Hej Bloggen. Det var alldeles för längesen. Men så här någon vecka efter UFC Sweden så känner jag att måste skriva av mig lite.
Ufc Stockholm var ingen rolig upplevelse. Det var tungt att se folk jag kallar vänner få drömmar krossade och ligga utslagna på mattan. Även Gunnar Nelsons match var ett sömnpiller. Fast det fans ljusglimtar! Nico och Jycken som gjorde fantastiska matcher. Grattis killar, det var välförtjänt!
Det här är en tuff och brutal sport, inget snack om det. Nu snackar jag inte bara om vad som händer i ringen, utan även den känslomässiga bergochdal bana som alla fighters upplever. Det är få saker som kan jämföras med den ”high” en vinst ger. Men det är även få saker som är så förkrossande som ett nederlag. Den något overkliga känslan domaren höjer motståndarens arm och du vet att allt är över, den långa vägen från buren till omklädningsrummet, förbi publikens blickar och viskningar. Ensamheten som infinner sig efteråt. Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra det med, det som kommer närmast är känslan av ett långt förhållande som tagit slut, när du vet att det inte fins något längre du kan göra för att rädda situationen…Man förlorar en del av sig själv. Det fins inget du kan göra för att ändra det faktum att du nu är en del av någon annans highlight video.
Det är en hårfin gräns mellan att bli hyllad som hjälte eller att ses som en förlorare som aldrig var något bra till att börja med. Det handlar om cm och hundradels sekunder. Men jag vet helt säkert att killarna som gick upp i buren alla har tränat STENHÅRT, gått på strikt diet, svettats dag in och dag ut på gymet, gjort sitt bästa och kämpat med hela sitt hjärta. För detta förtjänar de respekt.
Det är därför extra tråkigt att höra så kallade fans ge oförtjänt kritik till fighters, tränare och team. Röster som säger ”Svensk MMA är död!”. Va dessa personer inte inser är att vi har funnits här långt innan bloggar, hemsidor, affliction tröjor,när samma sponsorer som idag fins på varje mma gala utbrast ”men herregud människa, vad är det du håller på med!?”. När Tv kanaler och kvällsblaskor skrev om ”dödsporten” och den enda nyheten värd att rapportera var att prinsessan Madeleines pojkvän hade varit på en av dessa galor. När vi betalade våra egna resor och byggde våra egna ringar.
Vad dessa ”fans” inte förstår är att vi kommer finnas här långt efter rampljuset släckts, tidningarna slutat skriva och hemsidorna stängts ner. Vi fightas nämligen inte för er, vi fightas för att ge utryck åt något som fins djupt inom oss. Allt annat är bara en bonus.
