Krönika: Den svåra konsten att sluta i tid

BJ Penn blodig

Huvudmatchen på UFC Fight Night 103: I den ena hörnan, en 38-årig mma-legend i oktagonen för första gången på nära två och ett halvt år. I den andra hörnan: en hungrig 24-åring med åtta raka segrar, och en utvecklingskurva som i stort sett pekar rakt upp. BJ Penn har i ett klassiskt citat beskrivit sin inställning till att slåss: ”Birds fly and fish swim, and I do this”. Med risk för att vara efterklok borde han inte gjort just ”detta” denna januarikväll i Phoenix.

På förhand hade Penn menat att det skulle se ut som att en amatör ställdes mot ett proffs. Han hade rätt, men inte på det viset han menade. Den 14 år yngre mexikanen Yair Rodriguez visade prov på imponerande atletisk förmåga och vann en väldigt ensidig fight. Det som hände här känns som en ganska typisk scen: den unga, hungriga utmanaren mot den åldrande veteranen. En av de tävlande är på väg uppåt i karriären, och den andra vill göra ett sista försök att återuppnå forna dagars glans. Det ska direkt sägas att inte alla dessa möten behöver sluta som det mellan Penn och Rodriguez, men denna typ av matcher kan ibland ge mig känslor av obehag.

Sport på elitnivå är inget man ska ta för lätt på som deltagare. Speciellt en sport med så potentiellt allvarliga fysiska konsekvenser som mma. Det finns liksom inget utrymme för att göra saker och ting halvdant. Antingen är man ”all in”, eller så deltar man inte. Just BJ Penn har tidigare ifrågasatts för att inte ha varit tillräckligt motiverad inför matcher. Det håller helt enkelt inte. Speciellt inte om man tävlar mot toppmotstånd. Har man en fot utanför buren, måste man helt kliva ur den, så att säga.

Alla matcher av typen ”ung hungrig utmanare möter veteran” ger upphov till intressanta diskussioner. Om matchen går till den utmanarens favör kan det ofta kokas ned en spännande fråga: har resultatet har att göra med överlägsna, nya tekniker och fysiska förmågor hos utmanaren, eller avgörs det på motivation? Sanningen är nog att de båda i någon mening är sammankopplade. Sporten mma utvecklas i en rasande takt. För att bita sig fast i toppen krävs det en fighter som inte bara är atletisk och tekniskt skicklig, utan även flexibel och villig att hela tiden lära sig. Att hela tiden lära sig och polera sina färdigheter kräver i sin tur både tid och motivation. När saker kommer upp som kräver att uppmärksamhet riktas någon annanstans än mot denna utveckling, tycks fighters lätt bli omsprungna.

Det må vara spekulativt, men för Ronda Rouseys del kan dessa saker ha varit hennes kändisskap och filmkarriär. I kombination med en tränare som dessutom inte tycktes ha givit henne utrymme att lära sig nya förmågor resulterade detta i ett par smärre sportsliga katastrofer. Ironin här är väl att ju längre fighters når sportsligt, desto längre kommer deras kändisskap nå. Med detta uppkommer fler potentiella karriärsvägar och lockelser, vilket i sin tur kan skifta fokus hos även den mest disciplinerade och hårdsatsande atleten. För andra fighters kan familj och barn vara något som tvingar dem att prioritera annorlunda. Ibland är det helt enkelt den obönhörliga tidens gång som urholkar en slagskämpes fysiska förmåga och motivation.

Men vad gör man då när man tycks ”ha en fot utanför buren”? Först måste nog detta sjunka in. Redan detta verkar vara svårt. Kampsportare skolas allt som oftast i att bita ihop och vägra ge upp, även under de svåraste omständigheter. Det är inte jättesvårt att se hur detta kan resultera i en envishet och oförmåga att förstå sig på mer objektiva sanningar. Vissa får dessa sanningar serverade på ett svårsmält vis. För Tim Kennedy, som alldeles nyligen avslutade sin karriär, kom insikten på akutmottagningen i Toronto efter matchen mot Gastelum. Miesha Tate insåg det i slagväxlingarna med Raquel Pennington i New York.

När man slagits av denna insikt (bokstavligt talat för Kennedy och Tate) om att man inte orkar eller kan hålla jämna steg med den högsta toppen finns ingen återvändo. Karriären måste avslutas, men detta beslut tycks inte heller vara lätt att ta. En komplex väv av ekonomiska, sociala och psykologiska frågor avgör ofta hur och när en professionell idrottare pensionerar sig. Förutom att fightingen kan vara livsnödvändig som inkomstkälla, kan man tänka sig att kicken är svårersättlig. Vilken typ av aktivitet kan ersätta att slåss framför miljontals tittare?

God ekonomi bör dock ändå vara huvudvillkoret för att övergången till pension ska kunna göras smidigt. Sådan var verkligheten för Georges St-Pierre, ett av kampsportsvärldens bästa exempel på någon som slutar på topp. Ett flertal rykten gällande hans återkomst till oktagonen har dock florerat sedan hans uppehåll för drygt tre år sedan. Om fler matcher blir aktuella får man bara hoppas att GSP:s återkomst inte blir lik BJ Penns. Det vore tråkigt om det inte längre fanns något tydligt bevis på att fighters kan behärska den kanske svåraste konsten i deras yrke: att sluta i tid.

Skriven av Felix Skoog

Registrera dig på Unibet och få 200% och 50 free spins
Det här inlägget postades i Kimura rekommenderar, Krönika, Nyheter. Bokmärk permalänken.
  • Sal

    Vad betyder Krönika?

  • Batman

    Bra Kimura! Jag gillar egenproducerade texter, krönikor etc. Mer sådant!

Fler Kimura rekommenderar:

5

Söndagskrönikan: Slåss som en kvinna

Veckans söndagskrönika handlar dels om svårigheterna att som tjej slå sig fram i fightbusiness, men även om ljuspunkter i form av de möjligheter som kvinnliga fighters ges i mma:n

7

Söndagskrönikan: Aloha to the Max

Veckans söndagskrönika handlar om hur ett gäng fightande hawaiianer, med fjäderviktsmästaren Max Holloway i fronten, ivrigt försöker att locka UFC ända ut till ögruppen i Stilla Havet