Det svenska fysmonstret Andreas Gustafsson (6-1) går i pension efter nästan fyra intensiva år i sporten.
Andreas ”Bane” Gustafsson går i pension
Bane har haft något av en kometkarriär om man ser till hans prestationer i buren efter övergången från brottningen. Som amatör gick han tio matcher på lite över ett år. Då plöjde han sig igenom de svenska mellanviktarna och plockade ett SM guld i sin tredje match efter tre raka avslut och en total matchtid på mindre än fyra minuter. Det följde han upp med ett VM-silver året efter i Bahrain.
Därefter tog han klivet till proffs och fortsatte i samma rasande takt. Under 2019 gick han fem matcher, alla förutom en vann han på avslut. Totalt avslutade han proffskarriären med sex vinster och en förlust.
Till Kimura berättar han om beslutet att lägga handskarna på hyllan.
Jag har blivit pensionär. Det är väl ända från att jag slutade med brottningen när jag var 25, så försökte jag hitta ett substitut till brottningen. Det är klart att MMA var skitkul, jag kom in i det ganska bra och tyckte att det fungerade bra och harvade på. Men sen kände jag sista året att jag ledsnade. Jag var ganska trött på att tävla, den här ständiga stressen och pressen att prestera hela tiden och vara på topp. Jag har hållit på så sedan jag var tolv år så jag kände mig ganska mätt på det. Så det var där någonstans jag tog beslutet.
Det var inte på grund av den senaste förlusten eller något sånt, utan jag hade gått och tänkt på det ganska länge och kände mig nöjd helt enkelt. Det är en skithärlig sport, men jag kan säga att jag saknar brottningen mer än vad jag gör MMAn. Det är där jag haft mitt hjärta hela tiden, även fast jag älskar MMAn. Men jag är färdigtävlad.
Inte längre värt risken
Övergången till ett liv efter en idrottskarriär kan vara omtumlande och det tog ett ganska bra tag för ”Bane” att landa i sin nya tillvaro sedan han tog beslutet för ett och ett halvt år sedan.
Det har varit jättesvårt, jag har levt med det sedan jag var liten. Jag har haft svårt att inte ha något att träna för, att gå ner varje dag på gymmet och köra skiten ur sig, för vadå liksom? Jag har haft svårt att komma ner i varv och man var fortfarande inne i tävlingstänk, det är en ständig stress och press man har på sig.
Det är inte förrän nu jag har landat. Så det tar ett tag att ta sig ifrån. Det är många som skriver till mig och frågar när nästa match är och då har jag inte riktigt vågat släppt det och accepterat att jag har lagt av. Jag har ju varit knäpptyst om det i ett och ett halvt år, jag har liksom inte brytt mig om att gå ut med det på sociala medier.
Med sitt första barn på ingång dök också frågor om risker kring hälsan upp, som även de blev en faktor att ta med i beräkningen.
Men det är klart att jag saknar det som fan, det var ju kul. Jag saknar matcherna och adrenalinet. Men det finns annat i livet, vi ska få barn om en månad. Så jag kände att det inte är värt risken längre för de slantarna jag fick.
Jag har haft en del hjärnskakningar och jag har dåligt minne och det märks liksom. Så nu när jag ska få barn känner jag att jag inte vill ta någon risk längre. Men det är mest att jag ledsnade på att tävla bara. Jag älskar ju att träna och jag tränar som en idiot fortfarande.
Saknar familjen på klubben
31-åringen inledde MMA-karriären på Söders Fight Gym i Gävle för att sedan byta till Västerås Fight Club. Ett byte som skapade en del friktion med hans gamla tränare Thomas Haaranen. Men det är något som ”Bane” valt att lägga bakom sig.
Han kollar tillbaka på karriären och konstaterar att det inte är någon enskild merit som sticker ut, utan det är hela resan i sig som han ser tillbaka på med glädje.
Det har varit en jävla rolig resa allting. Det har varit roligt från början till slut. Sen jag flyttade från Söders Fight Gym till Västerås så blev det tusen gånger bättre. Jag ska inte snacka skit, jag har försökt lägga allt skitsnack och intriger bakom mig för det tar bara energi och är inte värt det. Jag kan bara säga att Thomas [Haaranen] var en jättebra tränare när jag var där och han är fortfarande en bra tränare och han är duktig med sina fighters. Det ser man ju, de går framåt och vinner matcher, men jag kände att jag ville utöka min sparring och ta mig vidare. Sen får han tycka att det är ett svek mot honom. Men du vet ju lika väl som jag att det här är en individuell sport. Man måste tänka på sig själv och det som är bäst.
Men skit samma, det blev jättebra när jag kom till Västerås och Jörgen [Hamberg] tog emot mig med öppna armar. Du vet hur han är, det är lattjo lajban från första sekund, bara roligt. Så det är den biten jag saknar mest, familjen i Västerås. Den här tighta familjen man blev där.
Det har varit den svåraste biten att acceptera, att man inte är där längre. Men vi har fortfarande kontakt och jag hälsar på ibland. Men det har inte varit skitlätt. Jag tänker på MMA mer eller mindre varje vecka och ifrågasätter mitt beslut. Men jag landar alltid i att det är rätt beslut, du har gjort ditt.
Jag tycker att jag gjort det ganska bra på kort tid. Visst kanske jag hade kunnat gå ännu längre men jag hade inte kvar det här drivet att nå till toppen. Då tror inte jag att det går att ta sig dit, om man inte vill det till 3000 procent, det måste man ha annars blir det inte bra.
Livet efter kampsporten
Så vad kommer ”Bane” fylla tiden med nu? Som nämnt innan kommer det snart att bli ett tillskott till familjen. Och utöver det så har Andreas sett till att han har saker att fylla tomrummet med.
Det blir hundra procent fokus på familjelivet och sen kommer jag fortsätta träna som jag känner själv bara för att hålla en bra fysisk form, det kommer jag ju ha tills jag är 70. Jag älskar att snickra, vi håller på som fan hemma och vi har köpt hus uppe i skogarna i Hälsingland. Så jag jobbar och sen kommer jag hem och snickrar och tycker att det är skitlattjo. Det finns så mycket annat jag kan göra och tycker är kul nu.
Vi flyttade till skogen i Hälsingland som jag alltid velat och rustar upp ett gammalt torp och bildar familj där. Jag har ett skitbra jobb som jag älskar. Det är bara bra. Jag saknar MMAn men jag har så mycket annat som gör det bra. Jag har min tjej och snart min nyfödda son hemma, vad kan bli bättre än det? Det kan inga pengar i världen köpa.
Det är ju också inte helt ovanligt att MMA-pensionärer återvänder senare i livet och här lämnar ”Bane” dörren på glänt samtidigt som han eventuellt har något annat i kikaren.
Jag vet inte, kanske styrkelyft har jag funderat på. Jag är ganska stark i de olympiska grenarna och jag tycker det är kul, men vi får se vad kroppen säger. Sen ska man aldrig säga aldrig. Jag kanske kommer när jag är 45 och har rakat mohawk och ser ut som Chuck Lidell och ska göra comeback.
