Simon Alvhed

Simon Alvhed

Krönika: Min första match

Simon Alvhed

Så, jag hade min första MMA-match förra helgen. Jag förlorade, det var inte min plan men jag köper det. Min motståndare var helt klart värd sin vinst och jag lärde mig mycket av förlusten. Om något så är jag mer hungrig efter förlusten.

Att gå en MMA-match är massor av saker och i denna krönika tänkte jag dela med mig av mina intryck, känslor och upplevelser.

Lite diet

Ca 8 veckor innan förra lördagen beslutade jag mig tillsammans med mina coacher att det var dags att stiga in i buren. Jag hade givetvis haft det i sikte länge men det var då vi spikade den sjunde september. Vi gjorde även en plan på att jag skulle prova på flugvikt (- 56,7 kg). När allt var sagt och gjort så blev det inte så då det inte fanns någon motståndare i flugvikt, så jag sa jag körde istället i bantamvikt (-61,2 kg). För att komma ned till flugvikt så var jag tvungen att dieta en del. Bara detta var den första utmaningen då jag är en glad amatörkock tillika matentusiast. Hur som haver, en diet och ett träningsschema tog form och i början var det väldigt taggande.

Det här med nervositet

Jag tränade på som vanligt och helt plötsligt var det nästan dags. Jag hade funderat mycket över hur nervös jag skulle vara och var nästan nervös över att bli nervös. Vad som förvånade mig var dock att jag aldrig blev nervös, varken en vecka eller en timme innan matchen. Det är förmodligen olika från person till person och från match till match men jag är tacksam att jag slapp nervositeten iallafall.

Oväntade faktorer

Saker som jag inte hade räknat med började dyka upp ju närmare matchdagen kom, t.ex. nervositet och/eller oro från nära och kära. Jag var inte beredd på att till exempel min mamma skulle bli väldigt orolig för i mitt huvud så är det ingen fara. Så som jag tänkte var ungefär “Jag tränar ju detta varje dag, vad har de att vara oroliga för?”. Det man glömmer, eller iallafall vad jag som är så insyltad i träningen och lever MMA är att tävlingen är de facto två tränade personer som låses in i en bur och ser vem som är bäst på att slåss. För alla oss som lever MMA, tränar varje dag, sparras, coachar osv så är det så naturligt. Man glömmer bort det ganska absurda konceptet som sporten faktiskt egentligen är.

Andras oro var nog egentligen den svåraste delen; jag var bara taggad hela vägen fram till matchen, taggad och sugen. Det var mina nära och kära som bar på oron och helt ärligt irriterade det mig lite även om jag förstod dem.

Överlag gick hela “campet” bra och när det var matchdags kände jag mig redo.

Matchdagen

Att värma upp för en match var spännande. Man har en idé eller koncept på hur man ska reagera och försöker matcha sin uppvärmning med det man ska göra, utan att trötta ut sig men tillräckligt mycket för att bli varm. En intressant upplevelse när man är omgiven av andra fighters med samma nervositet, tagg, förväntningar etc. Det var helt enkelt spännande.

Så själva matchen då?

Tja… jag hade en plan. Jag kommer från karate, jag är en duktig striker och jag hade lite längdövertag. Jag skulle hålla distans, röra mig ungefär som i en poängkaratematch och jobba systematiskt….trodde jag.

Någonting hände i buren, min motståndare var snabb och hade snabba händer och helt plötsligt finner jag mig i att jag kör en massor av takedowns, varför? Ingen aning. Det är inte det att jag inte kan grappla, jag brukar bara aldrig resorta till det frivilligt utan bara se marken som ett ställe att ta mig upp ifrån. Men just denna lördag valde jag av någon anledning att gå tungt på grapplingen. Make no misstake, min motståndare hade koll på sitt groundgame också så det var inte en walk in the park att brottas. Jag blev och är fortfarande bara fascinerad av att min hjärna valde att hantera matchen så.

Det jag vill få fram är att jag hade en plan men allt flög ut genom fönstret i buren. Att stå i buren är inte som att sparras, kroppen reagerar konstigt och jag tror det enda sättet att bli bättre är att tävla mer så man får upp en vana.

Som jag nämnde vann min motståndare på poäng och det var han värd. Jättetrevlig snubbe, vi snackade mycket efter matchen och i framtiden vore det kul att mötas igen.

Samlade intryck

På det hela taget var det bara ren och skär lycka, alltihop. Även om jag förlorade så var jag ändå glad och jag tyckte att själva matchen var så himlarns rolig. Jag fick minst sagt blodad tand och är mer taggad än någonsin på att kliva upp i buren igen. Men först några veckors grind.

Så mitt tips till er som tränar men ännu inte gått match: gör det! Det är så sjukt kul. Jag vet att jag tar upp en del grejer som låter mindre kul men själva matchen gör allt värt det. Så våga testa och gör det för att ha kul!

Om ni tycker att det är intressant med krönikor kopplade lite till skribenternas egna upplevelser så kan ni skriva det i kommentarerna så kanske det kommer fler krönikor som denna.

Tack för mig!

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy

Video
Intervju: Samuel Ericsson bemöter kritik och pratar framtid

Simon Alvhed

Jag träffade Samuel Ericsson, en av grundarna till Excellence fighting championship tillika instagramprofil. Senast vi skrev om Samuel hade han just blivit signad av First round management. Nu tre månader senare träffas vi för att diskutera framtid, First round samt hur han hanterar det hårda klimatet i diverse kommentarsfält.

Vi pratar även om hur kampsportsklimatet i Sverige blivit kyligare. Se hela intervjun nedan.

Läs mer
+9
Dana Sad
Dana Happy

Kampsport är till för alla

Simon Alvhed

Här om dagen var jag på en enklare tillställning med gott om människor jag inte träffat. Jag var där med en av mina vänner som jag fick att börja träna kampsport för ett år sedan. Fram till dess så hade jag utan någon större framgång försökt få med honom under något års tid.

Givetvis när vi satt där vid middagsbordet och konverserade så som man gör med människor som man just träffat så kom vi in på vad man sysslar med. När det var min tur så berättade jag att jag är kampsportsskribent och att jag tränar mma varpå frågorna började hagla. Detta tror jag alla som tränar kampsport känner igen.

Skeptis byts mot…

Efter att jag avhandlat alla klassikerna så som ”Gör det ont?”, ”Är det otäckt?” och ”Är det inte lätt att skada sig?” så hände det som oftast händer; skepsisen börjar sakta omformas till nyfikenhet. Istället för de mer kritiska frågorna så började frågorna vara mer i karaktär med ”Varför började du?” och ”Är det svårt att börja?”. Detta tror jag också att alla känner igen.

Vad som hände sedan var inget mindre än spektakulärt. Min vän som jag nämnde tidigare var länge avig till att följa med och träna, ofta med de två motiveringarna att det är farligt och att det bara är ”stöddiga wannabe-alphas” som tränar kampsport.

När vi sakta gled in på att jag inte alls uppfyllde de parametrar som min lilla publik hade föreställt sig för en kampsportare så började det givetvis säga att ” Men alla som tränar kampsport är väl si och så?”. Min vän tog då till orda och beskrev hur han hade upplevt det när han började. Han hade haft exakt samma farhågor som de övriga vid bordet när han för första gången följde med men vad han berättade var att de förställningarna inte kunde vara mer fel. Så som han formulerade det var inget annat än perfekt; ”inom kampsport finns det inget utrymme för ego eller dålig attityd”. Jag tycker det stämmer bra.

Alla är alltid välkomna

I min klubb har vi personligheter från alla hörn, vi har alla utbildningsnivåer, åldrar, kön, tycken och tänkande, och detta tror jag är gemensamt för alla kampsportsklubbar. Det spelar ingen roll vem man är utanför mattan, alla är lika på mattan och på mattan finns ingen plats för en kaxig attidtyd.

Givetvis finns det vid varje nybörjarstart eller vid några få tillfällen mitt i terminen personer som kommer ner för att börja med kampsport som inte alls är ödmjuka. Vi alla vet personerna, de som kommer ner för att slåss, inte för att lära sig konsten. De vill slåss. Vad jag under mina år insett är dock att de personerna aldrig stannar länge. De får inte kompisar för de har en otrevlig attityd och de tycker inte det är kul efter ett tag. De inser att det första året av mma är mer ett försök att passera guard än ett vältajmat hoppknä och en overhand. Detta leder till någon form av självutrensning.

Vad som är intressant och som jag även det tror att de flesta känner igen sig i är att alla de som aldrig tränat kampsport målar upp det som den mest ogästvänliga av sporter. Sanningen är den motsatta, inom kampsporten är alla välkomna, alla är lika och det är en av anledningarna till att så många älskar det tror jag.

Ålder eller anledning spelar ingen roll

Det spelar ingen roll om man är 15, 40 eller 65 år gammal, på ett eller annat sätt kommer du hitta någon gren inom kampsportsspektrumet som passar dig. Vill du tävla och bli proffs? Kör! Vill du bara hålla formen? Kör! Vill du hitta nya vänner? Kör!

Jag började med kampsport av en uppsjö av anledningar men kanske framförallt för att bygga mitt självförtroende. Kampsporten byggde mitt självförtroende väldigt mycket. Vad jag inte hade förväntat mig var hur det skulle komma att byggas upp. Jag trodde att jag skulle få bättre självförtroende för att jag lärde mig slåss. Vad som i själva verket byggde mitt självförtroende var konceptet kring att alla var välkomna och alla var lika. Ingen dömde någon och det blev så att jag träffade många av de finaste människorna jag träffat inom kampsporten.

Tack till er alla

Så till alla er som tränar, tack! Tack för att ni håller vårt fina community så fint och öppet. Tack för att kampsportsklubbar världen över är till för alla! Tack för att ni låter alla hitta ett hem i kampsporten och framförallt tack för att ni ser till att kampsporten är och fortsätter vara för alla!

Tack.

Läs mer
+8
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Jag är klar med Conor McGregor

Simon Alvhed

Det är väl knappast en nyhet längre att Conor McGregor slog till en äldre herre på en pub efter att denne påstås tackat nej till ett glas av superstjärnans whiskey. Om ni missat det kan ni läsa mer om det här.

Jag har alltid gillat Conor, jag har följt honom sedan hans debut i UFC, jag har sett hans framgångar, hans motgångar och hans skandaler. Jag har hejat, jublat och nästan gråtit. Jag har konsumerat allt som finns att konsumera kring irländaren. Utöver det har jag försvarat honom. Jag har försvarat hans handlingar, hans attityd, hans mindre framgångsrika matcher och allt däromkring. Jag har blivit kallad för en fanboy fler gånger än jag kan räkna, jag har fått kommentarer här på Kimura att jag är en dickrider och mycket annat. Jag kan sträcka mig så långt som att säga att det är sant…eller var sant. Jag har tyckt att Conor var det absolut bästa som hänt kampsporten sedan Bruce Lee, men det är slut nu.

Går inte att hylla

Jag har länge gått i tankarna att jag skulle skriva en hyllning till McGregor då jag upplevt att alla helt glömt bort hans bedrifter och bara fokuserat på det negativa men jag kände efter denna incident att jag inte förmådde mig göra det.
En annan som ställer sig i mitt led är youtube-profilen ”True Gordie” som efter att videon från puben släpptes la ut en video där han konstaterade ungefär samma sak som jag precis gjorde ovan. Han förklarade precis som jag att han är klar med försvarandet etc.

Oförsvarbart

Jag känner spontant att det här går inte att försvara. Det är helt omöjligt. Då är jag ändå personen som kunde motivera både bussattacken och telefondemoleringen. Vad som hände i puben är oacceptabelt och oförsvarbart, oavsett vilka ord som utväxlades.
Conor McGregor är UFCs största stjärna, med det kommer ett visst ansvar. Han är och har under många år varit en rockstar som inspirerat otaliga människor till så mycket bra. Han har inspirerat folk att börja med kampsport, att följa sina drömmar, att känna att alla kan göra vad de vill så länge de inte ger upp. Hur många unga ser inte upp till Conor? Hur många har honom inte som idol och följer allt han gör? Hur många blir influerade av hans dåliga beteende precis som de tidigare blev av hans utomordentliga bedrifter?

När ska det ta slut?

Det har varit mycket under det gångna året. Det fanns mindre incidenter tidigare också men allt började vid bussattacken. Det var där den Conor McGregor som vi alla kände och många älskade dog enligt mig. Efter det rullade det utför lavinartat, jag såg det inte då för jag var fortfarande förtrollad men jag ser det nu. Vad de jag tidigare kallat ”haters” sagt under ett års tid är nog mer sant än vad jag velat erkänna. Conor har tappat greppet och det här var droppen för mig. Jag har inte ett enda försvar för hans beteende.

Kan komma tillbaka

Jag tror helt och fullt att Conor McGregor kan komma tillbaka, både som fighter med fantastiska prestationer men också som den inspirerande goda personen han en gång var.
Jag tror verkligen det men just nu känns det så långt borta. Jag kan inte försvara honom eller hans handlingar längre.

Läs mer
+10
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Borde B-klass avskaffas?

Simon Alvhed

MMA i Sverige är onekligen väldigt populärt, både som tittarsport och som utövarsport. Det faller sig således naturligt att det finns gott om tävlingar och även gott om deltagare, vilket är fantastiskt.

Inom svensk amatör-MMA tävlar atleterna i antingen A- eller B-klass där reglerna skiljer sig något. De mest framträdande skillnaderna skulle jag påstå är matchlängden och reglerna som gäller slag på marken. En match i klass A består av tre ronder om tre minuter medan en match i klass B endast har två ronder. Det är en helt rimlig regel tycker jag; det ger atleten chans att testa sina vingar under en något kortare tid. Detta reducerar risken för skador eftersom att inte atleterna utsätter sig för skaderisken lika länge. Det finns också lite skillnader i reglerna gällande när det bryts för TKO och i B-klass kan det även bli så kallad räkning där domaren kollar av läget med en atlet som tagit ett eller flera hårda slag. Än så länge är jag helt med på noterna.
Nu till mitt problem med MMA klass B: avsaknad av slag på backen.

För att skydda atleterna

”Du kan ju inte förespråka instanser för att reducera skaderisk men samtidigt inte vilja förbjuda den mest brutala delen av sporten!” I hear you say. Enligt mig så kan jag visst förespråka alla instanser som skyddar atleterna inom den sport de valt att utöva. Däremot så förespråkar jag inte en urvattning av sporten som gör den till något annat än vad den är.

MMA klass B hette tidigare Shootfighting vilket var MMA minus slag på backen. Fine, jag accepterar det som sport. Dvs som en sport som inte är MMA för i MMA får man slå varandra även på marken.

Falsk trygghet

Problemet som jag upplever det med MMA klass B där inga slag på marken tillåts är att atleterna vaggas in i en falsk trygghet. Alla som utövat båda klasserna vet att det är en stor skillnad mellan de två. Många saker som fungerar utmärkt i B-klass kan man kasta genom fönstret i A-klass och detta ser jag som ett problem för både matcher inom klass B och klass A hamnar i ens amatör-MMA-record.

Alla landskamper går i A-klass. alla proffsmatcher har slag på backen. Kort och gott, i sporten MMA så är slag på backen en stor del och kan i många fall vara en stor del av utövarens strategi.

Till saken hör också att som utövare måste man gå ett gäng B-matcher innan man får köra A-klass vilket också är kontraproduktivt enligt mig. Man tränar och tävlar i en viss regeluppsättning som inte är förenlig med den faktiska sporten.

Borde det avskaffas helt?

Så borde klass B avskaffas? Borde den typen av sport kallas något annat, shootfighting t.ex.? Jag tycker det. Jag tycker inte nödvändigtvis att det inte ska finnas två amatörklasser, jag tycker det är bra med en instegsklass. Jag tycker till och med att den klassen kan behålla alla regler som B-klass har idag med den lilla förändringen att slag på backen är tillåtet. En lösning skulle kunna vara att på marken i klass B så ska slagen snarare markeras än att slungas med full kraft och det ger poäng därefter. På så vis har man med elementet av slag på backen samtidigt som skadan inte blir jättestor.

Kort och gott, en kontrollerad ground and pound istället för att helt ta bort det.

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Är det för många ronder?

Simon Alvhed

Det har förmodligen inte undgått någon som är någorlunda intresserad av kampsport att det skedde två tragiska dödsfall inom boxning under sommaren. Maxim Dadashev, 28 och Hugo Santillan 23 avled båda i juli till följd av huvudskador de ådragit sig under sina respektive matcher, ni kan läsa mer om det här.

Detta väckte mycket diskussion, så som sig bör när denna typ av händelser uppstår. Många av diskussionerna rörde givetvis ämnet “kampsport (mer specifikt boxning) borde förbjudas”. Normalt sätt så håller jag inte med om det påståendet och orkar sällan ens ta diskussionen men efter dessa två dödsfall så kände jag att det var en adekvat frågeställning.

Givetvis så tycker jag inte att vi ska förbjuda boxning. Jag är också medveten om att det
diskuterats bakomliggande orsaker till båda dessa unga atleters död.

Jag tycker dock att vi borde fundera på antalet ronder, både inom MMA och boxning. I denna krönika så menar jag proffsmatcher inom MMA och boxning, inte amatör.

En tanke….

Inom proffs-mma så är de flesta matcher tre ronder om fem minuter förutom (oftast) titel-matcher som är fem ronder. Inom proffsboxning är det mellan fyra och tolv ronder om tre minuter.

Jag skulle vilja lägga fram en tanke. Tänk om vi aldrig hade MMA-matcher som var fem ronder respektive om vi aldrig hade boxningsmatcher som var över fem ronder.

Inom kampsport är hjärnskador ett problem, det är ett problem kortsiktigt då atleter måste vänta ut sina hjärnskakningar för att få fightas igen men framförallt är det ett problem långsiktigt. Komplikationerna som följer efter flertalet hjärnskakningar är inte att leka med.

MMA mer skonsamt än boxning

Många, inklusive mig själv gör argumentet att MMA är mer skonat från hjärnskador än boxning tack vare tunnare handskar och en större variation på hur fighten går till. I MMA är inte slag mot huvudet den bästa taktiken och de små handskarna gör att fighters inte kan ta emot lika många smällar som i boxning. Absolut, jag tror att detta stämmer men jag vet också att MMA inte har funnits tillräckligt länge för att de långsiktiga skadorna ska ha kunnat dokumenteras på samma sätt som inom boxning.

Borde vi ha färre ronder?

Jag skulle vilja säga att MMA inte behöver ha fem ronder. Det finns ingen anledning att ha det. Det är inte alla som håller med mig om det heller, långt ifrån. När jag först hörde Chael Sonnen ta upp att fem ronder är meningslöst så tyckte jag att det var dumt sagt. Sen började jag fundera över det; varför har vi fem ronder? Jag fann det svårare och svårare att motivera de extra två ronderna hur jag än vred och vänder på det. När jag ser tillbaka på alla matcher jag sett så kan jag knappt komma på ett tillfälle där jag känt att en trerondersmatch borde ha varit fem ronder. En match om tre ronder är minst lika underhållande som en om fem ronder. Kortare tid leder till mindre avvaktande och genom det föds mer action.

När jag lyssnade på när Chael Sonnen och Big John berörde ämnet så påpekade Sonnen att av de fyra senaste femrondersmatcherna som löpt linan ut så har ingen av atleterna slagits sen dess. Detta säger något om den extra belastning de utsätts för jämfört med tre ronder.

Samma argument går att göra för boxning. Det finns ingen anledning att ha tolv ronder. Jag kan inte komma på en enda anledning. I boxning finns till och med belägg för att reducering av antal ronder lett till färre dödsfall. Fram till 1980-talet så kunde nämligen en proffsmatch gå så långt som 15 ronder vilket är absurt.

Det är för att skydda atleterna

Som jag nämnde ovan så var jag avig till tanken initialt men den har växt på mig. Vi har alla dessa instanser för att minimera både långsiktiga och kortsiktiga skador. Det diskuteras ständigt vilka skyddsåtgärder som borde vidtas för att göra sporten säkrare. Mer handskar, mindre handskar, inga handskar etc. allt tas upp. Allt förutom längden tid som atleterna faktiskt är i riskzonen. Jag tror att om det reglerades så att en proffsmatch var 15 minuter så skulle skadorna gå ner. Jag tror att det kan vara ett sätt att skydda atleterna. Jag tror verkligen att antalet hjärnskador inom kampsport skulle dala och att atleterna skulle kunna tävla oftare.

Läs mer
-5
Dana Sad
Dana Happy
Jon-Jones pressskonferens

Krönika: Jon Jones är spännande igen

Simon Alvhed

Igår lyssnade jag på när Chael Sonnen diskuterade kring Jon Bones Jones. Han tog b.la. upp att Jones ofta pratar om att han vill känna att fansen “erkänner hans storhet”. Diskussionen gick lite fram och tillbaka och Sonnen vägde in lite olika faktorer i det hela. Hur som haver så kom han in på att Jones är envis med att alla ska “erkänna hans storhet” men att han faktiskt inte har gjort lika anmärkningsvärda saker som andra fighters. Några exempel han tog upp var att Jones faktiskt fuskat sig igenom en hel del matcher samt att han aldrig bytt viktklass, något som t.ex Daniel Cormier gjort.

Att Chael Sonnen inte är Jon Jones största fan är ingen nyhet. Om man dock bortser från den uppenbara partiskheten så tycker jag ändå att han är något på spåren.

Sonnen pratade också om Santos-matchen och det är här det börjar bli intressant.

Sprickor i rustningen

Alla ni som såg matchen såg samma sak som jag; Jon Jones hade det tufft, inte så lite tufft heller. Jag har inte sett en Jones-match där jag inte känt mig 100% säker på hans vinst sedan hans första möte med Alexander Gustafsson. Den här gången var det annorlunda än Bones tidigare matcher. Det var inte en dominant Jones som körde över sitt motstånd. Värt att nämna är att Thiago Santos var en stor underdog i matchen, ingen trodde att han skulle ha en chans.

Att bryta ned matchen finns det andra som är bättre än mig på att göra så jag tänker stanna där och gå vidare till vad jag tycker är intressant med detta; i och med att Jones inte dominerade som han borde så blir han helt plötsligt mer intressant. Helt plötsligt så kan en Jon Jones-match vara spännande igen.

Att se Jones har alltid varit en upplevelse. Han gör saker som ingen annan gjort, han dominerar och ser näst intill oövervinnerlig ut. Detta är kul ett tag men efter en stund så kan man det vilket resulterat i att Bones aldrig varit ett stort dragplåster i sig själv utan vad som sålt med hans matcher har varit motståndaren. Även det har på senare år fungerat sämre och sämre eftersom att ingen verkar kunna rå på honom.

Det är en bra grej att Jones inte dominerade

Varför är det här en bra grej då? Jo, det är ju inte bra för Jon Jones per se men det är bra för affärerna. Att Jones nästan förlorade gjorde honom spännande igen, både för fighters och för publiken. Fighters i LHW såg matchen och börjar känna “jag kan nog eventuellt vara den som får Jones på fall”. Fans såg matchen och känner “Jones kan förlora, jag vill se det”.

Så som jag har förstått det så har de flesta i LHW inte velat möta Jones, de har blivit mer eller mindre tvungna att möta honom. Detta skulle eventuellt kunna förändra det beteendet och leda till att up and coming fighters blir hungriga på att försöka sig på att knäcka Jones. Det skulle bli spännande.

Vi får dock inte glömma att Jones fortfarande är en av, om inte den bästa fightern genom tiderna. Med eller utan prestationshöjande substanser. Men att se lite mer “hets” i brist på bättre ord i LHW vore välkommet. Jag tror att det skulle göra Jones kul att se igen.

Inte den första som lider av att vara ”oövervinnelig”

Jones är inte ensam med problemet att hans matcher inte säljer sig själva. Vi kan se problem med Khabib Nurmagomedov och kunde se liknande problem med Mighty Mouse och tidigare med José Aldo. Att vara helt och hållet oövervinnerlig säljer inte helt enkelt. Även om man håller på den obesegrade mästaren så behöver man som publik bli given en anledning att tvivla. Publiken vill få den lilla kittlande nervositeten tror jag.

Så med allt sagt och gjort så tror jag att ur ett affärsmässigt perspektiv var nagelbitaren mot Santos det bästa som kunde hända Jon Jones.

Jag vet iallafall att jag tidigare inte varit så intresserad av Jones matcher men nu tycker jag ändå att det är lite spännande. Helt plötsligt vill jag se hur Jones står sig mot till exempel Johnny Walker, tidigare var jag bara lite intresserad av att se hur Johnny Walker stod sig mot Jon Jones.

Jon Jones är spännande igen.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Vi snackar med Rami Aziz inför helgens comeback

Simon Alvhed

I ett soligt Abu Dhabi sitter Rami Aziz på sitt hotellrum. Det är 45 grader ute, vilket är för varmt för att vara ute. Rami förbereder sig för sin comeback. Det var tre år sedan han senast gick match och nu är det dags igen. Denna gång i Abu Dhabi och i ny viktklass, 70 kg istället för 66 kg.

Jag fick chansen att snacka lite med Rami om sin kommande match, vi diskuterade motivation, kondition, vikthållning och att jobba samtidigt som man är professionell MMA-fighter. Läs hela intervjun nedan!

Simon: Hur är läget?

Rami: Det är superbra! Vi har precis fotograferats och det gick supersmidigt, allt har flutit på extremt bra. Vi har ett riktigt luftigt schema, så det känns bra!

Simon: Comebacktime alltså?

Rami: Comeback och comeback…jag har haft en paus på tre år. Jag har samtidigt hållit mig aktiv och tävlat i triathlon så formen är det inget fel på.

Simon: Det är verkligen en helt annan sport, långt från kampsporten?

Rami: Det stämmer men det har hjälpt mig att hålla mig i bra form och lärt mig mycket om min egen kropp. Jag har lagt de senaste 6 veckorna på att komma in i brottning, boxning och överlag kampsportskänslan igen.

Simon: Du har kunnat skippa löppassen med andra ord?

Rami: Jag har faktiskt kört löppassen ändå och tack vare att jag är i så god form så har jag kunnat köra ganska långa löpningar utan att slita ut mig.

Simon: Så konditionen lär ju inte vara ett problem, kanske rent utav ett vapen på samma sätt som Tony Fergusson använder det?

Rami: Det handlar ju främst om pacing. Även om man har grymt bra kondition så kan man bränna all energi. Har man koll på pacingen så kan man fördela det bättre och hålla koll på sin energi och inte bli trött.

Simon: Har du kört någon kampsport alls sen du gick din senaste match 2016?

Rami: Jag har hjälpt många andra fighters med sin träning i något av en coachingroll så det har ju inneburit en del sparringronder. Jag har tränat lite i perioder men inte med syfte att gå match igen, jag hade inte en tanke på det, handskarna hade hamnat på hyllan.

Jag skulle satsa på triathlon och plugget. Jag sa upp mig från jobbet och började plugga och skaffa familj. Jag ville ha en stor förändring.

Nu känner jag igen, efter att ha pluggat i 3 år att fan, jag är bara 27 år… det börjar bli dags igen.

Jag gick min första proffsmatch när jag var 18 så jag har ändå hållit på länge. Innan dess hade jag tävlat utomlands som amatör i thaiboxning, wrestling etc. så när jag lade av så kände jag mig bara väldigt mätt på det. När jag nu fick erbjudande om denna matchen (det fjärde erbjudandet på ganska kort tid) så kände jag att det var dags. Jag hade fått erbjudande från Brave som jag hade kontrakt med, jag fick även från numera nedlagda organisationen Fenix. Jag kände väl att det gick bra när jag sparrades, tiden fanns och jag kände lusten att tävla fanns där igen.

Simon: Jag förstår verkligen det där att man kan bli mätt på det. MMA är en extremt krävande sport, inte minst fysiskt men även psykiskt.

Rami: Framför allt psykiskt skulle jag säga. Nu inför detta har jag lagt 20-25 timmar per vecka för att få igång brottningen, boxningen osv. Utöver det så är det ju styrka och kondition.

Jag kände att jag kan inte börja ta matcher så snabbt för jag har inte dessa 6-8 veckor att lägga, jag har min familj. Så om jag ska ta fler matcher får det vara med typ ett halvårs mellanrum.

Jag känner däremot att det är riktigt kul igen. När jag började så var kampsporten det roligaste jag visste, när jag la av så var kampsporten det tråkigaste jag visste.

Simon: Så du kommer inte börja bygga upp många fighter snabbt?

Rami: Nej, jag känner att om jag gör det kommer jag bränna ut mig igen. Men nu är det kul igen och det är vad som är viktigast!

Simon: Jag tror det är klokt. Man märker när fighters börjar göra det bara för att de “måste” och inte egentligen tycker det är kul längre. Då är det sjukt starkt att våga lägga handskarna och plugga.

Rami: Precis, alltså…. man blir ju en tråkig person som fighter. Camps, vikthållning etc. allt sånt tar energi och sen är det all den tid man måste lägga, alla saker man måste välja bort. Jag tror det är lätt att gå in i väggen och det drabbar alla i sin närhet.

Simon: Precis, och sen behöver de flesta har ett jobb vid sidan av också….

Rami: Ja, jag minns de som kunde träna heltid och åka utomlands för att träna hela tiden medan en annan gick match på lördagen och sen jobba på Åhléns på måndagen, där jag inte ens fick ha en blåtira. Om jag hade det fick jag gå till sminkavdelningen och sminka över den hehe

Simon: Vad har du för långsiktig vision då? Du vill inte köra så frekvent men är ändå tanken att fortsätta gå matcher?

Rami: Jag kommer köra så länge jag tycker att det är kul. Jag menar… jag valde denna match för att det är en tuff match, jag vill ha utmaningen. Jag har aldrig tidigare mött någon som varit en svartbältare i BJJ, det tvingar mig att ändra min stil, jag gillar den utmaningen.

Simon: Hur är gameplanen då?

Rami: Jo, det är en stor kille, han slår hårt, han är väldigt duktig på backen också men han tappar i brottningen så min tanke är att han ska få jobba för det om han vill ha ner mig. Jag tänker att i första ronden ska han få jobba sig trött, jag kommer använda min kondition för att få bort lite av explosiviteten. Mycket clinch mot buren, snabba fötter och att slå utan att bli slagen.

Simon: Du låter inte det minsta tveksam på din egen förmåga, vilket är superbra!

Rami: Nej, jag har gått igenom matchen i mitt huvud säkert 20 gånger. Verkligen satt mig ner och gått igenom hela matchen i mitt huvud. Jag vet ju att det inte är någon lek, jag kommer få ont och bli trött men… fan vad jag längtar!

Jag vet att det kommer komma ett tillfälle under matchen där jag kommer tänka “Fan vad jobbigt, vad håller jag på med?” och det är dit jag vill, och ta mig över den tröskeln. Jag älskar att ta steget över den tröskeln!

Simon: Det låter som att allt är ganska bra och har gått ganska smidigt?

Rami: Japp, supersmidig viktnedgång, jag kör ju i 70 kg nu istället för 66 så det har gjort det lättare att hantera vikten. Inga sjukdomar för varken mig eller teamet, ingen jetlag och inget strul med resan! Så allt är riktigt bra med andra ord!

Simon: Jag måste ju ställa frågan; funderar du på UFC, One eller Bellator?

Rami: Det är klart att jag tänkt tanken. Kanske inte just UFC men när jag var igång så hade vi diskussion med One FC och jag har ju record för att köra där eller i Bellator. Så vi får se helt enkelt, det som är viktigast vad jag tycker om matchen nu. Tycker jag att det är kul så vill jag ju fortsätta. Jag är ju i det stadiet nu att jag inte måste fightas, det känns denna gång som att det är mer för att det är kul. Jag ska bara gå in och prestera.

Simon: Du låter jäkligt redo! Det ska bli kul att se, lycka till!

Rami: Absolut, tack så mycket!

Matchen streamas 5/7 via FITE.tv med start 16:00 svensk tid för proffsmatcherna. Tune in!

Vi på Kimura önskar Rami ett stort lycka till!

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy
Khabib Nurmagomedov nedstämd efter uppvärmning

Video
Motivationsdropp och varför Poirier kan slå Khabib

Simon Alvhed

I guess what I was really trying to say was I really want to see him motivated. And he probably said in the Tony Robbins interview where he spoke about losing that for a bit. And this is a game where it’s full-on, it’s full contact, it’s dangerous. When he won the second belt when he beat Eddie [Alvarez], he’d achieved everything he set out to achieve. He was very wealthy, he was world champion. So you’ve got to then take some time and think, well what’s gonna motivate you to do it anymore.

Under ESPNs Ariel Helwani MMA Show var John Kavanagh gäst och yttrade ovan citat angående Conor McGregor.

Om någon har kunnat missa det (hur?) så besegrades “The Notorious” av Khabib Nurmagomedov under UFC 229 i höstas. Jag tänker utgå från att alla kan historien och inte går in för mycket på det utan raskt gå vidare.

Khabib Nurmagomedov har under de senaste åren skurit genom lättviktsdivisionen, precis som McGregor gjorde under sin climb to stardom.

Khabib ska möta Dustin “The diamond” Poirier i Abu Dhabi den sjunde september och trots att Poirier är en utomordentlig fighter så är den generella konsensusen att han inte kommer rå på Khabib…. men tänk om han kan det?

Inte så olika resor

Som jag nämnde tidigare så finns det paralleller mellan Conor och Khabibs resa mot bältet. Även om alla verkar ha glömt att för bara några år sen så diskuterade man McGregor på ungefär samma sätt som man idag diskuterar Khabib, vilket är “går det att vinna över honom?”. Conor hade precis som Khabib skurit igenom sin division och även gått upp och plockat bältet i divisionen över och ingen utöver Nate Diaz hade lyckats stoppa honom.

Givetvis finns det skillnader i de två atleternas respektive klättringar inom MMA-världen men för att få fram min poäng så håller vi oss till likheterna.

Har Khabib gjort allt han siktat på att göra?

Efter Mayweather hade Conor gjort allt han sagt att han skulle göra, världsmästare, dubbel världsmästare, ekonomiskt oberoende. Likt Conor precis efter Mayweather-matchen så har Khabib nu gjort allt han sagt att han skulle göra. Han tog bältet obesegrad. Men även med bältet runt sin midja så var han ifrågasatt av fans, fighters och eventuellt sig själv eftersom att han inte besegrat Conor McGregor. Matchen hände och Khabib krossade The Nutorious och kunde kryssa för den rutan.

När “The Notorious” klev upp mot rivalen under UFC 229 var det inte samma Conor som lekande lätt knockat Eddie Alvarez eller sänkt José Aldo på 13 sekunder. Det var en Conor som inte såg ut att vilja vara i ringen alls.

Min kontenta av detta är att det blir svårt att motivera sig för nästa steg när allt man siktat på att uppnå uppnåtts.

Fördelen med icke påtagliga mål

Thug Rose Namajunas sa efter att hon snöppligt förlorat sitt bälte att det kändes som en börda lyfts från hennes axlar, hon verkade nästan glad att hon förlorade och berättade att hon inte tyckte det var lika kul längre.

I don’t know. We’ll see. I’m not going to make any decisions right now. I don’t know. It’s just hard to keep having fun with this.

Samma fenomen som ovan nämnt skulle kunna gå att se här om man vill. Rose hade uppnått vad hon ville uppnå och kände att det var svårt att hitta motivation.

Givetvis finns det gott om exempel där detta inte stämmer (Jon Jones, DC, Mighty Mouse m.fl.) men jag känner att inför Poirier V Khabib kan detta vara något att tänka på.

Jon Jones fick frågan om han kände att det var svårt att tagga sig själv när man verkar oövervinnerlig och om han ville vara i en position där folk tvivlade på honom igen varpå Jones svarade att han inte kände så alls. En viktig sak att tänka på är dock att Jones har alltid sagt att hans mål är att vara “the greatest ever”, detta är viktigt då han med en sån målsättning aldrig riktigt kommer att nå det målet tills han själv känner att han uppnått det. Han har aldrig uttalat ett mätbart mål som att ta bältet i två viktklasser etc.

Räkna inte ut Poirier

Om det ligger någon sanning i min teori får tiden utvisa men jag tror inte att man ska räkna ut The Diamond då vi inte sett Khabib tidigare med titeln och efter att besegrat Mcgregor.

Det är fullt möjligt att The Eagle har drabbats av ett motivationsdropp.

Läs mer
-6
Dana Sad
Dana Happy

Kommer det finnas plats för budo?

Simon Alvhed

Låt mig börja med att säga detta: jag älskar budo och respekterar så gott som alla som utövar traditionell kampsport.

Med det ur vägen så kommer vi till dagens krönika. Kommer traditionella kampsporter att försvinna sakta men säkert och få ge plats för MMA? Kommer nya utövare fortfarande att söka sig till de traditionella formerna eller kommer alla att söka sig direkt till MMA?

En fantastisk match

Igår satt jag och kollade på Bellator. Oliver Enkamp ska slåss, jag var nervös. Jag var nervös dels för att det var en väldigt viktig fight för Oliver. Jag var nervös för jag vill alltid att karate ska se bra ut. När det då finns fighters som visar hur bra karate kan var så blir jag lite extra glad. Ni som läst mina tidigare krönikor vet att jag började min resa inom kampsport med karate och hängde kvar i karate-dojon i väldigt många år.

Åter till gårdagens gala. Jag ser Oliver gå in och gör en fantastisk match, det var vackert att se. Han fäktade av sin motståndare både stående, i clinchen och på backen. Han uppvisade utomordentlig…. MMA.

I början, i mitten och nu

Naturligt är att man inom sporten MMA är bra på just MMA. Vi får dock inte glömma var MMA kommer ifrån. Olika stilar som ska göra upp om vilken stil som är bättre än den andra. Detta förutsätter dock att det finns olika stilar att ställa mot varandra.

I början så ställdes verkligen boxning mot karate, bjj mot kickboxning etc. men som med allt, för att det ska frodas måste det utvecklas. MMA har utvecklats, från en akronym som förklarade att denna oktagon välkomna alla stilar till en sport. MMA är en sport likt karate eller bjj, ett eget organ.

Alla vet att MMA är en sammandragning av allehanda kampsporter nuförtiden och det är givetvis den naturliga utvecklingen. Men om man ser vad som verkligen håller på att hända är att majoriteten av de klassiska kampsporterna inte kan erbjuda en karriär för sina utövare. Naturligt hoppar de till sporten som kan det, MMA. Jag är väl medveten om att det går att göra karriär inom andra kampsporter också men utöver MMA och boxning så är det inte jättelätt att leva på.

Vad som händer nu är att ungdomar som vill börja träna kampsport börjar med MMA direkt, naturligtvis. Inget dåligt med det. Detta är den naturliga utvecklingen och det måste få vara så. Min fråga är helt enkelt bara om de traditionella kampsporterna kommer finnas kvar om X antal år.

Budo är en skola

Jag hoppas sannerligen det, jag har inget svar på frågan jag ställer, jag har ingen direkt statistik för att backa det ena eller det andra svaret men jag har en önskan om att traditionell budo fortfarande kommer vara en del av kampsportsvärlden.

MMA är fantastiskt, jag älskar sporten, jag älskar att utöva den och det är helt klart den ultimata formen av tävlingskamp. Jag älskar också budo och budo är (förutsatt att du hamnar i en bra klubb med en sund tränare) en fantastisk skola. Om jag hade börjat med MMA när jag var 10 år så vet jag inte vad som hade hänt. Jag började inte med MMA utan med karate och jag vet att mina år inom budo, innan jag hoppade till MMA utvecklade mig inte bara som fighter utan som person, det var en skola. Den delen tror jag att MMA kommer ha svårt att ersätta.

Återigen, jag vet inte svaret på min fråga, det är bara en tanke som jag tyckte vore intressant att dela med mig av.

Jag vill också understryka att jag vet mycket av den problematik som finns kring traditionell kampsport. McDojos, no-touch knockouts och sektliknande föreningar men i sin kärna är budo något vackert och något jag hoppas kommer leva kvar. Kanske kan det leva kvar som ett supplement till MMA, en form av träning för själen medan MMAn tränar kroppen. Vem vet!

Läs mer
+6
Dana Sad
Dana Happy