Efter två års uppehåll är Simon Sköld (9-7) nu redo att återvända när han kliver in i buren mot Fernando Flores (8-8) på Superior Challenge 22.
Simon Sköld om bältet i UFC – ”Det tåget har nog gått för mig”
Simon Sköld är idag en av de mest välbekanta ansiktena inom kampsport hos medelsvensson idag. Få har missat relationen med författaren Camilla Läckberg och många har mycket att tycka om 33-åringens karriär och privatliv. På ett sätt har Simon därmed blivit ett ansikte ut för svenska MMA-fighters. Men vid det här laget är pressen och åsikterna något som Simon har vant sig vid.
Jag har ofta fått höra när man varit på någon tillställning i ”finare salonger” med ”bildat folk” att ”du var ju faktiskt inte dum i huvudet”. Och jag vet inte riktigt ifall jag ska ta det som en komplimang eller förolämpning.
Sen är det ju en lite extra press och åsikter när det kommer till vem jag ska möta. Först kan folk säga att ”han är för dålig och tar lätta matcher” och sen kan jag gå och möta Diego Nunes och då säger folk ”vem tror du att du är och hur ska du kunna vinna över honom?”.
Så MMA-fans är dömande och ganska hårda. Så det spelar liksom ingen roll vad jag gör. Det var lite snack om att jag skulle möta Tobias Harila (9-1) ett tag. Han är ju superduktig och en stigande stjärna och då säger folk, ”vad tror du att du har mot honom att hämta?”. Säger jag att jag vill möta någon som inte har kommit så långt i karriären då tycker man att jag plockar nybörjare och vill jag möta någon som är jätteduktig då vet jag inte vad jag pratar om. Så det går inte riktigt att göra folk nöjda, det spelar ingen roll vem jag säger att jag vill möta.
Två år sedan förlusten mot Diego Nunes
När vi träffas så har det gått två år och åtta dagar sedan Simon sist tävlade. Det var även då på Cirkus när han tog sig an den väldigt rutinerade brassen Diego Nunes (23-8). Sedan dess har tiden tickat på och Simon själv medger att han inte har obegränsat med tid kvar i sporten längre. Anledningen till uppehållet är som för många andra till stor del pandemins fel.
Corona har varit den största orsaken. Jag hade match bokat i november förra året och åkte på corona. Sen tog det två månader innan jag kom tillbaka och sen har det varit restriktioner och så vidare. Det var några månader där vi inte fick röra varandra, och då blir det ju jävligt svårt att satsa på elitkampsport. Så det har varit många olika omständigheter.
Det var en gala i december 2019 som jag missade för att vi var borta. Det var bara otur. Orsaken var att vi skulle iväg på en resa som vi hade bokat sen ett år tillbaka och inte gick att flytta på. Det gick inte att lösa på något sätt och det var fler i familjen inblandade än jag. Man har ju familjelivet så man måste ta den aspekten i beaktande också. Sen blev matchen efter det inställd på grund av corona när hela galan blev uppskjuten.
Sen har det bara hållit på så och nu har det gått nästan två år vilket är helt sjukt. Så det här blir första matchen sedan jag mötte Diego Nunes (23-8) på SC19 för två år sedan.
Det är inte första gången Simon har haft ett längre uppehåll i karriären. Från slutet på 2014 till slutet på 2016 hade Stockholmaren också ett uppehåll från tävling på nästan två år, dels på grund av medverkan i Let’s Dance men också på grund av ett annat sjukdomsfall som tvingade honom att ställa in en planerad match. Men Simon litar på sin erfarenhet och träning för att råda bot på den mytomspunna ”ringrosten”.
Jag ser det till min fördel att jag ändå har gått mycket matcher och har tävlat mycket genom min karriär. Men jag vet inte, vi får se helt enkelt när det är dags. Det är väldigt svårt kring det här med ringrost men jag har förberett mig bra. Jag har träningspartners och coacher som har ställt upp för mig. Så jag tycker att jag haft skitbra förberedelser. Sen har jag jobbat väldigt mycket den senaste tiden men jag tycker att det har gått jättebra att kombinera jobb, träning och familj. Alla har ställt upp.
Har mött motgångar i sina senaste matcher
Inför den första matchen mot finska Jerry Kvarnström (15-18) så hade Simon sju raka vinster och det ryktades om att det inte krävdes mycket till för en möjlighet att slå sig in i UFC. Men det blev en tung kväll som slutade med att Simon fick klappa i den tredje ronden efter att ha fastnat i en giljotin. Efter en mycket jämn revansch med vinst på delat domslut ställdes han sedan mot Diego Nunes, som har fightats i UFC, Bellator, Rizin och WEC under sin långa och imponerande karriär. Även där tvingades Simon se sig besegrad via en giljotin, men han tog med sig många lärdomar från matchen.
Matchen mot Diego lärde jag mig jättemycket av. Förutom när jag mötte Niklas Bäckström i min första match så är nog matchen mot Diego den jag lärt mig mest utav. Han är sjukt rutinerad med erfarenhet från UFC, Rizin, Bellator och WEC. Han har varit överallt och mött de bästa av de bästa.
Självklart har man som mål att gå in och vinna, det är alltid målet men jag hade ett mål till. Att oavsett vad som händer så ska det inte vara gratis. Han ska inte få åka hit och köra över mig. Och det var en kort och väldigt intensiv match, han träffade mig och jag träffade honom, det var scrambles och mark och sen fastnade jag i en giljotin och det tog slut.
Jag träffade honom dagen efter och då kom han fram och sa, ”jag underskattade dig och jag är glad att det inte gick till andra ronden. Jag trodde att det skulle vara en easy pay day att bara åka hit, slå dig och åka tillbaka”.
För mig var det ett bevis på att jag är på rätt väg. Det finns så många självutnämnda världsmästare, men att få höra det från någon som han, det betydde ganska mycket för mig. Och jag kände ju själv att jag var där, visst att jag blev avslutad, det kan hända alla, men han hade det inte gratis.
Finns hungern kvar?
Till skillnad från de allra flesta svenska proffsen med några undantag så har Simon det väldigt gott ställt och tryggt ekonomiskt. Han behöver inte bo och sova i gymmet för att ha någonstans att bo och han har råd att äta ordentligt så att han orkar att träna. Det innebär att Simon inte har samma underliggande driv att lyckas rent ekonomiskt inom MMA som någon som tvingas slåss för att ta sig ur fattigdom i en favela i Brasilien. Så, påverkar detta Simons approach till karriären, och har han fortfarande hungern?
Jag har det jättebra men jag jobbar ju mer än heltid och driver flera olika bolag. Så det är inte så att jag inte jobbar utan jag jobbar lika mycket som alla andra. Men jag har det absolut väldigt tryggt.
Men det säger ju kanske också något om hur mycket jag älskar den här sporten. Jag gör det fast jag inte behöver. Jag klarar mig ekonomiskt utan MMA, det är knapert och pengarna man för för att fightas är inte stora. Så jag gör det trots att jag inte behöver. Det borde säga något om hur mycket jag älskar sporten och älskar det jag gör.
”Det var jättetufft ett tag när jag insåg att det här kommer ta slut en vacker dag”
De två senaste förlusterna satte käppar i hjulet för Simons UFC-ambitioner och nu krävs det att Simon lyckas kedja samman ett par imponerande prestationer för att bli aktuell för en möjlighet att tävla i någon av de stora ligorna. Samtidigt rinner tiden iväg och två år har slösats bort till följd av pandemin. Är siktet än idag ställt på ett bälte i en stor organisation som det var en gång i tiden?
Det skulle vara jättekul att ta sig till UFC eller Bellator och gå lite matcher men jag inser själv att jag inte har tiden och inte är tillräckligt ung längre för att ta ett bälte. Det tåget har nog gått för min del. Men jag kanske kan ta mig dit och gå en, två eller tre matcher innan karriären är slut. Jag fyller 34 i år så jag vet att jag inte har superlångt kvar.
Det var jättetufft ett tag när jag insåg att det här kommer ta slut en vacker dag. När man var 20 så tänkte man att den dagen aldrig kommer. Men tiden går fort och det ska bli väldigt intressant efter den här matchen att se hur det kändes. Det har gått två år sedan sist, har jag samma glöd, jag vet inte förrän domaren säger ”are you ready to fight?”.
Men det är klart att det finns en dröm om att få gå någon UFC-matcher och testa på att tävla i en så stor organisation och göra ett sista race, även om det inte kommer att vara för en titel.
Träningen med Waldo Zapata
Det första steget på vägen är att ta sig förbi Fernando Flores den 29 maj på Superior Challenge på Cirkus. För att hjälpa Simon på vägen finns Waldo Zapata, som har återhämtat sig efter en ödesdiger cancerdiagnos.
Jag tycker att det är grymt att träna med Waldo, han är otroligt kunnig i både stående clinch och marken. Men framförallt så förstår han mina styrkor. Han försöker inte göra om mig utan snarare ta fram mina styrkor och göra det jag gör bäst bättre och hur vi ökar sannolikheten att slippa fightas där jag inte vill vara. Vi fungerar väldigt bra ihop, det är ju en logistik kring träningen och vi kan lösa det bra att träna dagtid mycket och även sent när gymmet har stängt.
Trots att vi vet vem vi ska möta så kan det ju alltid bli som det blev för Fernando sist som fick byta motståndare på kort varsel. Så vi har fokuserat på mitt game och vad jag ska göra. Jag vet vad han är bra på, men han har ju garanterat övat på lite tricks inför den här matchen, precis som jag har. Så det är två ganska rutinerade fighters som kliver in i buren och jag förväntar mig ett tekniskt vev därinne.
”Någon av oss kommer att få ett avslut”
Fernando har etablerat sig som en krigare som inte backar för någon och alltid lämnar allt inne i buren. Om Simons UFC-drömmar ska slå in så måste han ta sig förbi ”El Toro”, som inte är någon man ser förbi. Men Simon känner sig trygg i att träningen inför matchen har format honom till den bästa versionen av sig själv.
Jag ser honom som en tuff motståndare. Han är verkligen bra på alla distanser. Och det känner jag att jag också är. Så jag ser framför mig en ganska intensiv och strategisk match. Men det måste bli en underhållande match, både för mig, han och publiken. Jag kommer att vrida upp tempot, på gott och ont. Det kommer att bli ett högt tempo.
Jag tror att någon av oss kommer att få ett avslut. Vrider jag upp tempot kommer han att haka på och det kommer att leda till att en utav oss hittar avslutet. Jag tror att det kommer att bli jag. Sen om det är i det stående eller på marken det spelar ingen roll. Men mitt mål är att ha ett tempo så att det blir en krigarmatch. Jag är sugen på det och jag tror att om Fernando inte är det innan så kommer han också vrida upp tempot direkt när han märker vad jag är ute efter.
Jag känner mig som den bästa versionen av mig själv. Jag kanske har varit i bättre form fysisk någon gång tidigare men taktiskt, tekniskt och erfarenhetsmässigt så känner jag att jag har samlat ihop mig till den bästa versionen jag kan vara och det är därför jag kommer att sätta ett högt tempo, för jag vill visa vad jag faktiskt kan leverera.
