också tänka på att fighters spenderar en relativt sett liten tid i buren jämfört med den tid som läggs ned på träning och förberedelser. Det innebär fler kontaktytor för ungarna med kampsport. ”Monkey see, monkey do”, brukar man säga i USA. Med mycket tid spenderad i dojos och kring en förälder blir det lätt så att barnet omedvetet följer i samma fotspår. Här går åsikterna isär från fighter till fighter. Vissa vill inget hellre än att skola ungarna i en likadan karriärsbana som mamma eller pappa slagskämpe. Tidigare nämnda McGregor ser det som hans plikt att inte bara låta sonen ärva hans namn – utan också hans bemästrande av obeväpnad kamp.
Alla föräldrar vill det bästa åt barnen, och många fighters menar på att det förstås är bäst att låta dem växa upp utan press i någon riktning. Både Rafael dos Anjos och Michelle Waterson har uttryckt intentionerna om att låta barnen upptäcka sin passion och riktning i livet, för att som förälder sedan kunna stötta barnen till hundra procent med vad de nu än kan tänkas vilja göra.
En annan tänkvärd faktor är hur familj, och framför allt barn, kan spela en roll i motivationen att prestera som fighter. Plötsligt skiftar fokus från en själv och ens karriär, till att handla om att försörja barnen och ge dem de bästa möjligheterna för framtiden. Chris Weidman är en av många som menat på att hans familj alltid får honom att höja tempot lite extra under träningarna. En annan atlet som intervjuas i The Hurt Business är den amerikanska före detta brottaren och OS-silvermedaljören Sara McMann. I dokumentären berättar hon om tragedier som inträffat – om en mördad bror, och en fästman som dog i en trafikolycka. Allt medan hon strävar efter framgång i hennes karriär som mma-fighter, måste hon också på egen hand uppfostra hennes unga dotter. Självklart ställer hon sig hela tiden frågan: ”Vad händer om jag skadar mig, eller om något annat hindrar mig från att kunna försörja min flicka?”.
För att återknyta till vad som tidigare sagts: föräldraskap är i sig redan fruktansvärt klurigt och tycks för en oinsatt innebära en hel del trial-and-error. Att ge sig in på den resan som fighter kan nog dessutom ge upphov till fler frågeställningar än för den gemene föräldern. Som sagt finner dock många atleter också en ny källa till motivation i sina barn. Med två veckor kvar till Gustafssons match i Globen i Stockholm, har han nu också en liten dotter att lägga till på listan över saker som kan motivera honom till en vinst. Självklart vill vi därmed också önska honom all lycka som en fightande förälder.
