Simon Alvhed

Simon Alvhed

Krönika: klaga inte på domarna men…

Simon Alvhed

I helgen gick en ligatävling som så många andra helger. Det var en rolig tävling att se med många bra matcher. Kul!

Någonting som däremot inte verkade fungera jättebra var bedömningen.

Ingen kritik mot domarna

Jag vill börja med att säga att jag har den yttersta respekt för alla som dömer MMA. Det är tack vare dessa fantastiska människor vi kan tävla och samtidigt känna oss trygga i buren. Vi kan lita på att domarna har atleternas hälsa som högsta prioritet och det gör att atleterna kan känna sig trygga.

Det borde vara fler

So far, so good. Tyvärr är inte detta alltid hur det fungerar. Jag flänger runt ganska mycket på olika tävlingar, ibland för att själv tävla, ibland för att jobba, ibland för att coacha och ibland för att bara kolla på. Jag tror många av er som läser detta kommer känna igen vad jag beskriver. Vi har nämligen ett stort problem, ett problem som oftast avfärdas som något annat; vi har för få domare i förhållande till antal matcher.

Långa dagar tar ut sin rätt

När en gala har cirka 40 matcher så blir det en väldigt lång dag på jobbet. Även om det finns relativt gott om domare så blir de trötta, precis som alla andra.

Vad som är viktigt att ha i åtanke är att de som dömer är på galan främst i egenskap av coach. De är där med sina fighters för att coacha etc. Detta därför att om en klubb ska få vara med i en tävling inom SMMAF så ska klubben också presentera en domare.

Först och främst coacher

Detta ger en situation där domarna springer mellan att döma och att coacha och vara allmänt behjälpliga för sina atleter. Det är givet att personerna blir trötta. Om det är en stor tävling med många matcher skulle det teoretiskt sett kunna vara så att domarna har sin första match vid kl: 13 och sin sista vid kl:22. Det är nio timmars arbete, nio timmars varvande av domartjänst och coaching. Detta sker i en rörig miljö full av känslor. Som coach måste du även hantera alla dina atleters känslor vilket bara det är en svår uppgift.

Om inte ovan nämnda exempel belyser hur extremt utmattande det är att var domare så vet jag inte vad.

Domarna gör sitt jobb och de gör det bra

Min poäng med denna krönika är varken att racka ned på SMMAF, domarna eller någon annan. Jag vill bara belysa att det finns ett problem, ett problem som i sin kärna är: domarna blir trötta vilket kan leda till problem och till och med risker för atleterna.

Jag såg helgens gala tillsammans med några vänner hemma i soffan och det var mycket diskussion kring domarna. En del konstiga beslut avseende hur poäng dömts, den del tillfällen då varningar helt klart borde delats ut osv osv. Medan mina vänner sitter och säger att domaren inte gör sitt jobb så kan jag endast känna att jag tycker synd om domaren/domarna. De är förmodligen helt utmattade och försöker bara att göra sitt jobb så bra som möjligt.

Legitim skaderisk

Med det sagt så finns det problem som uppstår till följd av detta.

Vid ett tillfälle så fastnade en atlet i ett armlås och tappade. Regeln för när någon tappar är inte att den andra atleten måste släppa sitt lås utan att domaren ska gå in och bryta. Som atlet är tappen en signal till domaren som säger ”Jag vill/kan inte mer, avbryt detta”. Att man sen kan göra ett case för en atlet som känner en tapp bör släppa är en helt annan diskussion. Hur som haver, vad som hände var att tappen kom, domaren stod helt felplacerad dvs domaren hade inte en chans att se tappen och greppet släpptes försent. Detta resulterade i en ganska så allvarligt skadad arm på en ung atlet.

Förbundet som tagit på sig rollen att hålla fighters i största möjliga mån säkra misslyckades med det i detta fall. De misslyckades för att domaren inte stod placerad som hen borde ha gjort och det väcker frågan: Hur trött var domaren?

Förmodligen väldigt trött och i en sport där allt sker så snabbt så kan man inte vara trött, då sker olyckor värre än felaktiga domslut.

Systemet kanske borde ses över?

Återigen, denna krönika är noll kritik mot domarna. Det är en aning kritik mot hur systemet är utformat men främst är det en upplysare till er som sitter hemma och klagar på domarna. Det är såhär det ser ut att vara domare och de gör det ändå. De gör det för alla atleter och för att vi alla ska kunna utöva sporten vi älskar. Ibland blir det bara inte helt rätt.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Gillar ni UFC som det är nu?

Simon Alvhed

“Ja, det är superbra!”…okej, bra, jag håller med…men..

UFC startade som ett event där olika kampstilar skulle kunna göra upp om vilken kampstil som de facto var mest effektiv. Det växte och blev till en turnering som senare skulle komma att bli den största måttstocken över vem den bästa fightern i världen är.

Ett gäng män och kvinnor rankas efter sina prestationer och får en siffra. Siffran berättar var på sagda måttstock de ligger, dvs rankning. Det är så det har varit och det är så det till viss del är. Att det har skett stora förändringar under de senaste åren är dock uppenbart.

Showbusiness

UFC har under de senaste 5 (-10?) åren förändrats en aning. Vad som tidigare var en regelrätt stege mot toppen har nu blivit något av en hinderbana med utspridda “boosts”.

Ni alla vet vad jag pratar om, doublechamps, superfights, comeback-fights etc. Flertalet olika typer av event som har rubbat stegen. En del fighters behöver helt enkelt inte ta stegen längre utan kan åka rulltrappa bredvid. Jag vet att de flesta som har fått till event som bryter det stegformade formatet UFC bedriver har varit extremt välrenommerade och i mångas ögon värda en liten boost. Men vi kan inte blunda för att det har förändrat UFC.

Ni vet vad jag pratar om

Som jag sagt, ni vet allt detta. Min fråga är egentligen, gillar ni UFC som det är nu?

Vad jag menar med det är att UFC har blivit mer en eventshow än en regelrätt sporttävling. Det är enligt mig fullt förståeligt att den utvecklingen skett. Sett till underhållsvärde så är UFC bättre än någonsin, enligt mig. Det ska dock vara, enligt sig själva ett forum där de bästa MMA-utövarna ska få en chans att bli den bästa genom att besegra alla som också vill försöka. Jag skulle inte riktigt beskriva UFC så längre, och jag vet inte vad jag tycker om det. Jag älskar stora spexiga event och givetvis vill jag se GSP komma tillbaka och utmana Khabib, eller Brock Lesnar svinga med DC (när DC hade titeln)… men det tar ju från ursprungsidén.

Oförtjänt hård kritik från vissa håll

Jag är inte av den meningen som en del är att UFC helt har urholkat sitt rankingsystem och att det inte finns någon rättvisa kvar. Jag tycker att allt som oftast så följer de rankingen och allt är frid och fröjd. Jag tycker också att det är kul med de stora namnfighterna även om de kanske inte till 100% är vad som är “rättvist”. Så jag skulle vilja säga att jag gillar UFC väldigt mycket som det är. Jag förstår dock var irritationen kommer ifrån.

De som blir hårdast drabbade

En annan aspekt av detta som kanske är den viktigaste är atleterna. Det är de som blir mest drabbade men det är en helt annan diskussion. I dagsläget undrar jag bara om ni (vi) som publik gillar vad UFC är just nu. Alla dessa genvägar en del fighters får är ju för att serva publiken och i förlängningen tjäna pengar så, gillar publiken det?

Tänk efter…

Innan ni svarar att det är “förskräckligt” och en “skam” när GSP kan få utmana om LW-titeln. Att det är “skrattretande” med BMF-titlar och att Conor McGregor “ABSOLUT INTE” ska nämnas i titelutmanarsammanhang, tänk efter, vilka matcher är ni villiga att betala för?

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Video
Samuel Ericssons Breakdown: UFC on ESPN+ 20 och Bellator 231/232

Simon Alvhed

Samuel Ericsson verkar aldrig vila. Nu tar han sig an nya utmaningar i form av breakdown-videos.

Initiativet kommer från Samuel men får stöttning av både Karate Combat som han är signad av och Superior Challenge.

Tanken är att det ska komma en video i veckan. Det kommer handla om breakdowns och predictions för svensk såväl som internationell nivå, på både amatör- och proffsnivå.

Ni kan se den första episoden ovan.

Som vanligt, vi på Kimura önskar Samuel ett stort lycka till!

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Ny regel kring weightcutting, en risk?

Simon Alvhed

Tidigare rapporterade vi att CSAC (California State Athletic Comission) har klubbat igenom en ny regel gällande weightcutting.

I korta drag kan man säga att vad den nya regeln gör gällande är att en fighter inte får, vid match, väga mer än 15% över den överenskomna vikten.

Bra initiativ

Detta är ju givetvis jättebra! Jag är en stark förespråkare för att reglera viktmanipulering hårdare då jag anser att en del atleter utsätter sig för fara genom extrema viktnedgångar och då inte heller presterar på topp. Slåss i den viktklass där din kropp gör dig som bäst har alltid varit min grundidé.

Problemet är att många väljer att göra rejäla viktnedgångar för att komma ner till den lägre viktklassen och de sista kilona kan plockas bort genom att bli av med vätska. Bara det är väldigt ohälsosamt som ni alla vet.

De flesta som läser detta är väl medvetna om hur weightcutting fungerar. Atleten går ner för att väga in, diet och vätskedränering är i många fall vägen dit. Efter invägning (dagen innan match) så försöker atleten att återfå så mycket av sin kroppsvikt som möjligt genom att äta och dricka. Det är detta som gör att matchvikten sällan är vad den överenskomna viktklassen faktiskt är.

En mer rättvis vikt

So far so good, den nya regeln kommer leda till att atleterna i alla fall är närmre den viktklass de kommit överens om att slåss i och iochmed att de inte får öka mer än 15% så kan de knappast göra extrema dyk med hjälp av att helt tömma sig på vätska då de då inte kommer kunna återfå så mycket vätska och således kommer slåss mer eller mindre uttorkade. Detta bör ju resultera i att de atleter som tidigare gjort på det sättet väljer att gå upp en viktklass….eller?

Hold up

Det är här jag börjar se risken med den nya regeln. Hur många kommer välja att slåss uttorkade?

Riskerna för skada ökar avsevärt om en atlet slåss utan korrekt vätskebalans. Inte bara kommer denna inte kunna prestera på topp men det finns en direkt korrelation mellan vätskenivå och risk för att bli knockad; är du uttorkad är det större risk att du blir knockad.

I den bästa av världar så är atleterna och deras team medvetna om detta och skulle aldrig utsätta sig/atleten för att gå in uttorkad och riskera sin hälsa. Vi vet dock att det inte riktigt fungerar så.

Föreställ er detta: Du är 28 år gammal, du har ett gäng proffsmatcher i bagaget, du drömmer om UFC. En dag ringer Dana White upp och säger att de haft ett avhopp i kommande event och du blir erbjuden matchen. Problemet: det är en lägre viktklass än du är van vid. Vad gör du? Tackar du nej? Förmodligen inte.

Jag ser en risk bland unga atleter som drömt om ett UFC-kontrakt sedan de var små hamna i ovan nämnda scenario. Jag tror att de kommer tacka ja till matchen, ta sig ner i vikt genom diet och genom att tömma sig på vätska även om de vet att de kommer gå in i buren uttorkade.

Risken finns i alla led

Jag tror att denna risk kommer vara störst i de scenarion som påminner om det jag beskrev ovan. Jag misstänker dock att liknande saker kommer hända även bland etablerade atleter. Om detta göra att skadorna ökar och en del av atleterna faktiskt kommer löpa större risk att bli skadade i och med den nya regeln, är det då verkligen rätt väg att gå?

Vad tror ni?

Som jag skrev i början; jag tycker att detta är en bra regel. Jag ville bara dela med mig av en oro som jag kände direkt.

Hur ser ni på saken? Jag kanske missar någon detalj. Jag vet att man på något sätt kan mäta vätskenivån i kroppen, kanske kan det vara ett komplement till invägning?

Berätta vad ni tycker och tänker om det hela!

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy
Excellence Fighting Championship

Excellence Fighting Championship II på lördag – matchkort och stream

Simon Alvhed

Det är dags igen!

På lördag smäller det återigen högt i Linköpings sporthall när Excellence II går av stapeln.

I våras öppnade den nystartade galan dörrarna för första gången och gjorde riktig succé med en utsåld arena och matcher i absolut högsta klass, både i A- och proffsklass!

Bakom galan står de bekanta ansiktena Anders Ohlsson (Förbundskapten för svenska MMA-landslaget) och Samuel Ericsson (Kampsportsprofil).

Jag har fått möjligheten att prata med dem båda och de är rörande överens om att denna gala kommer bli allt vad den förra var och mer därtill!

Vi har steppat upp allt till gala nr 2…fetare ljud och ljus, mat, barer, en sportbar och framförallt är kortet ett snäpp vassare med internationell prägel och matcher i toppklass berättar Anders Ohlsson.

Matchkort

Det fullständiga matchkortet kan ni se nedan och det är ett fullspäckat kort med bland andra Anton Turkalj och Adam Westlund på huvudkortet.

Huvudmatchen mellan Fernando Flores och Adam Bramhald går dessutom under internationella proffsregler vilket innebär att armbågar är tillåtna.

Adam Westlund entrar åter buren efter skada och tar sig an Moe Ahmadi som slåss på Excellence FC för andra gången.

Underkortet bjuder också på en rad intressanta matcher, däribland landslagsmannen och tungviktaren Jonnie Andersson som även han slåss för andra gången på Excellence FC.

Matchkort

Huvudkort:

  • Bantamvikt, 61,2 kg VS Fernando Flores vs. Adam Bramhald (Proffs, internationella regler)
  • Catchvikt 94 kg VS Anton Turkalj vs. Felix Polianidis (Proffs)
  • Catchvikt 73 kg VS Adam Westlund vs. Moe Ahmadi (Proffs)
  • Weltervikt, 77,1 kg VS Christoffer Hillsjö vs. Szymon Broncel (Proffs)

Underkort:

  • Tungvikt, 120 kg: Jonnie Andersson vs. Kevin Munje (A-klass)
  • Lättvikt, 70,3 kg: Tobias Söderberg vs. Jonas Nordborg (A-klass)
  • Weltervikt, 77,1 kg: Theodor Berggren vs. John Odelkvist (A-klass)
  • Catchvikt 59 kg: Sebastian Gonzalez vs. Abdurakhman Nasrutdinov (A-klass)
  • Catchvikt 63 kg: David Hedlund vs. Jonny Touma (A-klass)
  • Catchvikt 68 kg: Abbe Saidov vs. Mesut Ismash (A-klass)

För er som inte kan närvara så kan ni se galan genom följande länk:
https://play.staylive.se/fightertv/l/16180?fbclid=IwAR1dpUAW9Mc3VOPIvEiA9ULZMNWKvfiYFulaepdlsGafeGm9bwsMUUslRAI

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

Vi måste prata om ätstörningar

Simon Alvhed

Jag vill börja med att säga: Jag kan ha fel i varenda ord som följer.

Jag vill följa upp med att jag hoppas att jag har fel.

Nu när vi har det ur vägen kan vi gå på dagens ämne. Ätstörningar inom MMA. Jag kan inte allting om ätstörningar och är inte heller psykolog så jag hoppas att jag inte trampar på någons tår. Jag försöker bara nedan dela med mig lite av vad jag upplever i MMA-världen.

Jag känner att ätstörningar inom MMA, kanske framförallt amatör-MMA inte pratas om tillräckligt, eller pratas om alls. Det är enligt mig konstig, det är till och med lite obehagligt.

Sport som kräver bantning

Alla vet att ätstörningar är en allvarlig psykisk åkomma som man inte önskar någon. Det talas om ätstörningar i skolor, på arbetsplatser, hos psykologer etc. men inte i spektrumet av en sport som kräver jojo-bantning?

Med tanke på att WMMAF har börjat rulla ut och pusha för JWC (Junior world championship) för fighters i åldrarna 18, 19 och 20 så borde vi verkligen ta en diskussion om detta. Och det kanske diskuteras? Jag kanske bara har missat det, i så fall, upplys mig!

Efter matchen

Med tanke på mitt jobb och att jag själv utövar och tävlar i MMA så ser jag dagligen personer som ligger i camps. De tränar hårt och de sköter sin diet, för att vara redo både viktmässigt och styrkemässigt när det är matchdags. Alla vet om detta. Oavsett om du tränar eller bara är entusiast av sporten så vet man att det fungerar så. Vad man kanske inte vet om man inte tillhör ett tävlingsteam eller umgås med många som tävlar är hur det ser ut efter matcher och mellan matcher. Det är inte alltid vackert.

Jag kan inte tala för alla, men jag kan tala för mig själv. Jag har extremt bra disciplin när det kommer till att nå matchvikt. Jag har extremt dålig disciplin när det kommer till att ha en hälsosam inställning till ätande efter matcher. Jag vet också att detta är ett problem för andra. Egentligen är det logiskt. I flera veckor har man legat på underskott och efter matchen vill man skämma bort sig själv, som man borde. Problemet uppstår när man av någon anledning blir stressad över att man unnar sig ordentligt med mat och kanske en extra efterrätt.

Att jag sitter och räknar kalorier trots att det är långt till match samtidigt som min kropp desperat vill ha energi för att jag mördat den i veckorna fram till föregående match är inte hälsosamt. Det leder till osäkerhet, skam och dåligt mående. Så ska det inte vara.

Det är ett problem som finns på alla nivåer

Jag använder mig själv som exempel då jag inte vill tala för någon annan men en sak kan jag säga: I och med mitt jobb så träffar man de flesta inom branschen, coacher, atleter, promoters och allt däremellan. Jag har haft den här diskussionen med personer som har riktigt bra insyn i MMA på väldigt hög nivå och ätstörningar bland fighters, speciellt yngre är de facto en grej.

Jag har ingen som helst lösning eller ens ett förslag på lösning att presentera idag. Vad som oroar mig är hur detta påverkar sportens utövare närmare bestämt de yngre ( de som är kring 18,19, 20). Även de ungdomar som precis kommer in i sporten , de mellan 13 och 16 år.

Yngre tar efter äldre

Nu har de som är under 18 ingen press på sig att nå matchvikt. De ser dock upp till de äldre i klubben och tar efter beteende och ser mer än vad man tror.

Som jag sa, jag har ingen lösning på problemet, jag vill bara att det ska börja diskuteras. Vad som krävs är bra coacher som pratar öppet om det och att det inte sopas under mattan.

Coacher, det är upp till er

Min klubb har t.ex. en utomordentligt bra coach som satte sig ned med mig och några andra i tävlingsgruppen och sa ungefär “Grabbar, ätstörningar ÄR en grej bland fighters, var medvetna om det”. Mer än så krävdes inte för oss för att vi skulle ändra inställning och beteende. Inget drastiskt, bara ett erkännande för att problemet existerar och att det vi känner är “okej” men inte bra.

Som jag sa i början; jag hoppas att jag har fel. Som jag också nämnde så kan jag inte prata för alla så om du inte känner dig träffad behöver du inte ta åt dig. Om du däremot känner att du har problem med att äta och må bra så vet åtminstone att du inte är ensam.

Tack för mig!

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Samuel Ericsson får nya åtaganden inom Karate Combat

Simon Alvhed

Det går bra för Samuel Ericsson nu! Tidigare kunde vi rapportera att han hade skrivit under för first round management och därmed blev “kollega” med b.la. Jon Jones. Nu berättar Samuel att han ingått ett samarbete med Karate Combat, den snabbväxande organisationen för fullkontaktskarate.

Intensivt instagramande ledde till kontakt

Samuel berättar att det var efter en period med intensiv aktivitet med Karate Combat och Bas Rutten som de hörde av sig till honom och frågade om han han var intresserad av att jobba med dem.

“De tyckte att jag hade en bra profil för deras varumärke, att jag hade god kunskap och ett genuint intresse för kampsport samtidigt som jag tränat Tae Kwon Do”

Olika möjligheter

Efter det så diskuterades olika möjligheter för Samuel inom företaget.

“ De hade lite olika erbjudanden och förslag och efter ett tag kom vi fram till att det jag ska börja med är att analysera videos, göra breakdowns på matcher etc.”

Det rör sig alltså om matcher som Karate Combat skickar som Samuel sen analyserar. Han berättar att tanken är att han ska göra 2-3 videos i månaden.

Nästa fight då?

Jag frågade även Samuel om vi kunde förvänta oss någon match inom någon organisation i framtiden. Han svarade “ Jag diskuterar hela tiden med mitt team om jag ska gå fler matcher och olika möjligheter. Just nu finns dock inte tiden. Utöver detta nya samarbete så vill FirstRound flyga över mig till USA tre veckor i stöten men tyvärr finns inte tiden. Jag skulle vilja göra allt men hinner helt enkelt inte.”

Utöver Samuels åtagande som nämns ovan är han även en av huvudmännen bakom Excellence FC som håller sin andra gala om två veckor i Linköping.

Återigen önskar vi på Kimura Samuel ett stort grattis och lycka till! Det dröjer förmodligen inte länge tills vi pratar med den unga entreprenören igen om hans nästa projekt!

Läs mer
+5
Dana Sad
Dana Happy

Vi måste fundera över ”självförsvarssporter”

Simon Alvhed

Karate, Judo, Krav maga etc. Numera kampsporter, en gång i tiden kampsystem utvecklat för försvar och i viss mån attack. Nuförtiden är det lätt att hitta en klubb som erbjuder någon av dessa sporter, vilket är bra. Jag säger detta med största möjliga respekt och vördnad för de som utövar olika kampsystem. Jag själv har ägnat mer än halva mitt liv i en karatedojo.

Många, inklusive mig själv som söker sig till självförsvarssporter gör det med en förhoppning om att lära sig att försvara sig i en kampsituation. Men låt oss prata allvar nu; som kamp- och självförsvarssystem lämnar dessa fantastiska kampsporter en hel del att önska.

Motiven till varför man valt att börja träna

Ett fenomen som jag stöter på ibland är personer i alla möjliga åldrar som berättar att de börjat träna någon form av självförsvarssport. Det är ju givetvis jättekul att fler och fler hittar till någon form av kampsport. Problemen börjar uppenbara sig när man kommer in på anledningen till varför de börjar. Som jag nämnde ovan är ju givetvis själva grundidén att lära sig självförsvar. Men när motiveringen är något i stil med “Jag vill känna mig trygg när jag går hem på kvällen” eller “Jag vill kunna försvara mig i skolan” borde vi kanske börja ifrågasätta.

Ställa krav

Jag menar inte att vi ska ifrågasätta personerna som börjar träna eller deras motiv till varför de börjar träna. Jag menar att vi måste ifrågasätta de som lär ut “självförsvar”. Ifrågasätta kanske inte är rätt ord men åtminstone börja granska och ställa krav.

När vi ser till t.ex. karate, måste vi börja acceptera att karate inte längre är lika med ett bra kampsystem. När någon börjar träna karate för att kunna försvara sig så måste vi börja tänka om det kanske snarare stjälper personen än hjälper?

Till poängen

“Okej, men Simon vad babblar du om?” Jo, vad jag menar är att “självförsvarsträning” ger en falsk trygghet. Denna falska trygghet kan komma att förändra hur denne person agerar i en potentiell kampsituation. Det finns en chans att personen faktiskt lär sig potenta verktyg för självförsvar och om situationen uppstår så kan denne faktiskt försvara sig. Det finns dock också en stor risk att personen är invaggad i en falsk trygghet och istället för att följa de instinkter denne förmodligen hade följt innan den började träna t.ex. att springa, så kanske den väljer att stå kvar då den anser att den har nödvändiga självförsvarstekniker. Vad händer då om det den lärt sig under sina karateklasser inte alls stämmer överens med verkligheten? Det kan bokstavligt talat vara livsfarligt.

Min poäng är att självförsvarskurser är bra, i Sverige är det betydligt bättre än McDojo-kulturen i USA. Ska folk däremot kunna luta sig tillbaka mot sin kampsportsträning och börja förvänta sig att de är bildade i kamp och kan hantera en kampsituation så måste vi börja ställa krav på dem som lär ut det. Det är väldigt svårt att göra så jag tycker att det vi istället kan och bör göra är att informera alla som väljer att träna självförsvarssporter om att det som fungerar på ett sätt på klubben förmodligen inte kommer fungera likadant i verkligheten.

Självförsvar är bra. Var dock kritiska till det. Som alla vet, det bästa självförsvaret är att se till att aldrig hamna i en sådan situation.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Min första match

Simon Alvhed

Så, jag hade min första MMA-match förra helgen. Jag förlorade, det var inte min plan men jag köper det. Min motståndare var helt klart värd sin vinst och jag lärde mig mycket av förlusten. Om något så är jag mer hungrig efter förlusten.

Att gå en MMA-match är massor av saker och i denna krönika tänkte jag dela med mig av mina intryck, känslor och upplevelser.

Lite diet

Ca 8 veckor innan förra lördagen beslutade jag mig tillsammans med mina coacher att det var dags att stiga in i buren. Jag hade givetvis haft det i sikte länge men det var då vi spikade den sjunde september. Vi gjorde även en plan på att jag skulle prova på flugvikt (- 56,7 kg). När allt var sagt och gjort så blev det inte så då det inte fanns någon motståndare i flugvikt, så jag sa jag körde istället i bantamvikt (-61,2 kg). För att komma ned till flugvikt så var jag tvungen att dieta en del. Bara detta var den första utmaningen då jag är en glad amatörkock tillika matentusiast. Hur som haver, en diet och ett träningsschema tog form och i början var det väldigt taggande.

Det här med nervositet

Jag tränade på som vanligt och helt plötsligt var det nästan dags. Jag hade funderat mycket över hur nervös jag skulle vara och var nästan nervös över att bli nervös. Vad som förvånade mig var dock att jag aldrig blev nervös, varken en vecka eller en timme innan matchen. Det är förmodligen olika från person till person och från match till match men jag är tacksam att jag slapp nervositeten iallafall.

Oväntade faktorer

Saker som jag inte hade räknat med började dyka upp ju närmare matchdagen kom, t.ex. nervositet och/eller oro från nära och kära. Jag var inte beredd på att till exempel min mamma skulle bli väldigt orolig för i mitt huvud så är det ingen fara. Så som jag tänkte var ungefär “Jag tränar ju detta varje dag, vad har de att vara oroliga för?”. Det man glömmer, eller iallafall vad jag som är så insyltad i träningen och lever MMA är att tävlingen är de facto två tränade personer som låses in i en bur och ser vem som är bäst på att slåss. För alla oss som lever MMA, tränar varje dag, sparras, coachar osv så är det så naturligt. Man glömmer bort det ganska absurda konceptet som sporten faktiskt egentligen är.

Andras oro var nog egentligen den svåraste delen; jag var bara taggad hela vägen fram till matchen, taggad och sugen. Det var mina nära och kära som bar på oron och helt ärligt irriterade det mig lite även om jag förstod dem.

Överlag gick hela “campet” bra och när det var matchdags kände jag mig redo.

Matchdagen

Att värma upp för en match var spännande. Man har en idé eller koncept på hur man ska reagera och försöker matcha sin uppvärmning med det man ska göra, utan att trötta ut sig men tillräckligt mycket för att bli varm. En intressant upplevelse när man är omgiven av andra fighters med samma nervositet, tagg, förväntningar etc. Det var helt enkelt spännande.

Så själva matchen då?

Tja… jag hade en plan. Jag kommer från karate, jag är en duktig striker och jag hade lite längdövertag. Jag skulle hålla distans, röra mig ungefär som i en poängkaratematch och jobba systematiskt….trodde jag.

Någonting hände i buren, min motståndare var snabb och hade snabba händer och helt plötsligt finner jag mig i att jag kör en massor av takedowns, varför? Ingen aning. Det är inte det att jag inte kan grappla, jag brukar bara aldrig resorta till det frivilligt utan bara se marken som ett ställe att ta mig upp ifrån. Men just denna lördag valde jag av någon anledning att gå tungt på grapplingen. Make no misstake, min motståndare hade koll på sitt groundgame också så det var inte en walk in the park att brottas. Jag blev och är fortfarande bara fascinerad av att min hjärna valde att hantera matchen så.

Det jag vill få fram är att jag hade en plan men allt flög ut genom fönstret i buren. Att stå i buren är inte som att sparras, kroppen reagerar konstigt och jag tror det enda sättet att bli bättre är att tävla mer så man får upp en vana.

Som jag nämnde vann min motståndare på poäng och det var han värd. Jättetrevlig snubbe, vi snackade mycket efter matchen och i framtiden vore det kul att mötas igen.

Samlade intryck

På det hela taget var det bara ren och skär lycka, alltihop. Även om jag förlorade så var jag ändå glad och jag tyckte att själva matchen var så himlarns rolig. Jag fick minst sagt blodad tand och är mer taggad än någonsin på att kliva upp i buren igen. Men först några veckors grind.

Så mitt tips till er som tränar men ännu inte gått match: gör det! Det är så sjukt kul. Jag vet att jag tar upp en del grejer som låter mindre kul men själva matchen gör allt värt det. Så våga testa och gör det för att ha kul!

Om ni tycker att det är intressant med krönikor kopplade lite till skribenternas egna upplevelser så kan ni skriva det i kommentarerna så kanske det kommer fler krönikor som denna.

Tack för mig!

Läs mer
+11
Dana Sad
Dana Happy

Video
Intervju: Samuel Ericsson bemöter kritik och pratar framtid

Simon Alvhed

Jag träffade Samuel Ericsson, en av grundarna till Excellence fighting championship tillika instagramprofil. Senast vi skrev om Samuel hade han just blivit signad av First round management. Nu tre månader senare träffas vi för att diskutera framtid, First round samt hur han hanterar det hårda klimatet i diverse kommentarsfält.

Vi pratar även om hur kampsportsklimatet i Sverige blivit kyligare. Se hela intervjun nedan.

Läs mer
+11
Dana Sad
Dana Happy