UFC Fight Night 120: “Poirier vs. Pettis”
Lördagen den 11:e november återvänder UFC till Virginia när man besöker Norfolk för UFC Fight Night 120. Det är ett hyfsat matchkort med några intressanta matcher. Noterbart är att antalet “senior citizens” (mma-veteraner) på huvudkortet är häpnadsväckande – de tolv fighters som finns på huvudkortet har tillsammans gått närmare 400 matcher. Det är en närmast ofattbar siffra. Men trots “pensionärsvarningen” finns det ändå guldkorn i form av några väldigt underhållande fighters. Huvudmatchen är utan tvekan ett sådant. Två vassa och underhållande herrar gör upp i kvällens main event.
HUVUDKORT
155 lbs.: Dustin Poirier (21-5) vs. Anthony Pettis (20-6)
Dustin Porier (# 8) har sett bra ut sedan han tog klivet upp från 145 lbs. Han hade 4 raka vinster när han blev KO’ad av Michael Johnson i september 2016. Därefter besegrade han Jim Miller och i sin senaste match var han på god väg att besegra topprankade Eddie Alvarez när denne “råkade” träffa med 3 illegala knän. Det slutade i en no contest.
Poirier är en erfaren och wellrounded fighter. Han är southpaw och hans striking är dynamisk och kraftfull. Han har en boxningsorienterad stil, snabba händer och är villig att kliva in och byta slag. Han är en underhållande fighter men tar ibland lite väl stora risker. Poirier har helt okej brottning som han väver ihop effektivt med sin striking. Han har ett tungt topp-game på marken och är en stabil grappler. Han har framför allt en bra d’arce choke.
Anthony Pettis (# 13) den f.d. mästaren i lättvikt kommer senast från en vinst mot Jim Miller. Pettis är en erfaren fighter med stor talang och vi väntar på att han ska återfå lite av den form han hade före 2014 när han såg ostoppbar ut. Pettis är en stående fighter. Han började träna taekwondo vid 5 års ålder och senare även boxning. Han är en dynamisk kickboxare med exceptionellt bra sparkar och hyfsade händer. Han har ett mycket farligt submission-game men vissa luckor i sin brottning. Hans dynamiska och varierade stående game kräver tid och utrymme. När han får det briljerar han. Får han inte det går det sämre och han har haft svårt när han blivit tillbakapressad och grindad mot buren.
Detta är ett tufft test för båda fighters. Poirier har bra nedtagningar som han integrerar väl med sin striking. Han har dock inte den sortens dominanta och pressorienterade brottning som Pettis brukar ha svårt mot. Poirier kommer vilja hålla detta på boxningsdistans, pressa tillbaka sin motståndare och mixa in nedtagningar. Lyckas detta tar han sannolikt hem det. Han är en risktagare och kan ibland bli lite vårdslös. Det kan bli kostsamt mot en giftig striker. Pettis å sin sida vill hålla matchen på sparkdistans, skapa tid och utrymme för sitt varierade stående game. Där ligger hans chanser. Poirier har sett bättre ut på senare tid. Han har KO-kraft och ett väldigt komplett mma-game. Det räcker till vinst för Poirier som tar hem det via domslut.
170 lbs.: Matt Brown (22-16) vs. Diego Sanchez (29-10)
Matt Brown (20-16 enligt Sherdog) är en riktig veteran som inledde sin professionella mma-karriär 2004. Han gjorde UFC-debut redan 2008 och han gör nu sin 24:e och sista UFC-match. Han har meddelat att han, hur det än går i matchen, kommer att lägga handskarna på hyllan. Brown har blandat vinster och förluster men vid ett tillfälle hade han 7 raka vinster innan han, den 26 juli 2014, förlorade mot Robbie Lawler. På senare tid har Brown haft det tufft och kommer in till denna fight med 3 raka förluster.
Matt Brown är en mycket underhållande striker – “teknisk brawler”. Han har en fightingstil som har sin grund muay thai – han har grymma armbågar och knän. Han är bra på att välja slag och växlar effektivt mellan slag mot kropp och huvud. Hans effektiva striking bygger på press, hög frekvens och att successivt nöta ned motståndarens försvar. Hans intensitet och obevekliga attacker har visat sig vara mycket svåra att stå emot. Brown är en okej brottare och har hyfsad offensiv grappling. Han har dock en del hål i sitt defensiva game, vilket hans 10 submissionförluster vittnar om. Det kan bli farligt mot en kompetent grappler och mma-brottare som Sanchez.
Diego Sanchez är även han en veteran med sina 39 mma-matcher (26 UFC). Han kliver upp till weltervikt för första gången sedan februari 2012. På senare tid har det gått trögt för “The Nightmare” (“Lionhart” funkar inte) och han förlorade senast på KO mot Al Iaquinta. Sanchez har en otroligt fysisk fightingstil – en stil som bygger på explosivitet och hög intensitet. Tyvärr sätter åldern upp vissa begränsningar och han är inte längre samme fighter som han en gång var. Han är dock lite smartare idag och det räcker en bit. Sanchez är en grinder, som pressar frenetiskt och letar efter nedtagningar. Han har mycket bra toppkontroll och bra ground and pound. Han är dessutom en väldigt duktig grappler. Hans striking är okej, inte mer. Han är dock duktig på att mixa striking och grappling. Sanchez är stark i clinch och stabil i defensiven. Han har bra kardio och har levt mycket på sin tuffhet och uthållighet. Hans haka är dock inte vad den en gång varit och därför är han inte längre lika vild när han går in i slagväxlingar (ni minns kanske matchen mot Gilbert Melendez).
Sanchez vill styra matchen med sin intensiva press. Han vill leta nedtagningar och kontrollera matchen på marken. Brown är inget hot för Sanchez starka grappling och därför är det sannolikt den tryggaste platsen för honom. För Brown gäller det omvända – dvs att undvika att bli nedtagen och fastna under Sanchez tunga toppkontroll. Brown måste straffa Sanchez när denne kommer in för nedtagningar och även använda sin starka thai-baserade clinch och undvika bli pressad mot buren. Han är den bättre strikern och är dessutom större än sin motståndare. Brown lyckas sannolikt hålla det till övervägande del i det stående och där är han bättre än Sanchez. Kanske får vi se lite brawl om Sanchez inte lyckas få ned Brown, det vore en hedrande avslutning på en gammal mma-krigares karriär. Brown tar hem detta – sannolikt via domslut.
265 lbs.: Junior Albini (14-2) vs. Andrei Arlovski (25-15)
Junior Albini (# 11) är 26 år och mäter 190 cm, med kraftig kroppsbyggnad. Albini började boxas vid 13 års ålder som ett sätt att gå ner i vikt då han led av kraftig övervikt (165 kg). Vid 14 års ålder började han träna bjj och fyra år senare blev han proffs.
Albini har fint momentum tack vare 10 raka vinster. I sin UFC-debut knockade han Tim Johnson i första ronden. Av hans 14 vinster har 6 kommit via KO och 6 via submission – men han är främst en striker. Han har bra slagkraft och hyfsat fotarbete. Han har skaplig grappling och bra ground and pound. Hans brottning är dock högst tveksam. Han är lugn och avslappnad i buren vilket är en värdefull egenskap. Albini är inte särskilt atletisk och inte heller i fysisk toppform. Han är dock medveten om dessa tillkortakommanden och jobbar för att åtgärda dem.
Andrei Arlovski (# 12) gjorde professionell debut redan 1999. Han började träna karate vid 16 års ålder och tog sedermera även upp sambo, judo och kickboxing. Arlovski är f.d. mästare men har, minst sagt, haft det tungt på senare tid. Han har 5 raka förluster – 3 via TKO – och har inte vunnit sedan i september 2015.
Arlovski är främst en striker med bra stående game med fin boxning. Han har hyfsad snabbhet i händerna för viktklassen, men har blivit ganska stel i axelpartiet på senare år och har inte längre samma avslappnade stil i sin boxning. Han har dock fortfarande gott om kraft. Han är en okej grappler med bra benlås. Han har bra balans, skaplig clinch och ett okej nedtagningsförsvar. Arlovski är oftast en underhållande fighter som gillar att byta slag. Hans största svaghet är dessvärre, sedan några år, hans mycket ömtåliga haka.
I den här fighten vill Arlovski hålla sig på utsidan, kontrollera distansen och använda sig av sparkar och långa slag. Han har längre reach (196 cm mot 188 cm) och bör använda detta. Han bör jobba “in-and-out” med press och snabba kombinationer. Hans räckvidd och snabbhetsövertag är vad han måste utnyttja. Det kommer dock sannolikt inte att räcka. Den lugne och hårdslående Albini kan ta en smäll och han har 15 minuter på sig att snudda vid Arlovskis haka. När han gör det så är det slut. Då får Arlovski se sig om efter nytt jobb. Albini tar sin andra vinst i UFC.
185 lbs.: Cezar Ferreira (12-6) vs. Nate Marquardt (38-18-2)
Cezar Ferreira är en 32-årig brasse som vann första säsongen av The Ultimate Fighter: Brazil. Det har det varit upp och ned i karriären för brassen men det har tagit sig på slutet. Han fick senast en 3 matchers vinstsvit bruten när han förlorade mot Elias Theodorou.
Ferreira är svartbälte i bjj och en vass grappler. Han håller dock gärna det stående. Han är en ganska vild striker med sin grund i kickboxning. Han är atletisk och kraftfull. Han har tonat ned sin vilda striking lite grann senare tid, fightats smartare med lägre risk, vilket har betalat sig. Tidigare var han alltför villig att rusa in i “the pocket” och byta slag, men efter 3 KO-förluster kom han på bättre tankar. Numera är han bättre på att hålla distansen och fightas långt. Han utnyttjar sin långa vänster och hårda sparkar för att plocka poäng. Han har hyfsade reaktiva nedtagningar som tillåter honom att använda sin bjj.
Nate Marquardt är en veteran, med 58 matcher på sitt record, som blev professionell redan 1999. Han är f.d. Strikeforce-mästare och gjorde UFC-debut i augusti 2005. Marquardt har i princip mött alla – dvs alla stora namn de senaste ca 10 åren. Han tillhörde länge toppen men har dalat på senare tid och hans dagar i UFC är sannolikt räknade. Han kommer från 2 raka förluster.
Marquardt är en duktig grappler med hyfsad brottning. Han är dock inte lika explosiv längre och får jobba hårdare för nedtagningar vilket är energikrävande. Han har accepterat att han inte längre har varken haka, eller atletisk förmåga, för vilda slagväxlingar. Istället håller han strikingen på utsidan och letar möjligheter att kontra. Han har fortfarande bra tryck i slagen.
Marquardt är erfaren och fightas smart utifrån sina förutsättningar. Han är dock tämligen begränsad numera och hans haka är slut. Han kan sannolikt stå upp hyfsat inledningsvis men Ferreira kommer förr eller senare att träffa i det stående och då är det bara en tidsfråga. Han är yngre, starkare, mer atletisk och hungrigare. Det bör räcka mot veteranen. Ferreira vinner det här – gissningsvis via TKO.
135 lbs.: Raphael Assuncao (25-5) vs. Matthew Lopez (10-1)
Raphael Assuncao (# 4) är en erfaren och mycket kompetent bantamviktare. Han är med sina 5,5 in (165 cm) förhållandevis kort. Han tävlade tidigare i WEC och kom till UFC när man köpte upp den tidigare. Han har länge tillhört toppen av viktklassen men har inte nått riktigt ända fram. Assuncao har två raka vinster på delat domslut – båda mot kvalitetsmotstånd i form av Aljamain Sterling och Marlon Moraes.
Han har ett stabilt men tämligen basic stående game – han är southpaw vilket kan ställa till det för en del motståndare. Han har rätt snabba händer och en bra lång vänster. Han använder ofta sina slag för att komma in och implementera sin grappling. Han har stabil brottning, bra nedtagningar och mycket stark press mot buren. Han grindar ofta ner sitt motstånd. Han är ett giftigt svartbälte med riktigt stark toppkontroll. Framför allt hans defensiva brottning är mycket stark. På det hela taget har Assuncao bra defensiv, såväl i striking som brottning och är mycket svår att övermanna. Han är dock inte särskilt underhållande. Tvärtom.
Matthew Lopez (# 13) är 30 år men relativt ung i sin mma-karriär. Han blev proffs 2013 och kom in i UFC via “Dana White’s: Lookin’ for a Fight”. Han är 5 centimeter längre än Assuncao och kommer till denna match med 2 raka vinster. Detta är dock ett rejält steg upp i fråga om kvaliteten på motståndet.
Lopez är en aggressiv fighter med 8 avslut på sina 10 matcher – 4 KO och 4 via submission. Han har sin bakgrund inom brottning och är en mycket stark brottare. Han har vassa nedtagningar, strålande topp-kontroll och bra ground and pound. Han är relativt opolerad i det stående och har defensiva brister (huvudrörelse, m.m.) men han är tuff och slår hårt. Ett problem är att han är lite för villig att släppa in motståndaren på kroppen, något som blev kostsamt i förlusten mot Rani Yaya. Hans bjj är aningen medioker, framförallt defensiven, vilket är illavarslande inför mötet med Assuncao. Lopez är uthållig, stryktålig och mentalt stark. Han är dessutom villig att ta risker och på det hela taget en underhållande fighter.
Han måste använda sin starka brottning för att undvika att bli nedtagen av Assuncao. Han vill inte fastna på marken under den vasse grapplern. Han bör i första hand försöka hålla det stående, göra det till ett brawl och eventuellt pressa på för egna nedtagningar. Från topp kan han nog göra viss skada. Assuncao är dock sannolikt för rutinerad för att bli träffad av Lopez hårda och vilda svingar. Han kan hålla distansen och pricka med långa slag och sparkar. Förr eller senare hamnar fighten på marken och det är brassens värld. Assuncao får tufft motstånd men i slutändan han tar hem detta. Han är för erfaren och alltför tight i defensiven för att begå några allvarliga misstag mot den unge vilden. Assuncao – troligen via domslut.
155 lbs.: Clay Guida (33-14) vs. Joe Lauzon (27-14)
Clay Guida är 35 år och ytterligare en veteran på detta kort. Han gjorde professionell debut 2003 kom in i UFC redan i oktober 2006. Han gick sina 16 första UFC-matcher i lättvikt innan han beslutade att gå ner till fjädervikt. Han har genom åren plockat en rad fina skalper – bl.a Nate Diaz, Anthony Pettis och Rafael dos Anjos. Detta var dock en yngre och bättre version av “The Carpenter”. Guida är med sina 170 cm ganska kort för lättvikten.
Guida började med brottning vid 5 års ålder och är en mycket kompetent brottare. Hela hans game kan sägas bygga på hans bas inom brottning. Han är känd för att sätta obeveklig press och släpa ner sin motståndare på marken där han använder sin starka toppkontroll. Guida är inte känd som någon submissionartist men han har stark positionell och defensiv grappling. Hans stående game har aldrig utgjort något hot men på senare tid har han förbättrat sig och har hyfsad striking, om än väldigt basic. Guida är otroligt tuff, uthållig och mentalt stark. Han har genom karriären förlitat sig på sin solida käke, men vid 35 är det troligen riskabelt.
Joe Lauzon är 33 år och även han mycket erfaren. Han gick sin första amatörfight 2002 och blev proffs 2004. Han kom in i UFC redan 2006 – Lauzon innehar UFCs rekord för fight-bonusar med 15 stycken. Han är en underhållande fighter. Lauzon är 178 cm och har 5 cm längre reach än Guida. Han är 2-3 på sina 5 senaste matcher och kommer från en domslutsförlust mot Steven Ray.
Lauzon har okej stand up som utgår från solid boxning. Bra grundläggande teknik utan några fancy inslag. Han har fin jabb och bra kraft i slagen. Han har ett hyfsat clinch-game med bra knän och armbågar. Lauzons starkaste moment är dock utan tvekan hans fina bjj-game. Hans grappling är anpassad och effektiv för mma – därav hela 18 vinster via submission. Hans brottning är okej, men inte mer. Detta kan bli ett problem mot den frenetiska press och jakt på nedtagningar som Guida kommer med.
Lauzon brukar ha svårt mot skickliga strikers. Det är dock inget problem i denna fight då han har bättre striking och bättre reach. Han har ibland haft kardio-problem vilket inte är bra mot duracell-kaninen Guida. Det gäller för Lauzon att straffa Guida när denne kommer in med press. Han bör hålla det stående på striking-distans och därifrån plocka isär Guida. Nedtagningsförsvar blir troligen nyckeln för Lauzon i denna match. Guida kommer att göra vad han alltid gör. Han kommer pressa framåt för nedtagningar och försöka pressa mot buren. Hög intensitet och konstant press är nyckeln för honom. Helst hamna på topp och använda sin starka toppkontroll för att trötta ut Lauzon och plocka hem ett domslut. Det räcker dock tyvärr inte mot J-Lau som kommer att stå upp mot pressen, försvara nedtagningar och i slutändan ta hem detta. Guida är dock otroligt tuff och blir svår att avsluta och Lauzon tar det via domslut.
______________________
Text: Kimuraredaktionen
