Det har varit mycket uppståndelse kring welterviktsmästaren Tyron Woodley den senaste tiden. Hans uttalanden i medier om rasism och ingrodda orättvisor i mma-världen utgjorde en vattendelare för många fans. Oavsett om Woodley är en simpel gnällspik eller en viktig budbärare, går det lätt att påstå att han har lyckats skapa diskussion. Frågan är om den ställer honom i god dager eller inte. I förlängningen kan man också undra huruvida ”The Chosen One” gör detta för sin egen skull, eller om han drivs av något större, mer nobelt.
Allt började under ESPN:s inslag i mitten på januari, där Woodley intervjuades tillsammans med hans nästkommande motståndare Stephen ”Wonderboy” Thompson. Under programmets gång beklagade sig Woodley över hur ingen tog honom på allvar, trots att han håller bältet i den kanske mest konkurrensutsatta viktklassen idag. Inte ens arbetsgivaren UFC verkade riktigt övertygade om att Woodley är mästaren, enligt honom själv. Något som han menade tagit sig uttryck i bland annat vinklade produktioner, där han promotats för lite i jämförelse med utmanaren.
Med ytterligare ett exempel på mästare som promotats för lite, nämnde Woodley också flugviktaren Demetrious ”Mighty Mouse” Johnson. Deras gemensamma faktor? Båda är afroamerikaner. Woodley påstod sedan att han hade blivit behandlad annorlunda i sin nuvarande situation, om hans hudfärg varit en annan.
Om Woodley arbetar i motvind idag, är det sannerligen inte första gången. Som ett av 13 syskon i barnaskaran, växte han upp under tuffa förhållanden i Ferguson, Missouri. Ferguson är en stad som i närtid mest är känd för kravallerna som ägde rum där under 2014. I tonåren blandade Woodley in sig i lokala kriminella gäng. Det skulle krävas en stenhård mamma för att hålla honom borta från trubbel. När han sedan fann brottningen och gav den all sin energi, blev den vägen till en bra skolgång, som i sin tur ledde honom bort från den problemfyllda omgivningen. UFC valde att skildra detta inför Woodleys match mot Robbie Lawler i slutet av juli förra året (klipp här), fighten som sedan gjorde Missouri-sonen till världsmästare.
Situationen är förstås helt annorlunda för Woodley idag. Den är till att börja med socialt och ekonomiskt mycket tryggare. Men pengar och berömmelse är inte något han huvudsakligen tycks drivas av. Titeln som världsmästare ger honom framför allt en plattform, från vilken han kan nå ut till betydligt fler personer än tidigare. Som titelhållare kan man vara mer säker på att folk kommer nås av vad man säger. Hans primära budskap har hittills varit att orättvisor fortfarande existerar i hans sportsliga värld, och att de dessutom kan tänkas vara rasmotiverade.
Budskapet har minst sagt varit kontroversiellt. Strax efter uttalandena i ESPN:s intervju, bjöds Woodley in till Ariel Helwanis podcast The MMA Hour, för att utveckla sina påståenden (Länk här). Han vidhöll fortfarande sin ståndpunkt, exemplifierade, och menade på att det var viktigt att lägga korten på bordet. Även om vissa sanningar skulle vara obekväma och inte accepteras av den stora massan, ville Woodley ändå ta upp dem. Trots att ett stort antal fans potentiellt skulle kunna se honom som en gnällspik iklädd offerkoftan, såg han detta som sitt kall som mästare. Kosta vad det kosta vill i pr-värde.
Likväl har han en egen Youtube-kanal som släpper videoklipp som ger insyn i welterviktarens vardag, för att generera publicitet på egna villkor. Med det sagt finns det ändå något hjärtevärmande i Woodleys serie, trots att den är ämnad att fungera som ett pr-instrument. Han jämför den gärna med McGregors variant, The Mac Life, och menar på att hans är mer äkta. Den visar fler sidor av en personlighet. En pappa, en make, en entreprenör, en analytiker och sist men inte minst, en man som ger något tillbaka till området som formade honom. Fjärran från något vältrande i överflöd. Kanske också därmed långt ifrån ett egoistiskt budskap. Det vill säga, så långt bort som man kan komma med en serie centrerad kring en person.
Kanske är den stora mediastormen som uppkommit i kölvattnet av Woodleys uttalanden ett exempel på hur lätt det är att skjuta budbäraren. Även om det kan löna sig att vara skeptisk när en ytterst framgångsrik man plötsligt vill påstå att han särbehandlats negativt genom karriären, så förstår jag inte riktigt all kritik Woodley fått. Jag tror verkligen att han vill utnyttja sin position för att bekämpa orättvisor han och andra fighters har erfarit. Om alla dessa har varit rasmotiverade eller inte kan debatteras. Oavsett vad tror jag att Woodley har goda intentioner. Men sedan ska man aldrig glömma att även en budbärare har egenintressen. Ur Woodleys perspektiv skulle det säkert vara intressant att få mer att säga till om i form av matchningar framöver. Framför allt lär en inkomstbringande fight mot Conor McGregor vara en lockelse. Budbärare tackar liksom inte heller nej till mer fördelaktiga arbetsförhållanden…
Skriven av Felix Skoog
