Abdulmanap Nurmagomedov ursprungliga tanke var att sonen, Khabib Nurmagomedov, skulle pensionera sig från sporten med ett obesegrat matchfacit på 30-0-0. Efter faderns bortgång bestämde sig lättviktsmästaren för att inte fortsätta och efter gårdagens vinst över Justin Gaethje, valde ryssen att lägga handskarna på kanvasen. Med en avslutad karriär bakom sig kan vi på allvar lyfta frågan, är han sportens främsta någonsin?
Vad definierar en GOAT?
Att diskutera fighters över både viktklasser och tidsperioder påminner om barndomens vilda debatter kring superhjältar. Vem skulle ta hem segern i ett slagsmål, Batman eller Spiderman? Det är också en sådan utgångspunkt man måste ha, när man diskuterar vem som är sportens GOAT (Greatest Of All Time). Det finns inga formler eller vetenskapliga tillvägagångssätt som kommer ge oss rätt svar, men en stark känsla från en sann MMA-älskare kan räcka långt.
För jämförelse. Vilka andra utövare befinner sig på allvar i diskussionen om att tituleras den främsta någon. Georges St-Pierre, Jon Jones, Anderson Silva, Demetrious Johnson, Amanda Nunes och Fedor Emelianenko är definitivt kandidater. Artem Lobov? Mellanviktsmästaren Israel Adesanya har gått från klarhet till klarhet, men i det sistnämnda fallet vill jag nog vänta och se ett par matcher till.
Ett fläckfritt matchfacit?
Khabib pensionerade sig från sporten som obesegrad UFC-mästare. Bortsett från Adesanya är Nurmagomedov ensam bland dessa namn om att inneha ett fläckfritt matchfacit. Jones har visserligen aldrig blivit besegrad av en motståndare inne i buren, men att hålla sig till reglerna är en lika viktig del av sporten som någonting annat. Många andra domare hade nöjt sig med en varning, men det var Jones ansvar att hålla sig till det utsatta regelverket. St-Pierre blev avslutad vid två tillfällen och Silva, samt Emelianenko, har förluster både under och efter sin storhetstid. Det är svårt att hålla sig obesegrad i en sport som MMA. Därför faller ingen skugga över de andra i GOAT-diskussionen, men det är samtidigt ett stort plus för Nurmagomedov.
Hur hårt har man testats?
Om fightern i fråga har testat sina förmågor i flera viktklasser är en annan fråga som alltid brukar dyka upp, när GOAT-status ska debatteras. Johnson har inte klivit upp än så länge. Jones är på väg till tungvikt. St-Pierre har UFC-titlar i flera divisioner och Emelianenko har fightats i flera ’openweight’-matcher. Nurmagomedov ställdes endast mot dom främsta i lättviktsklassen, vilket såklart ger ryssen ett litet minus i den här diskussionen. Ur ett fanboy-perspektiv kan man lyfta det faktum att lättviktsdivisionen är en av sportens tuffaste och att viktklassen, troligtvis, är UFCs främsta i nuläget.
Ett närbesläktat ämne är nivå på motstånd. Över Nurmagomedovs samtliga 29 matcher har motståndet varit betydligt spretigare, än om man jämför med exempelvis Jones. Den tidigare mästaren i lätt tungvikt har genomfört fler titelförsvar och har gått fler matcher i UFC. ”Bones” har, å andra sidan, inte varit lika dominant som Nurmagomedov. Jones har vunnit flera matcher via delat domslut, samtidigt som Nurmagomedov endast har förlorat ett par ronder under sin karriär. Av alla ovanstående fighters är den nyligen pensionerade ryssen ensam om att aldrig genomgått en riktigt tuff och jämn match.
Ren eller på lika villkor?
Att vara en ren utövare väger tungt i min bok. Flera på listan ovan har åkt dit för användande av otillåtna preparat. Av UFC-mästarna som befunnit sig i USADAs testpool, är det endast St-Pierre, Johnson, (Adesanya) och Nurmagomedov som aldrig har fastnat i anti-dopingbyråns nät. Var Silva dopad under sin storhetstid? Det kommer vi troligtvis aldrig få reda på och här uppstår en diskussion om man endast ska räkna bort de gånger som utövaren har åkt fast. När det kommer till att utse sportens främsta någonsin, anser jag att även en gång är en gång för mycket.
Här uppstår det dock en konflikt om vi vill jämföra dagens utövare med fighters från ett tidigare skede av sportens historia. USADA är en modern företeelse och synen på doping har skiftat mycket sedan början av 1990-talet. Det är orättvist att jämföra den moderna sportens atleter med tidigt 2000-tal, ur ett dopingperspektiv.
Slutsats
Utifrån den här fanboy-analysen drar jag slutsatsen att Khabib ”The Eagle” Nurmagomedov är den främsta någonsin att kliva in i buren och oavsett vad framtiden har att ge, är chansen stor att jag aldrig kommer omvärdera det ställningstagandet.
I ärlighets namn har jag inte varit med tillräckligt länge för att, på riktigt, uttala mig om Emelianenkos, Silvas och St-Pierres karriärer i sin helhet.
Jag vill gärna tro att jag kan vara tillräckligt klarsynt för att jämföra Jones insatser med Nurmagomedovs, ur ett strikt sportsligt och tekniskt perspektiv. En version som ligger närmare sanningen är, dessvärre, att jag är allt för bitter och färgad av Jones vinster över Alexander ”The Mauler” Gustafsson, för att erkänna Jones status som sportens främsta någonsin.
Att Johnson inte har lyfts fram mer, eller att Henry Cejudo inte ens har nämns i den här krönikan, beror nog mer på min personliga fascination för mäktiga PPV-rekord och stormatcher, än dessas förmågor inne i buren.
Min slutsats är med andra ord mer kopplad till känslor och upplevelser än någonting annat, precis så som det ska vara när man ivrigt lyfter fram sin GOAT.
(“På djupet med Alex” är ett artikelsegment på Kimura, där undertecknad genomför en analys av en match eller händelse, som stuckit ut under veckan som gått. Det kan handla om exempelvis ett kontroversiellt domslut, spektakulärt avslut, alternativt ett tvivelaktigt/udda agerande från matchdomare, ‘fighters’ eller sekonder. Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna)
