Alexander Gustafsson stod för en fantastisk insats i Globen på söndagskvällen då han tack vare ett otroligt fotarbete och snabbhet besegrade Glover Teixeira. Stämningen i arenan var fantastisk under alla matcher och nådde sin absoluta höjdpunkt när det var dags för Gustafsson. Det råder ingen tvekan om att han är vår absolut största svenska stjärna inom MMA. Det är alltid något speciellt när Alexander tävlar i Sverige och denna gång behövde vi inte lämna arenan eller stänga av TV:n i besvikelse utan kvällen kröntes med euforisk glädje.
Hyllningarna till Gustafsson har varit många och även personer utanför kampsportsfären har visat sin uppskattning och fascination för Alexanders prestation. Däremot följer det hela ett mönster, att varje gång Gustafsson tävlar och MMA därmed syns lite extra i svensk media, så kommer också alltid kritiken. Kritik både mot Gustafsson och mot sporten i sig. Ingen sport eller idrott slipper undan kritik, men mycket av den kritik som riktas mot MMA tycker jag personligen är både ogenomtänkt och problematisk. Förra gången Gustafsson tävlade i Sverige så kom kritik både från krönikörer på de stora nyhetstidningarna i landet och inte minst från hjärnforskaren Martin Ingvar. Martin sparade inte på högtravande akademiska ord för att komma till slutsatsen att slag mot huvudet inte är hälsosamt. Även om kritiken mot MMA har minskat avsevärt med åren så höjde återigen en hel del kritiker sina röster även efter söndagens gala. Min uppfattning är att den huvudsakliga kritiken kommer från personer som har lite eller ingen insyn i sporten och som genom marknadsföringen av Alexander Gustafsson har hamnat framför TVn.
Jag tycker att kritiken mot MMA mestadels består av ogenomtänkta argument. Det kanske mest vanliga argumentet mot MMA brukar vara att sporten ses som legaliserad misshandel.
Misshandel enligt riksdagens definition är följande:
“Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).”
Enligt riksdagens definition kan man absolut se MMA som misshandel. Men då tycker jag att man ska vara konsekvent och även bedöma andra sporter utifrån samma kriterier. Då bör även tacklingar i fotboll, hockey, handboll m.m som leder till kroppsskada räknas in i kategorin legaliserad misshandel. Jag förstår att eftersom MMA i mångt och mycket handlar om slag och sparkar så tycker kritikerna att det är mer logiskt att se på MMA som misshandel än ovan uppräknade sporter. Men det är inte så enkelt. Efter nästintill varje avblåsning i hockeyn sker någon slags eftersläng, och i den nordamerikanska hockeyligan NHL får man bara ett litet personligt straff om handskarna kastas och slag utdelas. Detta tycker jag är mer riskfyllt, då utövarna saknar UFC-kämparnas proffsighet vad gäller slag och sparkar. Inom UFC finns stor kunskap hur man undviker slag och hur man ska behärska och utföra sina egna slag respektive sparkar. Allt sker inför ögonen på en domare och det finns läkare på plats. Utövarna sysslar med en idrott de älskar och har gått in i den utifrån givna premisser. Så länge inga slag eller sparkar delas ut utanför själva sportplanen så faller enligt mig alla argument om misshandel.
Ett annat vanligt argument mot MMA brukar vara slag som utdelas mot en liggande motståndare. Detta gör att MMA ses som mer farligt jämfört med andra kampsporter. Även detta tycker jag bygger på okunskap. Ground and pound är en del av sporten och långsiktiga skador inom MMA kommer nästan aldrig efter slag på liggande motståndare. Frank Mir och Ronda Rousey är bara två exempel på atleter som brutit armen på motståndare i matcher men grappling aspekten i MMA brukar klara sig från kritiker. Skulle kritikerna se ett par matcher skulle de förstå att slag mot en liggande motståndare ser mer farligt ut än vad det i själva verket är.
Att MMA på något sätt skulle glorifiera våld är ytterligare ett argument som personligen gör mig riktigt irriterad och frustrerad. Kampsport i allmänhet handlar om respekt. Även om slag och sparkar är en del av sporten finns det absolut ingenting som stödjer kritiken att MMA på något sätt leder till ökat våld. Självklart finns det utövare inom MMA som utsatt andra för våldsbrott, men inte mer än vad fallet är inom andra idrotter. Därför kan man inte peka på ett specifikt fall och använda sig av det i sin argumentation utan bör se till bilden i stort innan man drar slutsatser. Om man har spenderat tid i kampsportsgym vet man att träningarna erbjuder en enorm personlig utveckling och lär ut mycket som stärker självförtroendet och får dig att växa som människa. Om kritikerna nu hävdar att MMA glorifierar våld bör samtliga kampsporter få samma typ av kritik. Proffsboxning har haft liknande problem för ett antal år sen, men tack och lov är både MMA och proffsboxning lagligt i Sverige idag.
Även om denna krönika handlar om den kritik som MMA får, så vill jag återigen lyfta fram det glädjande i att kritiken under senare år har minskat. Men eftersom sociala medier och andra forum når så många fler och så mycket längre idag, så krävs det inte mycket kritik för att det ska få stora konsekvenser för en idrott. Så därför väljer jag i min krönika att bemöta den kritik som kommer så att inte orättvis kritik ger en felaktig bild av sporten. Jag älskar MMA och vill absolut inte att människor får fel intryck av sporten. Självklart får man tycka precis vad man vill, men så länge din kritik bygger på begränsad kunskap om sporten, så tycker jag att du ska hålla den för dig själv. Jag vill avsluta med ett tips till alla MMA-kritiker som förfasades framför tv-rutan i söndags. Det finns en avstängningsknapp även på din tv.
Låt vår sport växa ifred.
