Så var det äntligen dags, UFC 220 med den fantastiska tungviktsbataljen mellan Miocic och Ngannou. Först skulle vi bara ta oss genom 4 timmars intetsägande transportsträcka. Nja, riktigt så illa var det kanske inte. Öppningsmatchen på huvudkortet och co-main event var sådana man såg fram emot men i övrigt kändes det mestadels som utfyllnad.
Vi hade åtminstone sällskap av en stabil laguppställning på kommentatorsbänken. Joe Rogan, Dominick Cruz och Jon Anik ledsagade oss genom natten.
Underkortet
155 lbs. Islam Makhachev vs. Gleison Tibau
– Dagestan via KO
Tibau-ka efter dopingavstängning mot en duktig dagestanier. Det blev ingen mjukstart för brassen. Matchen hann knappt starta innan det small. Islam Makhachev med en välplacerad överhandsvänster. Sen var det slut.
145 lbs. Matt Bessette vs. Enrique Barzola
Vi fick se en okej fight och debutanten Bessette, som hoppade in på kort varsel, stod inledningsvis upp bra. Barzola däremot inledde svagt men i slutändan visade ändå ”El Fuerte” att han är en bättre fighter. Han gjorde vad som krävdes, inte mer.
145 lbs. Dan Ige vs. Julio Arce
– Short notice
Två nykomlingar bjöd på trevlig underhållning. Efter viss initial nervositet tog Arce över matchen med sin fina tekniska striking. Det var en riktigt trevlig bekantskap och ett bra tillskott till en redan packad fjäderviktsdivision. Imponerande UFC-debut av Arce som dessutom kom in på kort varsel.
125 lbs. Dustin Ortiz #10 vs. Alexandre Pantoja #11
Pantoja tog tidigt rygg på Ortiz och kontrollerade större delen av första ronden. I andra ronden använde Ortiz sin brottning för att grinda till sig en rondvinst. I tredje ronden lyckades Pantoja återigen ta rygg på Ortiz men i slutet av ronden kom amerikanen loss och fick in några slag. Det var tillräckligt för att stjäla ronden och därigenom även matchen. Om vi ska vara helt ärliga gav Pantoja troligen bort matchen under den sista minuten genom att inte vara mer aktiv. Tuff fight men inte särskilt underhållande.
170 lbs. Sabah Homasi vs. Abdul Razak Alhassan
– Uppercut KO
Det var underhållande förra gången de möttes. Tills Herb Dean felaktigt avbröt matchen. Nu fick vi se den igen och de levererade än en gång. Nu slapp vi dessutom kontroversiella domaringripanden då Alhassan avgjorde det hela med en bomb – en stenhård uppercut fällde Homasi och därmed var det klart. Alla tvivel är bortraderade och vi kan gå vidare. Alhassan är en hårdslående ung herre vi gärna ser igen.
145 lbs. Kyle Bochniak vs. Brandon Davis
Hemmasonen Bochniak fick ett varmt mottagande av publiken vilket var trevligt. Det vi därefter bjöds på var ingen höjdare. Bochniak hade en bra gameplan – tyvärr var den inte särskilt underhållande. Davis gjorde bort sig när han försökte spela cool i oktagonen – gestikulerade och snackade under matchen. En match han uppenbart var i färd med att förlora. Han borde ha fokuserat mer på fighting och mindre på att spela cool. Bochniak via domslut.
Huvudkortet
135 lbs. Thomas Almeida #10 vs. Rob Font #14
– Bostons egen Rob Font!
Rob Font öppnade starkt och pressade Almeida bakåt men brassen hittade snart rytmen och kom in i fighten. I andra ronden sänkte Font brassen med en hård höger och det blev början på slutet. Almeida lyckades hålla sig kvar en liten stund men Font hade fått vittring och gick in för avslut, som kom vid 2.24 in i andra ronden.
Det var två aggressiva och mycket duktiga strikers som bjöd oss på fin-fin mma-underhållning. Rob Font tar karriärens största vinst och han gör det inför sin hemmapublik i Boston. Kan inte göra annat än gratulera till en imponerande insats.
205 lbs. Gian Villante #15 vs. Francimar Barroso
Villante stalkade Barroso genom hela första ronden och träffade med en del hårda träffar. Andra ronden fortsatte som den första. De bytte slag men det var amerikanen som plöjde framåt och avlossade bomber. Han gjorde definitivt mer skada.
Det var verkligen inget mördande tempo men det var stora grabbar och sådana har mycket att bära på. Villante är hyfsat underhållande som fighter men samtidigt oerhört lättläst. Hans defensiv måste vara varje tränares mardröm. Som tur är för honom är Barroso en ganska dålig fighter som tillåter honom att komma undan med dåliga vanor. Det blev en domslutsseger för Villante. En domare ville ge Barroso segern. Den domaren behöver definitivt en synundersökning.
145 lbs. Calvin Kattar vs. Shane Burgos
– TKO Kattar
Vi fick se mycket god underhållning från Kattar och Burgos. Fin boxning från båda killarna. Excellent jabb från Kattar och kraftfulla kroppsslag från Burgos. I andra ronden svängde momentumet över alltmer till Burgos fördel och inför tredje ronden såg det ut som att han skulle gå ut och ta över. Då gjorde hemmafightern Kattar vad publiken hoppats på. Han träffar med en rak höger – kliver in och avslutar Burgos via TKO. Starkt att lyckas ta hem det trots begynnande motgång i matchen.
205 lbs. Daniel Cormier (C) vs. Volkan Oezdemir #2
– And still!
Oezdemir inledde i ett frenetiskt tempo men Cormier uthärdade stormen och jobbade sig in i matchen. Mästaren tog några hårda smällar men fortsatte pressa framåt. I slutet av ronden träffade han hårt och skakade Oezdemir. Han lyckades även få en nedtagning och hade en tight rear-naked choke när gonggongen ljöd. Där hade schweizaren tur som överlevde ronden.
I andra ronden slösade Cormier ingen tid utan tog omgående ned utmanaren på marken. Där implementerade han sitt tunga toppgame, låste fast Oezdemir och poundade sin väg till en imponerande seger. Han bevisade att han har ett bredare game och att han är världsklass när han får topposition. I oktagonintervjun visar D.C. vilken class act han är. Respektfull och ödmjuk.
265 lbs. Stipe Miocic (C) vs. Francis Ngannou #1
Redan när de klev in i oktagonen var min puls rejält förhöjd. Förväntningar och anspänning har den effekten. Det var alltså en lättnad när matchen väl startade.
Ngannou öppnade i southpaw stance och det dröjde inte länge innan han började svinga. Han såg dock spänd ut och skickade vilda svingar istället för att använda teknik och precision. Han fick in några hårda träffar och mästaren såg lite skakad ut men använde sin erfarenhet för att rida ut stormen. Stipe gjorde sitt jobb – han prickade med slag, tog ned och tröttade ut den hypermuskulöse utmanaren. Mot slutet av första ronden var Ngannou väldigt trött. Det var lite för tidigt att tröttna.
I andra ronden var det spel mot ett mål. Stipe grindade stenhårt och sög all energi ur motståndaren. Där och då insåg vi att Miocic skulle ta hem segern. Ngannou var helt slutkört och hade inget att sätta mot Miocic brottning. Tredje ronden bjöd på mer av samma. Mästaren fightades smart och undvek alltför stora risker. Det var inte den mest underhållande strategin men den var effektiv.
Ngannou gjorde tyvärr en ganska dålig match men vi visste att han var oerfaren och oprövad. Han gav ändå några positiva besked. Han visade att han har hjärta och att han har bra haka och kan ta en smäll. Men den stora vinnaren denna kväll var Stipe Miocic som bevisade för alla tvivlare att han är ”the baddest man on the planet”.
– And still… Stipe Miocic!
Summering
Daniel Cormier visade varför han är titelhållare och en av de främsta mma-utövarna någonsin. Han tog sig an en mycket giftig striker i Volkan Oezdemir. Han tog Oezdemirs bästa slag och svarade med att skaka utmanaren med några hårda träffar. Cormier visade att hans striking håller bra nivå – sen tog han ned Oezdemir och utklassade honom på marken.
Stipe Miocic gjorde vad han behövde för att ta hem sin överlägset största seger i karriären. Det var inte jättesnyggt, men det var effektivt och nu är han den tungviktsmästare som har flest titelförsvar i UFC’s historia. Han tystade alla (många) tvivlare och visade varför han är mästare. Han var dessutom märkbart frustrerad efter matchen och lät inte Dana White sätta bältet på honom utan tog demonstrativt det och gav till sin coach som satte på honom det. Det var bra gjort – att stå upp för sig själv och visa att han inte tänker låtsas vara något han inte är. Respect!
Kvällen som helhet var, enligt min uppfattning, mer eller mindre tre timmars startsträcka inför två supermatcher. Visst var det några hyfsade matcher men med tanke på vad som väntade i slutet av kvällen kändes det lite som utfyllnad.
Bostonpubliken – de var bra och stöttade sina fighters. De fick glädjas över en rad hemmaframgångar. Bochniak, Font och Kattar fick skörda frukten av sitt hårda arbete när de tog emot välförtjänta hyllningar från ett utsålt TD Garden. En extra hyllning till publiken för att de avhöll sig från de obehagliga fylletjuten (hörde bara några få i början av kvällen) vi har plågats av på UFC-galor.
______________________________
Text: Kimuraredaktionen
