Med första maj kring krönet tycker skribenten Hugo Lindström att det är hög tid för fighters världen över att fackligt organisera sig.
Hade mitt jobb varit att bli slagen på käften så hade jag också velat ha bra betalt
Det är dags att vi ser idrott för vad det är, ett yrke. Ett yrke som slukar veckans timmar, som lämnar märken på både kropp som psyke och ett av de få yrken i världen där arbetsskador, likt bagarens kavel eller sömmerskans synål, är en del av jobbet. Allt detta samt en högerkrok på köpet, och ändå har folk mage att kritisera fighters önskan om en något säkrare framtid. Bakom klockor av guld och pälsar av mink finns en majoritet som slåss (bokstavligen) för mat på bordet. Kändisskap är blott en skugga av ett dukat bord och en mätt familj. Hade mitt jobb varit att bli slagen på käften, så hade jag också velat ha bra betalt.
Det har nog inte undgått någon att det just nu finns ett missnöje kring löner i kampsportsvärlden. Skandalrubriker pryder förstasidorna. Bråk och schismer chefer och anställda emellan. Men faktum är att det någonstans mellan clickbait och kommentarsfält faktiskt finns ett riktigt problem, som nu lyfts till ytan. En yrkesgrupp tycker inte att de får betalt vad deras arbete är värt. Ett narrativ som mötts av motstånd, kritik och fulspel.
En majoritet är för ett fack inom MMA
För ungefär två år sedan gjorde nyhetssidan The Atheltic en undersökning där 170 fighters från olika organisationer, åldersgrupper och bakgrund fick ta ställning om de var för eller mot ett fack ägnat åt MMA-utövare. Hela 79,4% svarade att: ja, de ville fackligt organisera sig. Vad är det då som satt käppar i hjulet för en etablerad fackförening? Jo, USA har än idag en väldigt fientlig inställning till allt som har med fack att göra. Före detta UFC-fightern Leslie Smith startade för några år sedan ett initiativ ägnat åt att organisera de många MMA-utövare som känner att de inte har råd att leva ett värdigt liv. Med två raka vinster i ryggen fick hon inte återvända till oktagonen, något hon själv tror beror på hennes fackliga engagemang.
Att kollektivt kunna ta fram rimliga villkor och löner är på många arbetsplatser en självklarhet. Flera sporter har redan någon sorts reform, organisation eller förening som säkerställer en tryggare arbetsmiljö. Boxningen har sin Muhammad Ali Reform Act som går ut på att skydda boxares säkerhet och välfärd, samt att genom staten ha en mer kontrollerad provision för de som offrat sin hälsa för vårt nöje.
Utövarna gör sporten, inte tvärtom
Trots att tanken om en presskonferens enbart med Dana White kan låta lockande tror jag att vi alla hade tröttnat efter ett tag. Utövarna gör sporten, inte tvärtom. Pengarna finns, det vet vi. Det är nästan så att herr White måste fylla ut ena bakfickan för att inte tippa över av plånbokens tjocklek. Skämt åsido, med tanke på den mängd pengar faktiskt som finns i rörelse, är frågan om bättre betalda fighters ett problem med vilja snarare än en omöjlighet.
Så vad vill jag få sagt? Jo, att det just nu, när debatten kring fighters löner är mer aktuell än någonsin, är hög tid att organisera sig. Den där snurrsparken du tränar på gör som ondast när ingen kan se den, när ingen kan tjäna pengar på den. Utan någon som slåss finns ingen sport att kolla på, ni fighters förtjänar en stadig inkomst som kompenserar för erat slit.
Detta är en krönika, alla ställningstaganden nedan är skribentens egna. Utövaren på bilden har ingenting med artikeln att göra
