Krisen
George St-Pierre hade verkligen allt. Han var rik och tjänade mycket pengar. Han såg bra ut, var intelligent och välutbildad. Han hade obegränsat med beundrarinnor och miljontals av fans. Han var ett föredöme och en formidabel mästare. Han var det i världens främsta mma-organisation, i vad som av många ansågs vara den tuffaste viktklassen. Han försvarade sitt bälte ofattbara nio gånger, varje gång mot de tuffaste utmanare UFC hade att erbjuda. Han var kanske den mest framgångsrike mma-utövaren någonsin. Trots detta valde han, den 16 november 2013, att lämna mma och ta en paus på obestämd framtid. Han valde att lämna sporten där han var kung – både sportsligt och ekonomiskt. Hans tillvaro på toppen, har det i efterhand visat sig, var inte så glamorös som många trodde.
George har i efterhand berättat om en lång rad faktorer som påverkade honom negativt, som tärde på honom. Den mentala delen av mma är otroligt viktig. Än mer så när du befinner dig på toppen. Det gäller att inte nöja sig, att inte slå sig till ro med vad man har uppnått. Utmanarna finns ständigt bakom dig, de flåsar dig i nacken och vill ta bältet ifrån dig. De studerar dig, följer varje steg du tar och gör allt för att anpassa sig till detta. Det skapar en känsla av att vara jagad, att man aldrig kan slappna av. Det fanns även andra sportsliga aspekter med i bilden. Som förekomsten av doping och utbrett fusk. Att fighters inte tävlade utifrån rättvisa förutsättningar. Detta, har George berättat, bidrog till den stress han kände. Den som till sist fick honom att kliva av.
Han har även i efterhand berättat att han hade problem med motivationen. Bl.a att han hade tappat hungern efter att vilja skada, vilja göra illa och avsluta sina motståndare. Det låter kanske brutalt men att skada sin motståndare är i någon mån en del av mma. Han hade även viss oro angående långsiktiga hälsomässiga konsekvenser av fighting. Många femronders titelförsvar tog ut sin rätt på kroppen och han kände sig sliten.
Den ständigt närvarande pressen och stressen, av att alltid vara jagad. Alla förväntningar – omgivningens och självpåtagna. Alltsammans fick George att må allt sämre – ångest, nervositet, långvariga sömnproblem och en klaustrofobisk känsla förföljde honom. Han har själv berättat om en osund besatthet av detaljer och om hur hans personlighet var mycket dåligt lämpad för den situation i vilken han befann sig. Situationen blev till sist ohållbar och därför fattade han beslutet att lämna allt.
Frånvaron
Vad har då frånvaron betytt? George har beskrivit hur hans paus från fighting och från rampljuset har hjälpt honom finna sig själv. Han var olycklig och missnöjd med sin tillvaro när han 2013 beslutade att lämna mma-scenen. Efter det har han bl.a arbetat hårt med sig själv. Introspekterat och vidtagit nödvändiga steg för att åstadkomma förändring. Idag är han nöjd med var han befinner sig. Han är harmonisk och har bättre balans i tillvaron. Han beskriver sig själv som lycklig. Han är dock till syvende och sist samme George St-Pierre.
Under 4 års tid har han dagligen tränat och studerat kampsport. Han har gått till gymmet och slipat på såväl sinne som kropp. Han har tränat teknik och fysik, allt i samma perfektionistiska anda som tidigare. George har alltså i huvudsak ägnat sig åt samma saker som före uppehållet. Det han har gjort är att han har förändrat och plockat bort några saker som han inte längre, åtminstone inte just då, ville ha i sitt liv. Att vara titelhållare i UFC var en sådan sak som han behövde ta bort. Därutöver har han gjort en rad förändringar på det personliga planet.
George har berättat att han, sedan han inledde sin paus, har förändrat och utvecklat många delar av sitt game. Många detaljer hinner utvecklas och finslipas på fyra år. I synnerhet om man heter George St-Pierre och är besatt av detaljer och sjukligt noggrann i allt man gör. Han har berättat om sin OCD-liknande disposition – att han bl.a drivs av en besatthet av detaljer och strävan efter perfektion. Denna del av hans personlighet måste balanseras för att inte bli en belastning. Idag har han den balans i tillvaron han behöver.
Förutom regelbunden träning på Tristar i Montreal har George, precis som tidigare, samarbetat med en rad framstående tränare och kampsportsutövare runt om i världen. Som exempel kan nämnas John Danaher. Denne är svartbälte under Renzo Gracie och ansedd som en av de främsta grappling-coacherna i världen. Freddie Roach – den legendariske boxningstränaren – har tränat några av tidernas största boxare. Han hjälper George med boxningsdelen i hans game. Han har även rest till olika platser för att hitta träning som kunnat utveckla hans game.
George har även, sedan länge, tränat gymnastik som ett sätt att utveckla sin atletiska förmåga. Han har också utvecklat och tränat sitt nervsystem för att därigenom få ut maximalt av sin fysiska kapacitet och sin träning. En viktig del i hans framgång, som han själv ofta framhåller, är att han läser mycket och därigenom förkovrar sig. Allt detta har han ägnat sig åt även under sina sabbatsår. Så, man kan nog lugnt utgå ifrån att George är så väl förberedd för sin kommande match som över huvud taget är möjligt.
Fightern
Hur var han som fighter den f.d. mästaren? George är en fantastisk fighter. Han är begåvad med exceptionella fysiska förmågor. Han är atletisk, uthållig och stark. Han är dessutom otroligt intelligent och disciplinerad – både i buren och utanför. George är en lugn och behärskad fighter. Han följer den beslutade matchstrategin till punkt och pricka och tar samtidigt in information från sina coacher. Han är på många sätt en tränares dröm.
George är en otroligt wellrounded fighter och har inga egentliga svagheter. Hans striking-game är stabilt och utgår till stor del från hans precisa och effektiva jabb. Med denna och sitt fina fotarbete styr han sina motståndare. När dessa till sist tröttnar och kommer in för aggressivt tar han ner dem och implementerar sitt topp-game. George brottning och grappling är otroligt effektiva för mma. Hans nedtagningar håller yttersta världsklass – både beträffande teknik och timing. Väl nere på mattan har han fantastisk toppkontroll. Han kombinerar striking och brottning mycket framgångsrikt. Det ständiga hotet om nedtagningar gör att motståndaren blir avvaktande eller direkt passiv.
George hade, tillsammans med Firas Zahabi, utvecklat strategier för att maximera samtliga delar av hans mma-game – såväl fysiska som mentala delar. Man hade finslipat Georges stil och teknik och anpassat dessa till en för honom optimal strategi. En sorts generisk strategi som sedan kunde anpassas till specifika motståndare. Strategin gick huvudsakligen ut på att minimera risker. Det kan mycket förenklat beskrivas så här; tidigt under matchen byggde George upp ett poängövertag. Detta för att få ett övertag och positivt momentum i matchen – samt därigenom tvinga motståndaren till att bli den som måste jaga. En jagande motståndare tvingas därmed fightas på ett sätt som passar George väl utifrån hans styrkor. När en stressad motståndare tvingades pressa framåt kunde George, genom prickskytte och precisa nedtagningar (hans nivåskiften och nedtagningar var nära på fulländade), utnyttja motståndarens frustration och stress allteftersom matchen pågick. Strategin var alltså utformad utifrån George främsta styrkor och anknöt även till hans aura av att vara oövervinnerlig. Något som psykologiskt påverkade hans motståndare – både i och utanför buren. George och Firas strategi visade sig fungera ganska skapligt – under nio framgångsrika titelförsvar.
Återkomsten
Varför vill George egentligen komma tillbaka? – Han lämnade sporten av en anledning. Det finns sannolikt många skäl till att vilja återvända. Vi vet att George har en otroligt stark tävlingsinstinkt – en vilja och driv att vara bäst. Tävlingsinriktade individer behöver utmaningar. De behöver få testa sig själva mot någon eller något. Det är självfallet en stor utmaning att, efter fyra års frånvaro, återvända för att utmana om titeln i en tyngre viktklass.
Andra skäl till att man kan tänkas lockas tillbaka till rampljuset är den bekräftelse och de ekonomiska fördelar det medför. Nu säger George i och för sig att berömmelse och pengar inte är vad som motiverar honom, men de segdragna kontraktsförhandlingarna förra hösten säger delvis något annat. Det är sannolikt också sista chansen för honom att göra comeback. George är 36 år gammal och har inte tävlat på fyra år. Även för ett fysiskt praktexemplar som honom tar åldern för eller senare ut sin rätt. Kanske vill han bara inte vakna upp en morgon och inse att möjligheten har passerat honom förbi. Han vill kanske inte riskera att behöva ångra att han inte tog chansen.
George säger såklart helt rätt saker inför sin stundande återkomst men vi kan inte veta med säkerhet vad som verkligen rör sig i hans inre. De skäl George själv anger för sin återkomst är alla sportsliga och flera är kopplade till hans eftermäle – hur han vill bli ihågkommen som fighter. Han skulle, om han besegrar Michael Bisping, bli en av blott fyra UFC-fighters som har vunnit titlar i två viktklasser. Segern skulle även innebära att han besegrar den fighter som har flest segrar i UFC. Möjligheten att få gå match inför storpublik i Madison Square Garden, den legendariska arenan, är en annan lockelse han har nämnt.
Det skäl som hänger samman med George eftermäle kan även handla om ett behov av upprättelse. Trots att de flesta är överens om att George är en enastående fighter så är det ingen hemlighet att han av vissa sågs som en tråkig fighter. Han har i intervjuer inför återkomsten framhållit att han nu ska satsa på att bli en mer aggressiv fighter – mer våldsam och opportunistisk. Att han ska gå in med inställningen att skada och avsluta sin motståndare. Det är svårt att avgöra om detta är fight-promotion eller om han på allvar har för avsikt att kasta ut sina gamla strategier. Det vore okarekteristiskt men vem vet vad som kan ske på fyra år. Man kan dock inte riktigt låta bli att undra till hur stor del comebacken handlar om den lille mobbade killen som behöver upprättelse och bekräftelse. George har berättat att han var mobbad som barn och att detta var en av anledningarna till att han började träna kampsport. Han byggde upp sig själv, sitt självförtroende och sin person, med hjälp av träning och tävlingsframgångar inom karate. Kanske finns det fortfarande behov av byggande.
George är en fantastisk fighter och har alla fysiska förutsättningar som krävs för att kunna tävla i UFC. Troligen även de allra flesta mentala förutsättningar som krävs. Frågan är alltså om George gör detta av rätt anledningar. Är verkligen hungern tillbaka, den råa och intensiva, den som behövs för att nå toppen ännu en gång. Svaret får vi på lördag kväll.
För om det är något vi har lärt oss om Michael Bisping så är det att han aldrig ger sig.
Ni kan läsa första delen av krönikan här.
__________________
Text: Kimuraredaktionen
