Vad kommer upp i ditt huvud när du tänker på Nick och Nate Diaz? De mytomspunna bröderna har fångat många MMA fans hjärtan runtom i världen och trots ett ganska bräckligt fighting record Nick (26-9), Nate (19-11) så har få fighters nått sådan otrolig popularitet och fångat vår entusiasm som bröderna från Stockton, Kalifornien.
Det finns nog många konstanter och parametrar som kan förklara den kärlek vi har för bröderna. Är det för att vi vet så lite om dem? För att de står upp för sig själva och vågar säga vad de tycker och tänker om UFC? Eller är det deras snarlika saga om askungen eller Rocky Balboa som gripit tag om vår förtjusning för dem?
I en värld dominerad upphaussad trashtalk som Conor McGregor tagit till helt ny annan nivå följt av andra fighters genomskinliga mellanmjölks försök att efterlikna McGregor så har bröderna gått sin egen väg. Ingen av dem tycker egentligen om att slåss eller att snacka skit. De har helt enkelt bara blivit bra på det för att de har varit tvungna till det.
Från Stocktons gator
Stockton ingår i den smått osmickrande rankingen som en av USAs 10 farligaste städer. År 2012 hade den kaotiska staden på dryga tre hundra tusen invånare ca sextio mord. Den extrema ekonomiska bostadsbubblan som sprack 2008 gjorde att många familjer blev vräkta från sina hem och staden började istället frodas av gängkriminalitet. Stockton blev bara en symbol för de många medelstora städer i USA som helt och hållet höll på att förfalla vilket uppdagades och fick ett nytt hopp under Barrack Obamas kampanjande för presidentskapet.
Men gängkriminaliteten och det tuffa klimatet har pågått länge. I en stad med fattigdom bortom hopp så har djungelns lag fått stå i centrum där folk tagit vad de vill ha, legalt eller ej, i en näst intill darwinistisk hierarki där de starkaste har överlevt.
Simning blev första sporten – den var billigast
Med en tillvaro fylld av både våld och fattigdom växte Nick och Nate upp tillsammans med sin syster Nina och deras ensamstående mamma, Melissa. Familjen bodde på ett sunkigt motell i Lodi, en av de sämre delarna av stan, där Melissa var tvungen att jobba dubbla skift för att kunna försörja sina tre barn. För att hålla igång Nick, Nate och Nina och ge dem en ärlig chans att göra något annat än att sitta hemma och vänta på sin mamma framför teven så ville Melissa skriva in dem på någon idrott. Men det var ju här problemet kom. Det fanns inga pengar till någon idrottsutrustning. Så den billigaste tänkbara sporten de kunde gå på blev simning. Något som Nick och Nate än idag påpekar lade den fina grunden till deras nästintill outtröttliga kondition idag.
Skolan gick inte bra för någon av bröderna och ofta fick de höra från sina lärare att det bästa realistiska målet för någon av dem var om de bara kunde hålla sig borta från fängelset. Längre än så skulle de varken drömma, hoppas eller tro om.
Jiu jitsun blev fristaden
Nick hade under tonåren ett sargat självförtroende i skolan. Han var inte som de andra barnen. Han hade inte de kläderna som de andra gick med och långt ifrån samma socioekonomiska status vilket gjorde att han snabbt blev utanför. Han fick hoppa från klass till klass och sågs tidigt som ett problembarn. Utanförskapen och den sämre förmågan till att studera gjorde att han istället skolkade och väl närvarande i skolan kunde han istället sitta och spela allan under klasstimmarna. Det kunde gå så långt att lärarna förklarade för de andra barnen att Nick var psykisk störd och att han hade glömt ta sina mediciner när han väl höll på. Den dåliga närvaron i skolan gjorde dessutom att han inte fick börja träna brottning som han väldigt gärna ville, och när chansen väl gavs så visade sig att den tunna killen inte riktigt var lämpad för det. Han var helt enkelt för klen och orkeslös och höll inte måttet med de andra tonåringarna i skolan.
Istället upptäckte han den brasilianska jiu jitsun. En sport där Nick, som ofta var i slagsmål i skolan, även skulle kunna lära att försvara sig när det behövdes. En sport där han inte behövde vara stor och stark. Ett konstnärligt möte där den tunna lilla killen skulle kunna sätta in ett lås på den större och tyngre motståndaren.
Tränade för att de fick mat
Nick blev snabbt duktig på den brasilianska jiu jitsun och det dröjde inte länge förrän lillebror följde med på träningarna. Men i själva verket var Nate inte alls intresserad av sporten. Han var inte duktig på det och kände själv att han kanske borde lägga ner innan han ens hade börjat med det. Så vad var det som fick honom att stanna? Hade det inte varit för den miserabla hemsituationen där mat knappt fanns på bordet så hade vi kanske aldrig fått se Nick och Nate i UFC. Killarna var fattiga och gick ständigt hungriga hemma, men efter jiu jitsu träningarna blev de av de andra grabbarna på gymmet alltid bjudna på burritos från den lokala foodtrucken i anslutning till gymmet. Så i vetskapen om att de skulle få lite käk efter träningen så fortsatte de att gå dit. Helt plötsligt hade de båda fått sitt blå bälte.
Man säger ibland att ett liv utan mening inte är ett liv värt att leva. Så det viktigaste för Nick och Nate var kanske att de helt plötsligt funnit en mening att göra något. De kände en lycka med jiu jitsun. En sport de blev bättre och bättre på. En sport de upplevde att det fanns något att satsa på. En nyckel till en ny värld bort från kriminalitet och strul. Det tog dessutom inte lång tid innan Nick gjorde sin pro debut inom MMA och varför skulle Nate inte göra detsamma? Nate har alltid sett sin storebror som ett föredöme. Någon att följa i samma riktning. Så Nate gjorde precis detsamma. Han började gå över till MMA.
Trots Nicks fina framgångar i början av sin karriär såg han alltid efter sin bror. Prioriterade honom före sin egna framgång. Det var helt enkelt i hans natur. Mån, omtänksam och godhjärtad mot sina nära och kära, i synnerhet sin lillebror. Sex matcher in i Nates MMA karriär skulle han få en titelmatch i WEC mot Hermes Franca som vid den tidpunkten var en etablerad fighter (16-5).
Ledaren Nick
Bara dagar före matchen skulle äga rum gjordes det en del ändringar kring reglerna för matchen som inte skulle vara så fördelaktiga för Nate. Ung, naiv och beroende av pengar var Nate redo att gå med på allt som lades upp på bordet. Det var då Nick klev in i bilden och krävde en mer rättvis betalning för Nate. Det hela slutade med Nick förhandlade upp en lön från 2.000 dollar till hela 12.000, vare sig det blev seger eller förlust. Det har alltid varit Nick som varit ledaren och Nate som följt efter.
I en intervju med Megan Olivi kort före Nates rematch mot Conor McGregor så förklarar han att det var Nick som fick honom motiverad att göra saker och utan honom hade han troligtvis levt ett trasigt liv full av trubbel. Men hur känner egentligen de båda bröderna för att slåss i en bur? Är det något de genuint tycker är kul eller har det bara blivit ett onödigt ont?
Livets hårda skola
Den tuffa uppväxten i Stockton har onekligen lärt dem ett och annat. Det räckte inte med att man var tvungen att lära sig gå på ett visst sätt i de mer kriminella områdena, kunna känna av när bråk var nära eller på vilket sätt man skulle titta på folk runt om sig. De behövde kunna slåss också. Under högstadiet dejtade Nick en tjej som tidigare hade varit tillsammans med en av skolans mer populära fotbollskillar. Gång efter gång hände det att Nick hamnade i slagsmål just pga sin tjej. Hon var populär och hade lämnat en populär kille för en ghetto grabb. Det må vara något vackert i det. Nick, som varit utanför den accepterade normen i hela sin uppväxt och sedan helt otippat blir tillsammans med den populära tjejen i skolan. Tyvärr fick det som sagt sina konsekvenser.
Gänglivet
Medans Nick var killen som lyssnade på hårdrock och försökte passa in i skolan så var Nate ganska motsatt. Han gav inte plugget en ärlig chans. Med facit i hand hade hade han sett hur det hade gått för Nick och var inte så sugen på att ens försöka. Istället hängde han på gatan med andra latinos från Lodi. Under 90-talet fanns det många utpräglade gäng i Stockton och de höll sig, av naturliga skäl, för sig själva. Kalla det naivt, godhjärtat eller rent idiotiskt. Men Nate hade inga problem med att gå utanför gränserna för vem man fick eller inte fick umgås med och började därför även att hänga med afroamerikanerna.
MMA blev räddningen
Stundtals skulle det innebära strul för Nate. Han blev ifrågasatt, hotad och bortstött från vännerna vilket naturligt ledde till att Nate började spendera mer och mer tid i gymmet med Nick. Så här i efterhand kan man konstatera att det gått väldigt bra för bröderna i UFC. Det har inte vunnit något bälte, men vad betyder egentligen det? Bröderna har enbart slagits i buren för att kunna leva ett bättre liv. De har inte velat slåss, men vad skulle de annars göra? Utan utbildning och viss utanförskap har de inte haft så många alternativ.
För de allra flesta av oss har MMA och UFC blivit en sport. För Nick och Nate är det fortfarande en kamp om liv eller död. Precis som det har varit på gatan i Stockton. Det är kanske därför de spelar spelet som vi kallar för UFC på deras unika sätt. Svordomar i buren. Ett långt finger och några örfilar här och där. En genuin förkastlig känsla mot presskonferens jippon som äger rum före match.
De vill ju inte sitta och prata skit mot sin motståndare, och allra minst, stå och önska honom lycka till under fightweek. De vet vad de har skrivit upp på. De vill egentligen inte. Men man måste ju ha mat på bordet med. Kanske är det därför vi numera ser så lite av dem i UFC. Nick har tjänat några dollar under sin karriär och Nate med tanke på sina två topprankade PPV rekord i matcherna mot Conor McGregor även han säkrat framtiden ekonomiskt sätt.
Tjänade småsummor innan Conor-matchen
Det är väl kanske som så att kommer man från miserabla förhållanden där glitter och glamour inte betyder något så är det inte så svårt att hålla i sina insparade pengar. Men vägen har verkligen inte varit spikrak. Nate drog in småskrammel i motsats med den popularitet han hade. I matcherna innan Conor drog Nate drog in 15.000 + 15.000 (dollar) vid vinst. Ganska mediokra siffror för vilken ny fighter som helst i UFC och i synnerhet väldigt lågt för en veteran och TUF vinnare likt Nate som vid den tidpunkten hade varit i UFC i åtta år.
I en match om no 1 titel contender mot Rafael dos Anjos fick Nate 16.000 dollar och kände då för att lägga ner verksamheten. Han ville bli frisläppt från sitt kontrakt men UFC vägrade. De visste vilken guldklimp de satt på och mer eller mindre struntade i hur de gick för honom. Så länge han kunde dra in tittarsiffror så skulle han vara låst till sitt kontrakt.
Stormatchen mot Conor McGregor
Men så kom december 19 och UFC on FOX i Orlando och ytterligare en påminnelse om denna sjuka sport där det bara behövs en bra kväll för att förändra en hel karriär. En kväll där svordomarna och örfilarna flödade en efter en på stackars Michael Johnson. För alla som hade glömt bort Nate kom det likt en blixt från klar himmel en påminnelse om varför vi älskar att se Diaz bröderna slåss. Dubbla långfingrar i luften, glåpord, försök till fina triangellås och en motståndare som har en aning om hur han ska göra för att rida ut stormen från Stockton. Det var som att se en gammal vän för första gången på flera år och helt plötsligt inse hur mycket du har saknat honom.
Efter tidernas call out och en bruten fot på Rafael dos Anjos så fick Nate på kort varsel sin match mot Conor McGregor. Vi vet alla hur det slutade. Om det är någon som inte var överraskad av resultatet så var det Nick och Nate.
Tio år, 25 matcher och kanske sportens mest konstiga och brokiga väg till stjärnstatus senare så har Nate Diaz blivit en mainstream stjärna. Nu och för alltid. Kanske tog det längre tid än vad vi trodde att det skulle ta. Kanske UFC inte visste hur stor potential och status som fanns i Diaz bröderna. Kanske är det en ren slump att det blev så här? Det känns som att begreppet ”It takes two to tango” aldrig varit så exakt som det var då Nate fann sin perfekta danspartner i Conor.
Osäkerheten kring comebacken
Men hur som helst så spelar det faktiskt ingen roll. I Stockton lever bröderna fortfarande ett relativt enkelt liv. De har öppnat upp sitt egna gym. Där lär de ut brasiliansk jiu jitsu för stadens barn och ungdomar.
I hopp om att ge deras nya adapter samma möjligheter de själva fick. Nick är alltjämnt densamma person nu som han var då. Fortfarande lika godhjärtad och mån om människor in sin närhet. Nate hänger fortfarande efter sin förebild och strävar efter detsamma. Så kommer vi att få se någon av Diaz bröderna i buren igen? Det återstår att se. Men visst finns det hopp om det hela.
Nyligen var Nate bokad att ta sig an diamanten Dustin Poirier på galan i Madison Square Garden men efter en skada på Poirier blev matchen inställd. Desto svårare är det att räkna med Nick men man ska aldrig säga aldrig. Bröderna är två killar som inte varit födda med talang. Allt som de besitter och dit de nått har varit genom disciplinerat mödosamt arbete.
Kanske är det därför vi gillar Nick och Nate så mycket. Hårt jobbande killar. En näst intill anarkistisk aura som säger ”Jag kan, jag kommer och alla som säger att jag inte kan, de kan dra åt helvete” är något som tilltalar många av oss. Faktum är att det inte bara är fans som har blivit berörda av bröderna.
Förebild för andra fighters
Nick och Nate har sannolikt gjort andra fighters en stor tjänst genom att visa att man faktiskt kan sätta ner foten mot organisationen. De har bidragit till att decentralisera monopolet av makt som Dana och UFC har och de har faktiskt till stor del lyckats.
Vi har sett hur fighters såsom Rory McDonald, Gegard Mousasi, Ryan Bader, Eddie Alvarez och Demetrious Johnson som inte varit nöjda med sina kontrakt och rätten till en befogad och skälig lön istället har gått över till andra organisationer. Varför skall man slåss och riskera sitt liv för småskrammel? Det är ingen som gör detta för nöjets skull. Allra minst Diaz bröderna, och de som påstår att de gillar att slåss, de ljuger.
Skriven av Tommy Nilsson.
