En central del i UFCs långvariga framgång har varit att man är den organisation där världens bästa fighters ställs mot varandra. UFC har länge sagt sig vara organisationen som sätter samman de matcher fansen vill se. Historiskt sett har detta oftast sammanfallit med de fighters som, baserat på meriter och ranking, varit mest värdiga titelmatch och andra högprofilerade matcher. Det finns en form av ärlighet, en sorts renhet, i detta som mma-fans uppskattar och respekterar.
Det hela har byggt på en tydlig struktur där fighters har fått kämpa sig upp genom rankingsystemet genom att successivt ta sig an allt tuffare och högre rankade motståndare. När man väl lyckats ta sig till den yttersta toppen har man, mer eller mindre, kunnat räkna med en snar titelchans. På detta sätt har det varit tydligt för samtliga inblandade vad som krävs.
Inom boxning har det sett annorlunda ut. Där har motståndare kunnat handplockas för att bygga upp ett fördelaktigt record. Där har det varit möjligt att, under åratal, undvika svåra motståndare. Detta på ett sätt som, åtminstone historiskt sett, inte har varit möjligt inom UFC. Boxningen har också kritiserats för detta. Främst har kritiken kommit från de egna leden.
UFC har genom åren gjort otroligt mycket för utvecklingen av mma. Jämfört med hur det såg ut på 90-talet och tidigt 2000-tal har mma utvecklats från att vara högst ifrågasatt, till att bli en fullständigt accepterad idrott. UFC har tagit sporten in i finrummet. Vägen dit har varit allt annat än spikrak och man har varit tvungen att övervinna åtskilliga hinder längs vägen. Bröderna Frank och Lorenzo Fertitta var tex högst delaktiga i genomdrivandet och införandet av ett fungerande regelverk för mma. Vilket på sätt och vis räddade sporten som vid tidpunkten var nära att förbjudas i USA. Ett mer sentida exempel är när UFC, efter många års hårt arbete, lyckades genomdriva att mma blev tillåtet i världsmetropolen New York.
USADA
Doping och alla former av fusk är något som inverkar negativt på den sportsliga integriteten. På detta område har UFC gått längre än andra stora amerikanska sporter i och med sitt samarbete med USADA. Man har satsat stora resurser på att rensa upp sporten och ambitionen får sägas vara god. Beträffande hur man har förhållit sig till dopade fighters finns det tyvärr en del kvar att göra. Det finns åtskilliga exempel på hur UFC har varit mycket förlåtande mot dopade fighters. I synnerhet om det har funnits ekonomiska skäl att se mellan fingrarna.
Jon Jones belönades tex med omedelbar titelmatch på UFC 214 efter ett års dopingavstängning. Brock Lesnar, som trots positivt dopingprov, tilläts tävla på UFC 200 är ett annat exempel. När Jon Jones utmanade, den fortfarande dopingavstängde, Brock Lesnar efter att ha återtagit titeln på UFC 214 hörde man inte UFC protestera. Ingen ska inbilla sig att UFC inte vill se Brock Lesnar i oktagonen igen. Detsamma gäller naturligtvis även för Jon Jones. När dopingavstängda fighters välkomnas tillbaka med mångmiljonkontrakt stärker det inte precis organisationens trovärdighet i arbetet mot doping.
Något har hänt
UFC har på senare tid, högst medvetet och allt oftare, kommit att fokusera på kortsiktig ekonomisk vinning. Det nya förhållningssättet gäller bl.a beträffande matchningar och hur man tilldelar titelchanser. UFC väljer ofta ut och premierar fighters de anser har potential. Man ger dessa fighters medial exponering och matchningar som möjliggör snabb klättring i rankingen – men inte nödvändigtvis enbart pga idrottslig potential utan ofta handlar det om fighters man anser vara säljbara.
Om man jämför olika fighters väg till toppen – väg till titelmatch – blir det uppenbart att det finns skillnader. Tony Ferguson har tio raka vinster sedan hans senaste förlust. Han är trots sin fantastiska vinstsvit inte garanterad en titelchans. Max Holloway hade samlat ihop tio raka vinster, sedan förlusten mot Conor McGregor den 17 augusti 2013, innan han fick chans på den riktiga titeln. När Demian Maia till sist, efter sju raka vinster, fick sin efterlängtade titelchans i weltervikt fick han bara en månad på sig för att förbereda sig. Detta inför, vad som mycket väl kan ha varit, den 39-årige Maias viktigaste match någonsin.
Cody Garbrandt är en karismatisk ung herre som bara behövde fem vinster i UFC, mot tämligen ordinärt motstånd, för att förtjäna en titelchans. Han har dessutom exponerats mycket flitigt i media. Conor McGregor är en annan som endast behövde fem vinster för att förtjäna en titelchans. Inte heller har man insisterat på att McGregor ska försvara sina bälten utan istället valt att ge honom synnerligen fria tyglar. Han har själv kunnat välja de utmaningar och motståndare han önskat. Man kan så klart åberopa särskilda omständigheter när det gäller McGregor. Faktum kvarstår dock, att den dubble mästaren – två år efter att han besegrade Jose Aldo – inte har försvarat ett bälte i UFC.
McGregor och Garbrandt är dock inte enbart gångbara utifrån marknadsföringssynpunkt, de är dessutom otroligt talangfulla fighters. Annorlunda är det beträffande fighters som Sage Northcutt och Paige Van Zant. Dessa har, trots i bästa fall genomsnittlig talang, erhållit förmånliga matchningar, massmedial exponering och mycket förmånliga kontrakt.
UFC gjorde förra året ett uttalande angående Germaine De Randamie. Det var efter att hon deklarerat att hon inte ville möta den dopingdömda – och av dopingrykten ständigt omgärdade – Cris Cyborg. Då sade organisationen följande:
”UFC maintains that any champion is expected to accept fights against the top contenders in their respective weight classes in order to maintain the integrity of the sport”.
Man förväntar sig alltså att mästare tar sig an topprankade utmanare i sin viktklass. Detta för att upprätthålla integriteten i sporten. Det gäller uppenbarligen inte alla. Conor McGregor är inte den ende som undantas från den regeln. När Michael Bisping fick försvara sin titel mot Dan Henderson gjorde man ett undantag från denna princip. Henderson var vid tidpunkten rankad som nummer 14 i mellanvikt (enligt USA Today/MMA Junkie). Beslutet att låta Bisping försvara titeln mot Henderson skapade följaktligen ett smärre kaos i mellanvikten.
Man skulle således kunna tro att UFC därefter var angelägna om att så snart som möjligt återställa ordningen i divisionen. Att återgå till någon sorts normalitet genom att låta mästaren försvara sitt bälte mot en topprankad mellanviktare. Nej, istället valde man att matcha Bisping mot den f.d. welterviktsmästaren Georges St-Pierre som hade önskat denna match.
Interim-missbruk och freakshows
Ett annat problem utifrån integritetsperspektiv är det på senare tid allt flitigare användandet av interimbälten. Det har delvis varit ett sätt att fylla ut sina många galor med titelmatcher. Har man inte haft något riktigt bälte att toppa ett kort med kan man alltid skapa ett interimbälte. Om regerande mästare inte regelbundet måste försvara sitt bälte så kan man ju alltid kasta in ett interimbälte för att hålla divisionen vid liv – med konstgjord andning. Det kan förefalla harmlöst men den frekventa användningen av interimbälten bidrar till att devalvera värdet i samtliga UFC-bälten.
CM Punk-fenomenet är ett annat exempel på något vi inte väntade oss att se i UFC. Möjligen från Bellator – vi minns Kimbo Slice vs. Dada 5000 – men inte från UFC. CM Punk är ett tydligt exempel på hur UFC frångår sina egna principer i jakt på kortsiktig ekonomisk vinning. Punk är onekligen ett välkänt namn – ett namn som säljer. Alla med åtminstone grundläggande kunskaper inom mma vet dock att CM Punk är alldeles för dålig för att fightas i UFC. Om man måste specialanställa motståndare med 1-0 respektive 0-0 i record (Mickey Gall och Mike Jackson), då vet man att Punk inte hör hemma i organisationen. Att Punk genererade intäkter som vida översteg hans lön på $500 000 det är en annan femma. Bli inte förvånade när vi inom kort får veta när Punks nästa fight äger rum.
Måste vi acceptera detta?
Vad innebär egentligen allt detta för UFC och för sporten mma? Det leder definitivt till ett undergrävande av den sportsliga integriteten. UFC kompromissar dessutom med sin trovärdighet. Man riskerar alltså sitt starka varumärke för kortsiktig vinning – det som tidigare kunnat stoltsera med sportslig renhet, att man ställer världens främsta fighters mot varandra.
Varför är man beredd att agera såhär? – Man gör det för att sälja fler PPVs – det finns stora vinster i att frångå sina principer. Om något har vi de senaste åren fått bevittna hur UFC infört en i stora delar ny uppsättning principer. Genom att sätta samman specialkomponerade matcher, godtycklig matchmaking och användandet av allt fler interimbälten, har UFC visat att det numera är pengarna ensamt som styr. Att kortsiktig ekonomisk vinning är den allt annat överordnade principen.
Många fighters är och kommer att vara missnöjda med konsekvenserna av detta. De kommer vädra sitt missnöje, men så länge UFC är den största – och bäst betalande – organisationen kommer de att foga sig. Även hardcore-fans protesterar naturligtvis, men de är inte i majoritet och de är dessutom alltför lojala. UFC vet att vissa fans kommer gnälla, men dessa kommer inte sluta följa mma för den skull. Att följa mma innebär att man följer UFC – det är fördelen med att inneha en monopolliknande ställning. Det är något som Dana White och WME-IMG är högst medvetna om. Det är en vetskap som låter dem sova väldigt gott om natten – och som gör dem sällskap hela vägen till banken.
_____________________
Text: Fransisco
