Mma är en global sport. UFC:s gala i London var ett perfekt exempel på hur långt den spridits, hur multikulturellt och globalt detta koncept blivit. Huvudmatchen vanns av Jimi Manuwa, en britt uppvuxen i Nigeria. På galans huvudkort fanns inte mindre än fem av sju kontinenter representerade hos atleterna. Flera av dem hade gjort långväga flyttar till platser som kunnat ge bättre möjligheter till utveckling som fighter. Det kanske bästa exemplet på en kringresande fighter kunde däremot finnas under prelims-matchernas huvudmöte, där Joseph Duffy besegrade Reza Madadi.
Sjöfararsonen ”Irish Joe”, som han kallas, föddes i Donegal på Irland. Men uppväxten skedde i Wales, dit hans familj flyttade för att få jobb. I skolan hade han det bitvis tufft, inte minst när det gällde situationer där det nya landet ställdes mot vad han såg som sitt sanna hemland. Duffy var högst intresserad av rugby när han var liten, och i händelse av att Irland förlorade en landskamp undvek han att gå till skolan dagen efter för att slippa hånfulla kommentarer.
Men det var kampsport som skulle visa sig vara intresset framför allt annat. Redan som femåring hade han funnit taekwondo, och övergick till mma i tonåren. 20 år gammal gjorde han proffsdebut. Duffy vann de tio första matcherna, däribland mot Norman Parke och en viss Conor McGregor. 2011 – tre år efter den första professionella fighten – blev ett år av omväxling för irländaren. I oktober förlorade han sitt Cage Warriors-bälte i lättviktsklassen och bröt dessutom handen i samma match. I väntan på att näven skulle läka, flyttade Duffy till London och klubben MMA Clinic. Väl där leddes han in i boxningsvärlden.
Redan efter ett och ett halvt år hade Irish Joe samlat på sig ett gediget boxnings-cv med sju vinster i lika många proffsboxningsmatcher, och han agerade sparringpartner till mästare som Chris Eubank Jr, James DeGale och George Groves. Kärleken till mma:n skulle dock leda honom tillbaka under 2014. Året därpå erbjöds Duffy ett UFC-kontrakt, och han gjorde också nästa flytt i jakten på än bättre omgivningar att utvecklas i.
Denna gång gick flyttlasset till Montreal i Kanada. Under Firas Zahabis och Eric O’Keefes ledning på Tristar Gym kände han att hans prestationer i oktagonen skulle kunna tas till nästa nivå. Resultaten har varit goda: förutom en domslutsförlust mot Dustin Poirier har det uteslutande varit vinster i hans hittills fem matcher i UFC.
Senast alltså mot Reza Madadi. Under fighten påpekade kommentatorn Dan Hardy att Duffys flytt till Tristar tydligt indikerade ett driv och en viljestyrka att bli bäst. Att lämna sitt gamla gym och bege sig över Atlanten visade att irländaren var villig att ta sig utanför sin komfortzon, något som är essentiellt för en fighters utveckling enligt Hardy. I kontrast till detta har Conor McGregor tidigare kommenterat Duffys flytt till Montreal i betydligt mer negativa termer. Han menade istället på att flyttarna mellan olika gym (och sporter) visar tecken på ett svagt psyke och ett flyktbeteende. McGregor insinuerade till och med att Irish Joe är ett opportunistiskt smeknamn som tagits i kölvattnet av framgångarna hos andra irländska fighters, och att Joseph Duffy inte kan sägas representera irländsk mma.
Möjligen ligger det något i att McGregors framgångar inspirerade Duffy att återgå till mma. McGregor kan även tyckas ha en poäng i att Duffy inte representerar irländsk mma på samma vis som den våg av fighters från Straight Blast Gym som ledde det irländska intåget bland världseliten. Vad som däremot är bortom tvivel, är att Irish Joe inte glömmer sitt ursprung trots resandet. Ifall att minnet ändå skulle svika, finns påminnelsen nära tillgänglig. Överallt bär han med sig hembygden – Dún na nGall, den iriska stavningen av Donegal, står tatuerat i stora bokstäver över axlarna.
Fighten i London förra helgen var den sista på Duffys kontrakt med UFC. Riktigt vad som kommer hända framöver är ovisst. Att kliva in i nya situationer och uppleva miljöombyten är inte alls främmande för Donegal-sonen vid det här laget, men denna gång framstår sammanhanget som annorlunda. Den kringresande irländaren verkar till slut ha funnit ett andra hem, långt bort från det lilla kustsamhälle han föddes i och så stolt representerar. Visst kallas Irland för ”den gröna ön”, men för Joseph Duffy verkar gräset onekligen vara än grönare på andra sidan Atlanten.
