Simon Alvhed

Simon Alvhed

Vänta lite UFC…dags att bromsa?

Simon Alvhed

Vänta lite nu… vad händer?

För några månader sedan så skrev jag en krönika där jag kontemplerade kring huruvida UFC var mer jippo än faktisk tävling, nu är jag där igen.

2020 börjar med en rivstart

Okej, 2020 har precis börjat. UFC-året inleddes spektakulärt med Conor Mcgregors storstilade comeback och vad som är laddat för våren är inget annat än fantastiskt. Khabib VS Fergusson (om den händer…) Rose ska få sin revansch, Reyes får äntligen chansen mot Jones och listan går vidare. Utöver det så har GSP hintat om en comeback och Tyson Fury vill möta Stipe och Floyd Mayweather vill bli BMF och och och….börjar ni förstå vart jag vill komma?

Fantastisk tid som MMA-fans

Vi upplever just nu en tid med fantastiska fighters och en sport som blir mer och mer mainstream, vilket är jättekul. Vi upplever också en tid där det inte känns som att det finns några gränser för vad som är möjligt.

Någonstans mitt i detta underbara kaoset så börjar jag känna ett sting av oro. Oro kanske inte är helt rätt ord men någon diffus känsla som påminner om oro.

Fokus på fel saker

Det börjar bli lite för mycket; för mycket jippo, för mycket spex och colaborations. Det börjar bli för lite fokus på att klättra i ranking för att förtjäna en chans på bältet.

Jag tänker inte bryta ner varje händelse som sker för det händer nya saker varje dag men jag tror ni förstår vad jag vill komma fram till.

Det kanske bara är jag som börjar bli gammal och tråkig men jag känner att det är lite för mycket utsvävningar från kärnan just nu. För varje år så känns det som att UFC strävar längre och längre ifrån vad som gjorde det populärt från början.

Vi alla älskar utsvävningar men…

Vi alla välkomnar lite plojprojekt med öppna armar någon gång ibland. Jag älskade McGregor VS Mayweather. Jag älskade BMF-titlen. Anledningen till att jag älskade de händelserna var dock att det var speciella ”once in a lifetime”-händelser. Nu känns det som att det blir för mycket av den typen av event och då tappar det sin lyster litegrann.

Vad tycker ni? Är det för mycket jippo och för lite fokus på att faktiskt avgöra vilka de bästa slagskämparna faktiskt är?

Läs mer
+6
Dana Sad
Dana Happy
Conor McGregor invägning

Paradigmskifte inom viktminskning?

Simon Alvhed

“Ska du fortsätta gnälla om weightcuttning nu?”

Nja inte riktigt, även om krönikans dogma må vara av kritisk karaktär.

Innan någon påpekar det så vet jag att Chael Sonnen numera har lagt upp en video där han diskuterar liknande saker. Han hade dock inte gjort det när jag skrev denna krönika och väljer att publicera den ändå.

Inget nytt fenomen

Jag har tidigare skrivit om problemet med weightcutting och jag är absolut inte den första att kritisera det. Det har debatterats fram och tillbaka under många år och av många kända namn. Någonting som jag dock inte sett tidigare har varit beslutet att faktiskt lägga ned cuttandet och att öppet säga “Jag mår inte bra av att cutta så jag kör i min normala vikt istället”. Detta diskursen kring detta har förändrats under det senaste året skulle jag vilja påstå.

Bevisligen går det bra

Conor McGregor slogs förra veckan i 170 pounds istället för 155 och dessförinnan 145.
Vi vet nu att det var en utomordentlig succé!

När det utlystes att matchen skulle gå i 170 så var det många som höjde ett ögonbryn. Men efter att ha lyssnat på McGregors och hans coach John Kavanaghs resonemang så kunde jag inte annat än att känna mig lite nöjd. Deras svar på frågan var alltid “Jag/Conor vill inte cutta, min/hans normala vikt är 170 pounds och det gör hela campet bättre”.

Det fanns inga långa utläggningar om att det är rätt beslut för att ta en till titel etc. Det enda som sades var att Conor mådde bättre av att inte cutta och att det gjorde campet roligare.

Även på micronivå

Jag är väl medveten om att det är svårt att jämföra UFCs största stjärna med amatörutövare i Sverige. Faktum är dock att jag sett lagkamrater och andra klubbars fighters under året gå upp för att de helt enkelt tappar suget att tävla när de måste cutta. De jag ser runt omkring mig som väljer att köra i en högre viktklass har i de flesta fall nästan haft större framgångar i deras nya viktklass. Jag tror detta beror på att de genuint njuter av campet och matchen, något som blir svårare ju mer vikt man måste tappa.

I denna diskussion som jag så ofta och gärna har är jag dock en hycklare. Under mina år som tävlingsaktiv inom kampsport där man delat upp i viktklasser har jag bara klivit upp utan att cutta en enda gång och då förlorade jag (detta kan förvisso berott på att jag då var generellt omotiverad). Hur som haver, det var många år sedan och jag har sen dess cuttat inför varje match, tyvärr.

“Men Simon, du som är emot hela systemet med viktmanipulering, varför slutar inte du cutta som dina lagkamrater du nämner?” I hear you say. Absolut. Det vore ju fantastiskt men faktumet är att de flesta cuttar i vikt vilket generellt ger ett (åtminstone i ens eget huvud) underläge om man inte går ner. Om jag utgår från mig själv så skulle jag säga att den huvudsakliga anledningen till att vi inte kommer bli av med cutting-kulturen är rädsla.

Storleken är skrämmande

Anledningen att jag cuttar är iallafall pga rädsla för storleken på motståndet om jag väljer att inte göra det. Utöver det så intalar jag mig att jag får ett storleksövertag om jag går ner (vilket är fullt möjligt men jag tappar energi, explosivitet och styrka samt att jag inte kan träna lika hårt i slutet av campet). Jag tror att detta är fallet för de allra flesta oavsett nivå.

Förhoppning om förändring

Det för mig tillbaka till min initiala poäng med krönikan; vi står eventuellt för ett paradigmskifte. Allt som krävs för att bryta mönstret är att atleter faktiskt går ut och bryter mönstret. När stora namn som Conor öppet bryter mönstret så tror jag att det kan väcka inspiration hos andra att göra detsamma och som sagt tycker jag mig se det i min närhet.

Det finns regleringar och regeländringar som kan forcera bort weightcutting. Det optimala vore dock om alla atleter valde att sluta med det utan påtryckningar.

Vem vet om det kommer förändras. Det är inte ens säkert att denna mönsterändring jag tycker mig se är verklig, men jag hoppas det.

Att weightcutting skulle försvinna från sporten känns osannolikt. Men kanske är vi lite mer på väg mot det än vad jag tidigare trott.

Problemet ligger dock i att det är en så naturlig del av det. Jag kan med 100% säkerhet säga att jag kommer gå ner i vikt inför min nästa match. Helt enkelt för att jag inte vågar ta risken att inte göra det.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Influencer showdown: Samuel Ericsson VS Nermin Mehmedagic

Simon Alvhed

Samuel Ericsson har tidigare hintat om en proffsdebut och här om dagen kom den officiella nyheten via Samuels Instagram.

Det förhandlas om att Samuel Ericsson ska ställs mot Nermin Mehmedagic. De båda inflencersarna har båda varsit svart bälte från olika sporter. Medan Samuel har förtjänat sitt inom Tae Kwon Do har Nermin erhållit sitt inom Kyokushin karate.

De båda har tävlat inom amatör-MMA och är inga nykomlingar i buren. Nermin har över 25 matcher inom MMA men Samuel har även han visat på att han inte är någon duvunge trots färre matcher.

Under vilken organisation?

Något som är intressant att spekulera kring är under vilken organisation detta kommer hända. Säga vad man säga vill om Influencers men matcher som dessa säljer. De båda är etablerade profiler inom kampsportsvärlden och en match som denna har potential till enorm marknadsföring för organisationen som anordnar fighten.

Min gissning utan att veta skulle vara att det går under Karate Combat som Samuel är signad av.

Om det blir under Karate Combats fana så blir det väldigt intressant. Detta med tanke på de annorlunda reglerna jämfört med MMA. I korthet gäller fullkontakt stående, vissa nedtagningar och svep är tillåtna men det är en spärr om 5 sekunder på marken för ground and pound. Dessa regler är helt klart till fördel för de fighters som föredrar att hålla det ståendes. Med tanke på de båda herrarnas bakgrunder tror jag dock inte att någon av dem motsätter sig ett mer strikinginriktat regelverk.

Den som lever får se!

Läs mer
-9
Dana Sad
Dana Happy

MMA och OS del 1

Simon Alvhed

Det är världens snabbast växande sport, amatörnivån är skyhög och tillochmed min mammas vänner vet vem Conor McGregor är. MMA är enormt och det är här för att stanna.
Hur kommer det sig då att MMA inte är en del av det (eventuellt) största sporteventet som finns?

Ner i kaninhålet

Okej, detta är ett snårigt ämne som jag kommer försöka bena ut så gott det går. Så jag varnar er för att det kan bli lite rörigt. Jag har också gjort en intervju med IMMAFs president, Kerrith Brown.Intervjun kommer att publiceras i del två eller tre av denna artikel.

Kriterier

Låt oss börja med den mest basala frågan; vad krävs för att bli en OS-sport?
Först och främst krävs det att aktiviteten i fråga faktiskt är erkänd som en sport. Detta erkännandet ges av The global association of international sports federation (GAISF). GAISF fungerar som en paraplyorganisation för all etablerad sport.

Processen ser i sin korthet ut ungefär såhär: Aktiviteten ansöker om att få bli prövad av GAISF under en period om två år. Under den perioden så guidar GAISF aktivitetens organ och vägleder denna för att forma en fungerande huvudorganisation för aktiviteten. Efter dessa två år görs en bedömning huruvida aktiviteten ska bli fullvärdiga medlemmar under GAISF vilket egentligen kan kallas att aktiviteten blir godkänd som en sport.
Efter att ett sånt erkännande utfärdats så kan sporten ansöka om observationstatus där sporten testas i OS och utvärderas för att sedan antingen bli antagen som fullvärdig sport eller inte.

Avslaget

I februari 2019 fick IMMAF och WMMAF beskedet att MMA inte skulle få något erkännande. Motiveringen var att tidpunkten inte var rätt.

Den exekutiva chefen för IMMAF, Densign White, var inte långsam med att gå ut och säga att detta rörde sig om en “block”, dvs att det finns faktorer som påverkar som inte borde göra det. En av de faktorerna skulle kunna vara personer som har något att förlora på att MMA skulle bli en OS-sport.

Philippe Gueisbuhler , direktör för GAISF vägrade att berätta varför och bemötte aldrig kritiken från White. Däremot sa han att en fortsatt öppen och konstruktiv dialog var välkommen.

White fortsatte:

We’re getting all these walls put up in front of us. Stopping us from gaining any recognition that will allow us to actually regulate the sport properly. We are a long way from getting IOC recognition, but GAISF recognition would actually give the sport credibility.

Problem med standardiseringen

Ett av problemen med att inte vara en erkänd sport under GAISF är att det blir svårt att standardisera regler och förfarande gällande hälsokontroller och program mot doping.

För att uppnå observationsstatus krävs det att sporten kryssar i ett gäng rutor b.la. jämställdhet mellan kön, ungdomsutveckling etc. Ett annat krav är att den sporten som ansöker ( i detta fall mma) inte rivaliserar med någon annan OS-erkänd sport.

I dagsläget så har GAISF 16 erkända kampsporter (alla är inte OS-sporter) och ingen av de sporterna har bemött IMMAFs ansökan eller påstått att det finns rivalitet….åtminstone inte publikt.

Två styrande paraplyorgan

Ett problem som GAISF ofta hänvisat till att en sport inte kan ha två styrande organisationer. I detta fall WMMAF och IMMAF utan det måste enas till ett paraply. Detta har dock mer eller mindre lösts då de under året anordnade VM tillsammans och beter sig som en samlad organisation. Jag kommer inte dyka ner i detta i denna del av artikeln då Kerrith Brown hade mycket att säga om det under vår intervju, så jag låter honom summera det.

“Oskyldiga” regeländringar

Ett “förslag” från GAISF har varit att ta bort slag på marken, dvs hela elementet känt som ground and pound. Detta skulle förändra sporten till någon form av MMA som inte riktigt är MMA (se min krönika om B-klass).
Dock verkar inte det vara vad IMMAF oroar sig för när det kommer till att ta bort slag. Enligt White så är det en fälla att ta bort slagen på marken då det då öppnar upp för andra kampsporter under GAISF att förklara att det finns rivalitet, t.ex. Ju-jitsu.

Om man ska läsa lite mellan raderna kring vad som skrivits kring MMA och OS så målas en ganska tydlig bild upp. En bild som inte är särskilt tilltalande. Det verkar tydligt att inom de råd som bestämmer kring dessa ämnen så finns det högt uppsatta personer som inte vill att MMA ska vara i OS då de ser efter sin egen rygg. Många av de kampsporter som blivit erkända och numera är OS-sporter har väntat flera år på att få sina erkännanden. De fruktar att vad som sker i världen om även ska ske inom OS, nämligen att MMA konkurrerar ut traditionella kampsporter. Det är helt enkelt rädsla att tappa sin egen plats i OS. De skulle då gå miste om de ganska stora pengarna som kommer med det.

Stay tuned

I del två av denna artikel kommer jag publicera min intervju med Kerrith Brown där han tycker till om allt detta. Jag hoppas att den intervjun sprider lite ljus över vad som verkligen pågår för jag, precis som ni tycker att detta verkar vara en enda röra!

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

Samuel Ericsson hintar om att gå proffs

Simon Alvhed

Under gårdagen laddade kampsportsprofilen och influencern Samuel Ericsson upp en något mystisk post på sitt instagramkonto som ni kan se nedan.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

MY PRO DEBUTE IS NOT FAR AWAY. EVERYTHING IS UNDER NEGOTIATION…… STAY TUNED 🥊

Ett inlägg delat av ERICSSONSAMUEL 🇰🇷 (@ericssonsamuel)

Av allt att döma så verkar det som att Samuel ännu en gång tänker testa sin lycka i buren. Denna gång dock som proffs. Samuel har tidigare gått två amatörmatcher och har för tillfället ett rocord på en vinst från 2018 och en förlust från 2017.

Vi kan inte annat än spekulera kring vilken plattform han kommer debutera på. Rör det sig om Superior eller Wolf? Kanske rentav sin egen gala Excellence FC?

Kontakt med stora stjärnor

Vi vet sedan tidigare att han är signad av first round management och har därigenom b.la. Jon Jones och många andra välrenomerade fighters som sina kollegor. Samuel har även Conor McGregor som följare på Instagram. McGregors intresse i den svenska MMA-scenen har varit uppenbart sedan Proper 12 valde att sponsra AK FC.

Vem vet, kanske har Samuel kontakt med någon av dessa superstjärnor vilket i sin tur kanske erbjuder en debut hos någon ännu större organisatör. Kanske Cage Warriors, Karate Combat eller Bellator?

Den som lever får se, just nu kan vi bara spekulera!

Läs mer
+9
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: klaga inte på domarna men…

Simon Alvhed

I helgen gick en ligatävling som så många andra helger. Det var en rolig tävling att se med många bra matcher. Kul!

Någonting som däremot inte verkade fungera jättebra var bedömningen.

Ingen kritik mot domarna

Jag vill börja med att säga att jag har den yttersta respekt för alla som dömer MMA. Det är tack vare dessa fantastiska människor vi kan tävla och samtidigt känna oss trygga i buren. Vi kan lita på att domarna har atleternas hälsa som högsta prioritet och det gör att atleterna kan känna sig trygga.

Det borde vara fler

So far, so good. Tyvärr är inte detta alltid hur det fungerar. Jag flänger runt ganska mycket på olika tävlingar, ibland för att själv tävla, ibland för att jobba, ibland för att coacha och ibland för att bara kolla på. Jag tror många av er som läser detta kommer känna igen vad jag beskriver. Vi har nämligen ett stort problem, ett problem som oftast avfärdas som något annat; vi har för få domare i förhållande till antal matcher.

Långa dagar tar ut sin rätt

När en gala har cirka 40 matcher så blir det en väldigt lång dag på jobbet. Även om det finns relativt gott om domare så blir de trötta, precis som alla andra.

Vad som är viktigt att ha i åtanke är att de som dömer är på galan främst i egenskap av coach. De är där med sina fighters för att coacha etc. Detta därför att om en klubb ska få vara med i en tävling inom SMMAF så ska klubben också presentera en domare.

Först och främst coacher

Detta ger en situation där domarna springer mellan att döma och att coacha och vara allmänt behjälpliga för sina atleter. Det är givet att personerna blir trötta. Om det är en stor tävling med många matcher skulle det teoretiskt sett kunna vara så att domarna har sin första match vid kl: 13 och sin sista vid kl:22. Det är nio timmars arbete, nio timmars varvande av domartjänst och coaching. Detta sker i en rörig miljö full av känslor. Som coach måste du även hantera alla dina atleters känslor vilket bara det är en svår uppgift.

Om inte ovan nämnda exempel belyser hur extremt utmattande det är att var domare så vet jag inte vad.

Domarna gör sitt jobb och de gör det bra

Min poäng med denna krönika är varken att racka ned på SMMAF, domarna eller någon annan. Jag vill bara belysa att det finns ett problem, ett problem som i sin kärna är: domarna blir trötta vilket kan leda till problem och till och med risker för atleterna.

Jag såg helgens gala tillsammans med några vänner hemma i soffan och det var mycket diskussion kring domarna. En del konstiga beslut avseende hur poäng dömts, den del tillfällen då varningar helt klart borde delats ut osv osv. Medan mina vänner sitter och säger att domaren inte gör sitt jobb så kan jag endast känna att jag tycker synd om domaren/domarna. De är förmodligen helt utmattade och försöker bara att göra sitt jobb så bra som möjligt.

Legitim skaderisk

Med det sagt så finns det problem som uppstår till följd av detta.

Vid ett tillfälle så fastnade en atlet i ett armlås och tappade. Regeln för när någon tappar är inte att den andra atleten måste släppa sitt lås utan att domaren ska gå in och bryta. Som atlet är tappen en signal till domaren som säger ”Jag vill/kan inte mer, avbryt detta”. Att man sen kan göra ett case för en atlet som känner en tapp bör släppa är en helt annan diskussion. Hur som haver, vad som hände var att tappen kom, domaren stod helt felplacerad dvs domaren hade inte en chans att se tappen och greppet släpptes försent. Detta resulterade i en ganska så allvarligt skadad arm på en ung atlet.

Förbundet som tagit på sig rollen att hålla fighters i största möjliga mån säkra misslyckades med det i detta fall. De misslyckades för att domaren inte stod placerad som hen borde ha gjort och det väcker frågan: Hur trött var domaren?

Förmodligen väldigt trött och i en sport där allt sker så snabbt så kan man inte vara trött, då sker olyckor värre än felaktiga domslut.

Systemet kanske borde ses över?

Återigen, denna krönika är noll kritik mot domarna. Det är en aning kritik mot hur systemet är utformat men främst är det en upplysare till er som sitter hemma och klagar på domarna. Det är såhär det ser ut att vara domare och de gör det ändå. De gör det för alla atleter och för att vi alla ska kunna utöva sporten vi älskar. Ibland blir det bara inte helt rätt.

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Gillar ni UFC som det är nu?

Simon Alvhed

“Ja, det är superbra!”…okej, bra, jag håller med…men..

UFC startade som ett event där olika kampstilar skulle kunna göra upp om vilken kampstil som de facto var mest effektiv. Det växte och blev till en turnering som senare skulle komma att bli den största måttstocken över vem den bästa fightern i världen är.

Ett gäng män och kvinnor rankas efter sina prestationer och får en siffra. Siffran berättar var på sagda måttstock de ligger, dvs rankning. Det är så det har varit och det är så det till viss del är. Att det har skett stora förändringar under de senaste åren är dock uppenbart.

Showbusiness

UFC har under de senaste 5 (-10?) åren förändrats en aning. Vad som tidigare var en regelrätt stege mot toppen har nu blivit något av en hinderbana med utspridda “boosts”.

Ni alla vet vad jag pratar om, doublechamps, superfights, comeback-fights etc. Flertalet olika typer av event som har rubbat stegen. En del fighters behöver helt enkelt inte ta stegen längre utan kan åka rulltrappa bredvid. Jag vet att de flesta som har fått till event som bryter det stegformade formatet UFC bedriver har varit extremt välrenommerade och i mångas ögon värda en liten boost. Men vi kan inte blunda för att det har förändrat UFC.

Ni vet vad jag pratar om

Som jag sagt, ni vet allt detta. Min fråga är egentligen, gillar ni UFC som det är nu?

Vad jag menar med det är att UFC har blivit mer en eventshow än en regelrätt sporttävling. Det är enligt mig fullt förståeligt att den utvecklingen skett. Sett till underhållsvärde så är UFC bättre än någonsin, enligt mig. Det ska dock vara, enligt sig själva ett forum där de bästa MMA-utövarna ska få en chans att bli den bästa genom att besegra alla som också vill försöka. Jag skulle inte riktigt beskriva UFC så längre, och jag vet inte vad jag tycker om det. Jag älskar stora spexiga event och givetvis vill jag se GSP komma tillbaka och utmana Khabib, eller Brock Lesnar svinga med DC (när DC hade titeln)… men det tar ju från ursprungsidén.

Oförtjänt hård kritik från vissa håll

Jag är inte av den meningen som en del är att UFC helt har urholkat sitt rankingsystem och att det inte finns någon rättvisa kvar. Jag tycker att allt som oftast så följer de rankingen och allt är frid och fröjd. Jag tycker också att det är kul med de stora namnfighterna även om de kanske inte till 100% är vad som är “rättvist”. Så jag skulle vilja säga att jag gillar UFC väldigt mycket som det är. Jag förstår dock var irritationen kommer ifrån.

De som blir hårdast drabbade

En annan aspekt av detta som kanske är den viktigaste är atleterna. Det är de som blir mest drabbade men det är en helt annan diskussion. I dagsläget undrar jag bara om ni (vi) som publik gillar vad UFC är just nu. Alla dessa genvägar en del fighters får är ju för att serva publiken och i förlängningen tjäna pengar så, gillar publiken det?

Tänk efter…

Innan ni svarar att det är “förskräckligt” och en “skam” när GSP kan få utmana om LW-titeln. Att det är “skrattretande” med BMF-titlar och att Conor McGregor “ABSOLUT INTE” ska nämnas i titelutmanarsammanhang, tänk efter, vilka matcher är ni villiga att betala för?

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

Video
Samuel Ericssons Breakdown: UFC on ESPN+ 20 och Bellator 231/232

Simon Alvhed

Samuel Ericsson verkar aldrig vila. Nu tar han sig an nya utmaningar i form av breakdown-videos.

Initiativet kommer från Samuel men får stöttning av både Karate Combat som han är signad av och Superior Challenge.

Tanken är att det ska komma en video i veckan. Det kommer handla om breakdowns och predictions för svensk såväl som internationell nivå, på både amatör- och proffsnivå.

Ni kan se den första episoden ovan.

Som vanligt, vi på Kimura önskar Samuel ett stort lycka till!

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Ny regel kring weightcutting, en risk?

Simon Alvhed

Tidigare rapporterade vi att CSAC (California State Athletic Comission) har klubbat igenom en ny regel gällande weightcutting.

I korta drag kan man säga att vad den nya regeln gör gällande är att en fighter inte får, vid match, väga mer än 15% över den överenskomna vikten.

Bra initiativ

Detta är ju givetvis jättebra! Jag är en stark förespråkare för att reglera viktmanipulering hårdare då jag anser att en del atleter utsätter sig för fara genom extrema viktnedgångar och då inte heller presterar på topp. Slåss i den viktklass där din kropp gör dig som bäst har alltid varit min grundidé.

Problemet är att många väljer att göra rejäla viktnedgångar för att komma ner till den lägre viktklassen och de sista kilona kan plockas bort genom att bli av med vätska. Bara det är väldigt ohälsosamt som ni alla vet.

De flesta som läser detta är väl medvetna om hur weightcutting fungerar. Atleten går ner för att väga in, diet och vätskedränering är i många fall vägen dit. Efter invägning (dagen innan match) så försöker atleten att återfå så mycket av sin kroppsvikt som möjligt genom att äta och dricka. Det är detta som gör att matchvikten sällan är vad den överenskomna viktklassen faktiskt är.

En mer rättvis vikt

So far so good, den nya regeln kommer leda till att atleterna i alla fall är närmre den viktklass de kommit överens om att slåss i och iochmed att de inte får öka mer än 15% så kan de knappast göra extrema dyk med hjälp av att helt tömma sig på vätska då de då inte kommer kunna återfå så mycket vätska och således kommer slåss mer eller mindre uttorkade. Detta bör ju resultera i att de atleter som tidigare gjort på det sättet väljer att gå upp en viktklass….eller?

Hold up

Det är här jag börjar se risken med den nya regeln. Hur många kommer välja att slåss uttorkade?

Riskerna för skada ökar avsevärt om en atlet slåss utan korrekt vätskebalans. Inte bara kommer denna inte kunna prestera på topp men det finns en direkt korrelation mellan vätskenivå och risk för att bli knockad; är du uttorkad är det större risk att du blir knockad.

I den bästa av världar så är atleterna och deras team medvetna om detta och skulle aldrig utsätta sig/atleten för att gå in uttorkad och riskera sin hälsa. Vi vet dock att det inte riktigt fungerar så.

Föreställ er detta: Du är 28 år gammal, du har ett gäng proffsmatcher i bagaget, du drömmer om UFC. En dag ringer Dana White upp och säger att de haft ett avhopp i kommande event och du blir erbjuden matchen. Problemet: det är en lägre viktklass än du är van vid. Vad gör du? Tackar du nej? Förmodligen inte.

Jag ser en risk bland unga atleter som drömt om ett UFC-kontrakt sedan de var små hamna i ovan nämnda scenario. Jag tror att de kommer tacka ja till matchen, ta sig ner i vikt genom diet och genom att tömma sig på vätska även om de vet att de kommer gå in i buren uttorkade.

Risken finns i alla led

Jag tror att denna risk kommer vara störst i de scenarion som påminner om det jag beskrev ovan. Jag misstänker dock att liknande saker kommer hända även bland etablerade atleter. Om detta göra att skadorna ökar och en del av atleterna faktiskt kommer löpa större risk att bli skadade i och med den nya regeln, är det då verkligen rätt väg att gå?

Vad tror ni?

Som jag skrev i början; jag tycker att detta är en bra regel. Jag ville bara dela med mig av en oro som jag kände direkt.

Hur ser ni på saken? Jag kanske missar någon detalj. Jag vet att man på något sätt kan mäta vätskenivån i kroppen, kanske kan det vara ett komplement till invägning?

Berätta vad ni tycker och tänker om det hela!

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy
Excellence Fighting Championship

Excellence Fighting Championship II på lördag – matchkort och stream

Simon Alvhed

Det är dags igen!

På lördag smäller det återigen högt i Linköpings sporthall när Excellence II går av stapeln.

I våras öppnade den nystartade galan dörrarna för första gången och gjorde riktig succé med en utsåld arena och matcher i absolut högsta klass, både i A- och proffsklass!

Bakom galan står de bekanta ansiktena Anders Ohlsson (Förbundskapten för svenska MMA-landslaget) och Samuel Ericsson (Kampsportsprofil).

Jag har fått möjligheten att prata med dem båda och de är rörande överens om att denna gala kommer bli allt vad den förra var och mer därtill!

Vi har steppat upp allt till gala nr 2…fetare ljud och ljus, mat, barer, en sportbar och framförallt är kortet ett snäpp vassare med internationell prägel och matcher i toppklass berättar Anders Ohlsson.

Matchkort

Det fullständiga matchkortet kan ni se nedan och det är ett fullspäckat kort med bland andra Anton Turkalj och Adam Westlund på huvudkortet.

Huvudmatchen mellan Fernando Flores och Adam Bramhald går dessutom under internationella proffsregler vilket innebär att armbågar är tillåtna.

Adam Westlund entrar åter buren efter skada och tar sig an Moe Ahmadi som slåss på Excellence FC för andra gången.

Underkortet bjuder också på en rad intressanta matcher, däribland landslagsmannen och tungviktaren Jonnie Andersson som även han slåss för andra gången på Excellence FC.

Matchkort

Huvudkort:

  • Bantamvikt, 61,2 kg VS Fernando Flores vs. Adam Bramhald (Proffs, internationella regler)
  • Catchvikt 94 kg VS Anton Turkalj vs. Felix Polianidis (Proffs)
  • Catchvikt 73 kg VS Adam Westlund vs. Moe Ahmadi (Proffs)
  • Weltervikt, 77,1 kg VS Christoffer Hillsjö vs. Szymon Broncel (Proffs)

Underkort:

  • Tungvikt, 120 kg: Jonnie Andersson vs. Kevin Munje (A-klass)
  • Lättvikt, 70,3 kg: Tobias Söderberg vs. Jonas Nordborg (A-klass)
  • Weltervikt, 77,1 kg: Theodor Berggren vs. John Odelkvist (A-klass)
  • Catchvikt 59 kg: Sebastian Gonzalez vs. Abdurakhman Nasrutdinov (A-klass)
  • Catchvikt 63 kg: David Hedlund vs. Jonny Touma (A-klass)
  • Catchvikt 68 kg: Abbe Saidov vs. Mesut Ismash (A-klass)

För er som inte kan närvara så kan ni se galan genom följande länk:
https://play.staylive.se/fightertv/l/16180?fbclid=IwAR1dpUAW9Mc3VOPIvEiA9ULZMNWKvfiYFulaepdlsGafeGm9bwsMUUslRAI

Läs mer
+6
Dana Sad
Dana Happy