Liverpool debuterade som värdstad och vi hade ett halvsvagt matchkort att se fram emot. Veckans höjdpunkt var, trots kortets eventuella brister, den mycket intressanta huvudmatchen. Till vs. Thompson, två av de allra bästa i en av UFC:s bästa divisioner, är mma-godis. Klockan var 16.30 på söndagseftermiddagen när vi satte oss till rätta och drog igång. Det var ett synnerligen trevligt sätt att spendera vilodagen.
185 lbs. Elias Theodorou vs. Trevor Smith
Elias Theodorou (#15) mot amerikanen Trevor Smith blev som väntat en medioker fight. Mycket clinch och burkamp. Theodorou hade ett litet övertag, främst i de två första ronderna, och vann rättvist. Att han är rankad #15 är dock en gåta. Att UFC matchar en fighter som Trevor Smith nummer #15 på rankingen är även det fullständigt obegripligt.
125 lbs. Molly McCann vs. Gillian Robertson
I kvällens andra match fick vi se debutanten och hemmafightern Molly McCann. Hon inledde starkt på fötterna men blev, halvvägs in i första ronden, nedtagen och fullständigt dominerad av Gillian Robertson. I andra ronden fick Robertson omedelbart en nedtagning och det var bara en tidsfråga innan kanadensiskans överlägsna markgame skulle betala sig. Efter 2.05 av andra ronden fick hon in en tight rear-naked choke och domaren fick avbryta då McCann redan hade somnat. En imponerande seger för Robertson som tystade hemmapubliken.
170 lbs. Bradley Scott vs. Carlo Pedersoli
Hemmafightern Bradley Scott ställdes mot italienaren Carlo Pedersoli som fick chansen på kort varsel efter att nyligen ha besegrat den f.d. UFC-fightern Nicolas Dalby. Scott och Pedersoli bjöd på småtrevlig mma-underhållning. Efter en mycket jämn första rond skruvade debutanten upp tempot och tog hem andra ronden. Tredje ronden var jämn men den 24-årige debutanten fightades smart och fick några nedtagningar i slutet av ronden. Pedersoli besegrade Scott och tog en mycket fin seger med tanke på förutsättningarna.
135 lbs. Lina Länsberg vs. Gina Mazany
Lina Länsberg tog sig an den tuffa amerikanskan Gina Mazany. Det blev mycket clinch och press mot buren i första ronden. Svårt att säga vem som vann den jämna ronden men publiken var måttligt imponerad av vad som utspelade sig i buren. Andra ronden såg ut ungefär som den första, fast med den skillnaden att domaren Marc Goddard bröt upp clinchen fortare. Mazany fick två halvrisiga nedtagningar och kunde möjligen ha knipit ronden. Tredje ronden var jämn men amerikanskan föreföll vara lite mer aktiv i sin striking. Det var dock mycket svårdömt.
Vi måste vara ärliga och erkänna att detta inte var någon särskilt bra fight. Publiken var knäpptyst under delar av matchen och det säger något om underhållningsvärdet. Men en svensk seger är alltid välkommen och Lina förtjänar beröm för sin kämpainsats. Vi gratulerar Lina och tackar för att hon är en tuff jävel.
185 lbs. Tom Breese vs. Dan Kelly
Tom Breese är en mycket storvuxen yngling. Att han har tävlat i weltervikt är nästan like märkligt som att Rumble Johnson länge tävlade i 170 lbs. Veteranen Dan Kelly är mycket erfaren judoka som (nästan) hade kunnat vara Breese farsa. En farlig farsa vars erfarenhet och ’grits’ gör att honom livsfarlig att underskatta.
I matchen var det inget snack, där visade ynglingen omedelbart sin fina boxning och använde sin räckvidd för att kontrollera Kelly. Den långe Breese jobbade effektivt och ungefär halvvägs in i första ronden träffade han med en klockren uppercut. Kelly stapplade bakåt och när han sjönk ihop vid buren klev domaren omedelbart in och bröt matchen. En imponerande insats av Breese efter en längre frånvaro. Han vinner via TKO vid 3.33 av rond 1.
Huvudkortet
185 lbs. Darren Stewart vs. Eric Spicely
Darren Stewart är atletisk, kraftfull och slår stenhårt. Hade han bara haft lite bättre teknik hade han kunnat bli en farlig fighter. Amerikanen Eric Spicely är ovanligt oatletisk men han har riktigt bra grappling. Hans ’stand up’ är mycket basic.
Första ronden var jämn och således svårdömd. Spicely som har dålig striking lyckades trots det stå upp hyfsat mot engelsmannen. I andra ronde visade Stewart att han som striker inte ska behöva förlora mot en nybörjare (när det kommer till striking). Han ökade pressen och jobbade med tunga slag. Han fällde Spicely med en jabb och följde upp med ground-and-pound tills domaren gick in och bröt. Det var en mycket viktig vinst för Stewart som hade fyra raka utan seger. Han räddade sannolikt jobbet. Han grät av lycka i oktagonintervjun och visste han inte ens att han skulle få $50,000 i bonus för sin insats.
170 lbs. Nordine Taleb vs. Claudio Silva
Nordine Taleb är en stor och kraftfull striker med två raka vinster. Han ställdes mot Claudio Silva, en grappler, som inte hade gått match på närmare fyra år. I matchen inledde Taleb starkt i det stående och visade att han är en giftig striker. Halvvägs in i första ronden lyckades Silva få en nedtagning och därifrån visade han att han är en farlig grappler. Han jobbade metodiskt till full mount och därifrån tog han rygg på fransmannen. Kort därefter säkrade han segern via rear-naked choke. En minst sagt överraskande seger efter ett uppehåll i klass med GSP:s fyraåriga frånvaro. Imponerande vinst mot en mycket tuff motståndare och dessutom en bonus ovan på det.
145 lbs. Makwan Amirkhani vs. Jason Knight
Makwan Amirkhani och Jason Knight är två mycket aggressiva fighters. Båda två har stort offensivt fokus och räds inte risker. Det var alltså upplagt för action. Första ronden gjorde ingen besviken. Det var action och underhållning på hög nivå. Amirkhani inledde mycket starkt men Knight kom tillbaka med två nedslagningar i slutet av ronden. Andra ronden blev något mer sansad men fortfarande bra underhållningsvärde. Amirkhani fick två nedtagningar och kontrollerade från topp. Tredje ronden påminde om den andra. Mer toppkontroll för Amirkhani men amerikanen var mycket aktiv från rygg och det är svårt att veta hur domarna bedömde markkampen. I slutändan valde två av domarna att ge segern till Makwan Amirkhani med 29-28. Den tredje domaren ansåg att Knight vann alla tre ronder. Obekräftade uppgifter gör gällande att han har slarvat med medicinen igen. Hur som helst var det en stark insats och en fin vinst för Amirkhani. Jason Knight inkasserade sin tredje raka förlust och befinner sig i en besvärlig situation.
145 lbs. Arnold Allen vs. Mads Burnell
Arnold Allen mot Mads Burnell är en typisk ’striker vs. grappler’. Dansken överraskade genom att visa fin boxning och genom att sätta press på Allen. Det blev en mycket jämn första rond. I andra ronden tog Burnell initiativet och använde sin starka grappling. Han tog ned Allen upprepade gånger och hade full kontroll från topp. I tredje ronden fortsatte dansken på inslagen linje. Han pressade hårt och jobbade för nedtagningar. Allen såg trött och lite uppgiven ut efter att ha förlorat två ronder. Helt plötsligt när Burnell gick för nedtagning slängde Allen på ett ’front choke’ och tvingade motståndaren att klappa. Otrolig comeback av Allen som tar sin fjärde raka seger i UFC. Han fick dessutom $50,000 för besväret.
170 lbs. Neil Magny vs. Craig White
Neil Magny skulle ha mött Gunnar Nelson men när denne skadade sig började jakten på en ersättare. Valet landade på debutanten Craig White efter att Magny vägrat möta Jorge Masvidal som sade sig vara redo att hoppa in. White gjorde UFC-debut på kort varsel mot den nionderankade amerikanen. Det var nog ett klokt val av Magny att välja att möta en debutant och han kom in till matchen som storfavorit. Många menade att det var en ’mismatch’ och de som påstod detta var nog inte fel ute. Efter 4.32 av första ronden avslutade han nykomlingen via ground-and-pound. I oktagonintervjun utmanade han Kamaru Usman #5. Det var aningen mer upphetsande än själva matchen.
170 lbs. Darren Till vs. Stephen Thompson
I kvällens huvudmatch fick vi se hemmasonen Darren Till (#8) ta sig an den otroligt svåre Stephen ”Wonderboy” Thompson (#1). Hemmapubliken välkomnade sin hjälte med sång och jubel. Det var fin inramning inför en mycket efterlängtad match.
Matchen utspelade sig ungefär som vi hade väntat oss. Två mycket tekniska kontringsstrikers bjöd oss på fem ronder av mma-schack. Det var avvaktande men ändå hög intensitet. Till kontrollerade oktagonen men Wonderboy föreföll träffa lite mer. Det var dock otroligt jämnt och det var inte lätt att sätta poäng på det som utspelade sig i oktagonen. Sin vana trogen cirklade Wonderboy konstant och gjorde sig till en knepig måltavla. Han träffade – eller rättare sagt – då och då Till men han gjorde ingen skada. Till visade fint fotarbete, kontrollerade utrymmet och pressade Thompson bakåt. Han träffade med färre tekniker än amerikanen men hans träffar var aningen hårdare. I slutet av femte ronden träffade Till hårt och sänkte Thompson. Amerikanen visade än en gång fin återhämtningsförmåga och var snabbt uppe på fötterna. Det var den enda rond där jag, med någorlunda säkerhet, visste vem som var rondvinnare. De fyra föregående var näst intill omöjliga att poängsätta, åtminstone i realtid.
När gonggongen ljöd i den femte ronden misstänkte jag att Wonderboy skulle tilldelas segern pga något fler träffar. Oktagonkontroll är enligt det nya regelverket sekundärt i förhållande till ”effective striking” därför trodde jag att amerikanen skulle få vinsten. Jag hade dock fel och domarna gav segern till Darren Till med siffrorna 48-47, 49-46, 49-46. Där ser man.
Sammanfattning
Brendan Fitzgerald hade sällskap av Dan Hardy i kommentatorsbåset under kvällen och de skötte sig utmärkt.
Galan som helhet höll inte särskilt hög nivå. Kanske har vi blivit bortskämda men detta var på sin höjd en godkänd gala. Vi bjöds dock på några intressanta överraskningar under kvällen. Gillian Robertson besegrade den favorittippade Molly McCann via submission och visade samtidigt upp ett riktigt fint groundgame. Detsamma gjorde brassen Claudio Silva som, efter närmare fyra års frånvaro, ströp ut Nordine Taleb i första ronden. Han var kraftigt nederlagstippad men lyckades ändå ta hem segern.
Publiken i Liverpool har omnämnts en hel del inför galan. Bl.a. Dana White har talat om publiken och näst intill lovat att den skulle leverera intensitet och ljudnivå i klass med Belfast-publiken. Så blev det inte. Åtminstone upplevdes det inte så för oss tv-tittare. Tvärtom kändes det lite avslaget och det var inte förrän vid huvudmatchen som det tände till på allvar. Då bjöds vi på sång och jubel värdigt en engelsk fotbollsarena. Mäktigt.
Lina Länsberg visade stort hjärta och en stor portion jävlar anamma när hon besegrade Gina Mazany. Det var en jämn och mycket svårdömd fight. Jag måste erkänna att jag blev en smula överraskad, men mycket glad, när Lina tilldelades segern.
Darren Till gladde hemmapubliken genom att ta karriärens överlägset mest betydelsefulla vinst på hemmaplan. Domslutet må ha varit en smula överraskande men det var inte på något vis fråga om något ”rån”. Han gladde sannolikt även en stor del av mma-publiken i världen genom att rädda oss från ett tredje möte mellan Tyron Woodley och Stephen Thompson (blotta tanken på det har gett mig mardrömmar). För det är vi alltså alla skyldiga honom ett stort TACK!
Nu kör vi en snabb ’turn around’ och fokuserar på fredagens UFC-gala från Utica New York. Det blir en kort vecka av förberedelser inför en gala som bjuder på TVÅ Teymur-bröder.
______________________
Kimuraredaktionen
