Simon Alvhed

Simon Alvhed

Jon-Jones pressskonferens

Krönika: Jon Jones är spännande igen

Simon Alvhed

Igår lyssnade jag på när Chael Sonnen diskuterade kring Jon Bones Jones. Han tog b.la. upp att Jones ofta pratar om att han vill känna att fansen “erkänner hans storhet”. Diskussionen gick lite fram och tillbaka och Sonnen vägde in lite olika faktorer i det hela. Hur som haver så kom han in på att Jones är envis med att alla ska “erkänna hans storhet” men att han faktiskt inte har gjort lika anmärkningsvärda saker som andra fighters. Några exempel han tog upp var att Jones faktiskt fuskat sig igenom en hel del matcher samt att han aldrig bytt viktklass, något som t.ex Daniel Cormier gjort.

Att Chael Sonnen inte är Jon Jones största fan är ingen nyhet. Om man dock bortser från den uppenbara partiskheten så tycker jag ändå att han är något på spåren.

Sonnen pratade också om Santos-matchen och det är här det börjar bli intressant.

Sprickor i rustningen

Alla ni som såg matchen såg samma sak som jag; Jon Jones hade det tufft, inte så lite tufft heller. Jag har inte sett en Jones-match där jag inte känt mig 100% säker på hans vinst sedan hans första möte med Alexander Gustafsson. Den här gången var det annorlunda än Bones tidigare matcher. Det var inte en dominant Jones som körde över sitt motstånd. Värt att nämna är att Thiago Santos var en stor underdog i matchen, ingen trodde att han skulle ha en chans.

Att bryta ned matchen finns det andra som är bättre än mig på att göra så jag tänker stanna där och gå vidare till vad jag tycker är intressant med detta; i och med att Jones inte dominerade som han borde så blir han helt plötsligt mer intressant. Helt plötsligt så kan en Jon Jones-match vara spännande igen.

Att se Jones har alltid varit en upplevelse. Han gör saker som ingen annan gjort, han dominerar och ser näst intill oövervinnerlig ut. Detta är kul ett tag men efter en stund så kan man det vilket resulterat i att Bones aldrig varit ett stort dragplåster i sig själv utan vad som sålt med hans matcher har varit motståndaren. Även det har på senare år fungerat sämre och sämre eftersom att ingen verkar kunna rå på honom.

Det är en bra grej att Jones inte dominerade

Varför är det här en bra grej då? Jo, det är ju inte bra för Jon Jones per se men det är bra för affärerna. Att Jones nästan förlorade gjorde honom spännande igen, både för fighters och för publiken. Fighters i LHW såg matchen och börjar känna “jag kan nog eventuellt vara den som får Jones på fall”. Fans såg matchen och känner “Jones kan förlora, jag vill se det”.

Så som jag har förstått det så har de flesta i LHW inte velat möta Jones, de har blivit mer eller mindre tvungna att möta honom. Detta skulle eventuellt kunna förändra det beteendet och leda till att up and coming fighters blir hungriga på att försöka sig på att knäcka Jones. Det skulle bli spännande.

Vi får dock inte glömma att Jones fortfarande är en av, om inte den bästa fightern genom tiderna. Med eller utan prestationshöjande substanser. Men att se lite mer “hets” i brist på bättre ord i LHW vore välkommet. Jag tror att det skulle göra Jones kul att se igen.

Inte den första som lider av att vara ”oövervinnelig”

Jones är inte ensam med problemet att hans matcher inte säljer sig själva. Vi kan se problem med Khabib Nurmagomedov och kunde se liknande problem med Mighty Mouse och tidigare med José Aldo. Att vara helt och hållet oövervinnerlig säljer inte helt enkelt. Även om man håller på den obesegrade mästaren så behöver man som publik bli given en anledning att tvivla. Publiken vill få den lilla kittlande nervositeten tror jag.

Så med allt sagt och gjort så tror jag att ur ett affärsmässigt perspektiv var nagelbitaren mot Santos det bästa som kunde hända Jon Jones.

Jag vet iallafall att jag tidigare inte varit så intresserad av Jones matcher men nu tycker jag ändå att det är lite spännande. Helt plötsligt vill jag se hur Jones står sig mot till exempel Johnny Walker, tidigare var jag bara lite intresserad av att se hur Johnny Walker stod sig mot Jon Jones.

Jon Jones är spännande igen.

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy

Vi snackar med Rami Aziz inför helgens comeback

Simon Alvhed

I ett soligt Abu Dhabi sitter Rami Aziz på sitt hotellrum. Det är 45 grader ute, vilket är för varmt för att vara ute. Rami förbereder sig för sin comeback. Det var tre år sedan han senast gick match och nu är det dags igen. Denna gång i Abu Dhabi och i ny viktklass, 70 kg istället för 66 kg.

Jag fick chansen att snacka lite med Rami om sin kommande match, vi diskuterade motivation, kondition, vikthållning och att jobba samtidigt som man är professionell MMA-fighter. Läs hela intervjun nedan!

Simon: Hur är läget?

Rami: Det är superbra! Vi har precis fotograferats och det gick supersmidigt, allt har flutit på extremt bra. Vi har ett riktigt luftigt schema, så det känns bra!

Simon: Comebacktime alltså?

Rami: Comeback och comeback…jag har haft en paus på tre år. Jag har samtidigt hållit mig aktiv och tävlat i triathlon så formen är det inget fel på.

Simon: Det är verkligen en helt annan sport, långt från kampsporten?

Rami: Det stämmer men det har hjälpt mig att hålla mig i bra form och lärt mig mycket om min egen kropp. Jag har lagt de senaste 6 veckorna på att komma in i brottning, boxning och överlag kampsportskänslan igen.

Simon: Du har kunnat skippa löppassen med andra ord?

Rami: Jag har faktiskt kört löppassen ändå och tack vare att jag är i så god form så har jag kunnat köra ganska långa löpningar utan att slita ut mig.

Simon: Så konditionen lär ju inte vara ett problem, kanske rent utav ett vapen på samma sätt som Tony Fergusson använder det?

Rami: Det handlar ju främst om pacing. Även om man har grymt bra kondition så kan man bränna all energi. Har man koll på pacingen så kan man fördela det bättre och hålla koll på sin energi och inte bli trött.

Simon: Har du kört någon kampsport alls sen du gick din senaste match 2016?

Rami: Jag har hjälpt många andra fighters med sin träning i något av en coachingroll så det har ju inneburit en del sparringronder. Jag har tränat lite i perioder men inte med syfte att gå match igen, jag hade inte en tanke på det, handskarna hade hamnat på hyllan.

Jag skulle satsa på triathlon och plugget. Jag sa upp mig från jobbet och började plugga och skaffa familj. Jag ville ha en stor förändring.

Nu känner jag igen, efter att ha pluggat i 3 år att fan, jag är bara 27 år… det börjar bli dags igen.

Jag gick min första proffsmatch när jag var 18 så jag har ändå hållit på länge. Innan dess hade jag tävlat utomlands som amatör i thaiboxning, wrestling etc. så när jag lade av så kände jag mig bara väldigt mätt på det. När jag nu fick erbjudande om denna matchen (det fjärde erbjudandet på ganska kort tid) så kände jag att det var dags. Jag hade fått erbjudande från Brave som jag hade kontrakt med, jag fick även från numera nedlagda organisationen Fenix. Jag kände väl att det gick bra när jag sparrades, tiden fanns och jag kände lusten att tävla fanns där igen.

Simon: Jag förstår verkligen det där att man kan bli mätt på det. MMA är en extremt krävande sport, inte minst fysiskt men även psykiskt.

Rami: Framför allt psykiskt skulle jag säga. Nu inför detta har jag lagt 20-25 timmar per vecka för att få igång brottningen, boxningen osv. Utöver det så är det ju styrka och kondition.

Jag kände att jag kan inte börja ta matcher så snabbt för jag har inte dessa 6-8 veckor att lägga, jag har min familj. Så om jag ska ta fler matcher får det vara med typ ett halvårs mellanrum.

Jag känner däremot att det är riktigt kul igen. När jag började så var kampsporten det roligaste jag visste, när jag la av så var kampsporten det tråkigaste jag visste.

Simon: Så du kommer inte börja bygga upp många fighter snabbt?

Rami: Nej, jag känner att om jag gör det kommer jag bränna ut mig igen. Men nu är det kul igen och det är vad som är viktigast!

Simon: Jag tror det är klokt. Man märker när fighters börjar göra det bara för att de “måste” och inte egentligen tycker det är kul längre. Då är det sjukt starkt att våga lägga handskarna och plugga.

Rami: Precis, alltså…. man blir ju en tråkig person som fighter. Camps, vikthållning etc. allt sånt tar energi och sen är det all den tid man måste lägga, alla saker man måste välja bort. Jag tror det är lätt att gå in i väggen och det drabbar alla i sin närhet.

Simon: Precis, och sen behöver de flesta har ett jobb vid sidan av också….

Rami: Ja, jag minns de som kunde träna heltid och åka utomlands för att träna hela tiden medan en annan gick match på lördagen och sen jobba på Åhléns på måndagen, där jag inte ens fick ha en blåtira. Om jag hade det fick jag gå till sminkavdelningen och sminka över den hehe

Simon: Vad har du för långsiktig vision då? Du vill inte köra så frekvent men är ändå tanken att fortsätta gå matcher?

Rami: Jag kommer köra så länge jag tycker att det är kul. Jag menar… jag valde denna match för att det är en tuff match, jag vill ha utmaningen. Jag har aldrig tidigare mött någon som varit en svartbältare i BJJ, det tvingar mig att ändra min stil, jag gillar den utmaningen.

Simon: Hur är gameplanen då?

Rami: Jo, det är en stor kille, han slår hårt, han är väldigt duktig på backen också men han tappar i brottningen så min tanke är att han ska få jobba för det om han vill ha ner mig. Jag tänker att i första ronden ska han få jobba sig trött, jag kommer använda min kondition för att få bort lite av explosiviteten. Mycket clinch mot buren, snabba fötter och att slå utan att bli slagen.

Simon: Du låter inte det minsta tveksam på din egen förmåga, vilket är superbra!

Rami: Nej, jag har gått igenom matchen i mitt huvud säkert 20 gånger. Verkligen satt mig ner och gått igenom hela matchen i mitt huvud. Jag vet ju att det inte är någon lek, jag kommer få ont och bli trött men… fan vad jag längtar!

Jag vet att det kommer komma ett tillfälle under matchen där jag kommer tänka “Fan vad jobbigt, vad håller jag på med?” och det är dit jag vill, och ta mig över den tröskeln. Jag älskar att ta steget över den tröskeln!

Simon: Det låter som att allt är ganska bra och har gått ganska smidigt?

Rami: Japp, supersmidig viktnedgång, jag kör ju i 70 kg nu istället för 66 så det har gjort det lättare att hantera vikten. Inga sjukdomar för varken mig eller teamet, ingen jetlag och inget strul med resan! Så allt är riktigt bra med andra ord!

Simon: Jag måste ju ställa frågan; funderar du på UFC, One eller Bellator?

Rami: Det är klart att jag tänkt tanken. Kanske inte just UFC men när jag var igång så hade vi diskussion med One FC och jag har ju record för att köra där eller i Bellator. Så vi får se helt enkelt, det som är viktigast vad jag tycker om matchen nu. Tycker jag att det är kul så vill jag ju fortsätta. Jag är ju i det stadiet nu att jag inte måste fightas, det känns denna gång som att det är mer för att det är kul. Jag ska bara gå in och prestera.

Simon: Du låter jäkligt redo! Det ska bli kul att se, lycka till!

Rami: Absolut, tack så mycket!

Matchen streamas 5/7 via FITE.tv med start 16:00 svensk tid för proffsmatcherna. Tune in!

Vi på Kimura önskar Rami ett stort lycka till!

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy
Khabib Nurmagomedov nedstämd efter uppvärmning

Video
Motivationsdropp och varför Poirier kan slå Khabib

Simon Alvhed

I guess what I was really trying to say was I really want to see him motivated. And he probably said in the Tony Robbins interview where he spoke about losing that for a bit. And this is a game where it’s full-on, it’s full contact, it’s dangerous. When he won the second belt when he beat Eddie [Alvarez], he’d achieved everything he set out to achieve. He was very wealthy, he was world champion. So you’ve got to then take some time and think, well what’s gonna motivate you to do it anymore.

Under ESPNs Ariel Helwani MMA Show var John Kavanagh gäst och yttrade ovan citat angående Conor McGregor.

Om någon har kunnat missa det (hur?) så besegrades “The Notorious” av Khabib Nurmagomedov under UFC 229 i höstas. Jag tänker utgå från att alla kan historien och inte går in för mycket på det utan raskt gå vidare.

Khabib Nurmagomedov har under de senaste åren skurit genom lättviktsdivisionen, precis som McGregor gjorde under sin climb to stardom.

Khabib ska möta Dustin “The diamond” Poirier i Abu Dhabi den sjunde september och trots att Poirier är en utomordentlig fighter så är den generella konsensusen att han inte kommer rå på Khabib…. men tänk om han kan det?

Inte så olika resor

Som jag nämnde tidigare så finns det paralleller mellan Conor och Khabibs resa mot bältet. Även om alla verkar ha glömt att för bara några år sen så diskuterade man McGregor på ungefär samma sätt som man idag diskuterar Khabib, vilket är “går det att vinna över honom?”. Conor hade precis som Khabib skurit igenom sin division och även gått upp och plockat bältet i divisionen över och ingen utöver Nate Diaz hade lyckats stoppa honom.

Givetvis finns det skillnader i de två atleternas respektive klättringar inom MMA-världen men för att få fram min poäng så håller vi oss till likheterna.

Har Khabib gjort allt han siktat på att göra?

Efter Mayweather hade Conor gjort allt han sagt att han skulle göra, världsmästare, dubbel världsmästare, ekonomiskt oberoende. Likt Conor precis efter Mayweather-matchen så har Khabib nu gjort allt han sagt att han skulle göra. Han tog bältet obesegrad. Men även med bältet runt sin midja så var han ifrågasatt av fans, fighters och eventuellt sig själv eftersom att han inte besegrat Conor McGregor. Matchen hände och Khabib krossade The Nutorious och kunde kryssa för den rutan.

När “The Notorious” klev upp mot rivalen under UFC 229 var det inte samma Conor som lekande lätt knockat Eddie Alvarez eller sänkt José Aldo på 13 sekunder. Det var en Conor som inte såg ut att vilja vara i ringen alls.

Min kontenta av detta är att det blir svårt att motivera sig för nästa steg när allt man siktat på att uppnå uppnåtts.

Fördelen med icke påtagliga mål

Thug Rose Namajunas sa efter att hon snöppligt förlorat sitt bälte att det kändes som en börda lyfts från hennes axlar, hon verkade nästan glad att hon förlorade och berättade att hon inte tyckte det var lika kul längre.

I don’t know. We’ll see. I’m not going to make any decisions right now. I don’t know. It’s just hard to keep having fun with this.

Samma fenomen som ovan nämnt skulle kunna gå att se här om man vill. Rose hade uppnått vad hon ville uppnå och kände att det var svårt att hitta motivation.

Givetvis finns det gott om exempel där detta inte stämmer (Jon Jones, DC, Mighty Mouse m.fl.) men jag känner att inför Poirier V Khabib kan detta vara något att tänka på.

Jon Jones fick frågan om han kände att det var svårt att tagga sig själv när man verkar oövervinnerlig och om han ville vara i en position där folk tvivlade på honom igen varpå Jones svarade att han inte kände så alls. En viktig sak att tänka på är dock att Jones har alltid sagt att hans mål är att vara “the greatest ever”, detta är viktigt då han med en sån målsättning aldrig riktigt kommer att nå det målet tills han själv känner att han uppnått det. Han har aldrig uttalat ett mätbart mål som att ta bältet i två viktklasser etc.

Räkna inte ut Poirier

Om det ligger någon sanning i min teori får tiden utvisa men jag tror inte att man ska räkna ut The Diamond då vi inte sett Khabib tidigare med titeln och efter att besegrat Mcgregor.

Det är fullt möjligt att The Eagle har drabbats av ett motivationsdropp.

Läs mer
-6
Dana Sad
Dana Happy

Kommer det finnas plats för budo?

Simon Alvhed

Låt mig börja med att säga detta: jag älskar budo och respekterar så gott som alla som utövar traditionell kampsport.

Med det ur vägen så kommer vi till dagens krönika. Kommer traditionella kampsporter att försvinna sakta men säkert och få ge plats för MMA? Kommer nya utövare fortfarande att söka sig till de traditionella formerna eller kommer alla att söka sig direkt till MMA?

En fantastisk match

Igår satt jag och kollade på Bellator. Oliver Enkamp ska slåss, jag var nervös. Jag var nervös dels för att det var en väldigt viktig fight för Oliver. Jag var nervös för jag vill alltid att karate ska se bra ut. När det då finns fighters som visar hur bra karate kan var så blir jag lite extra glad. Ni som läst mina tidigare krönikor vet att jag började min resa inom kampsport med karate och hängde kvar i karate-dojon i väldigt många år.

Åter till gårdagens gala. Jag ser Oliver gå in och gör en fantastisk match, det var vackert att se. Han fäktade av sin motståndare både stående, i clinchen och på backen. Han uppvisade utomordentlig…. MMA.

I början, i mitten och nu

Naturligt är att man inom sporten MMA är bra på just MMA. Vi får dock inte glömma var MMA kommer ifrån. Olika stilar som ska göra upp om vilken stil som är bättre än den andra. Detta förutsätter dock att det finns olika stilar att ställa mot varandra.

I början så ställdes verkligen boxning mot karate, bjj mot kickboxning etc. men som med allt, för att det ska frodas måste det utvecklas. MMA har utvecklats, från en akronym som förklarade att denna oktagon välkomna alla stilar till en sport. MMA är en sport likt karate eller bjj, ett eget organ.

Alla vet att MMA är en sammandragning av allehanda kampsporter nuförtiden och det är givetvis den naturliga utvecklingen. Men om man ser vad som verkligen håller på att hända är att majoriteten av de klassiska kampsporterna inte kan erbjuda en karriär för sina utövare. Naturligt hoppar de till sporten som kan det, MMA. Jag är väl medveten om att det går att göra karriär inom andra kampsporter också men utöver MMA och boxning så är det inte jättelätt att leva på.

Vad som händer nu är att ungdomar som vill börja träna kampsport börjar med MMA direkt, naturligtvis. Inget dåligt med det. Detta är den naturliga utvecklingen och det måste få vara så. Min fråga är helt enkelt bara om de traditionella kampsporterna kommer finnas kvar om X antal år.

Budo är en skola

Jag hoppas sannerligen det, jag har inget svar på frågan jag ställer, jag har ingen direkt statistik för att backa det ena eller det andra svaret men jag har en önskan om att traditionell budo fortfarande kommer vara en del av kampsportsvärlden.

MMA är fantastiskt, jag älskar sporten, jag älskar att utöva den och det är helt klart den ultimata formen av tävlingskamp. Jag älskar också budo och budo är (förutsatt att du hamnar i en bra klubb med en sund tränare) en fantastisk skola. Om jag hade börjat med MMA när jag var 10 år så vet jag inte vad som hade hänt. Jag började inte med MMA utan med karate och jag vet att mina år inom budo, innan jag hoppade till MMA utvecklade mig inte bara som fighter utan som person, det var en skola. Den delen tror jag att MMA kommer ha svårt att ersätta.

Återigen, jag vet inte svaret på min fråga, det är bara en tanke som jag tyckte vore intressant att dela med mig av.

Jag vill också understryka att jag vet mycket av den problematik som finns kring traditionell kampsport. McDojos, no-touch knockouts och sektliknande föreningar men i sin kärna är budo något vackert och något jag hoppas kommer leva kvar. Kanske kan det leva kvar som ett supplement till MMA, en form av träning för själen medan MMAn tränar kroppen. Vem vet!

Läs mer
+6
Dana Sad
Dana Happy

Varför pratar vi inte om MMA?

Simon Alvhed

Juni 2019, solen skiner, Alexander Gustafsson har varit pensionerad i två veckor.

Om man pratar med gemene man så är det ungefär så mycket denne skulle kunna säga om MMA i Sverige. Så min fråga blir, varför pratar ingen om att vi har världens bästa landslag, i en av världens snabbast växande sporter, som tävlar i EM i veckan?

Imorse satt jag och läste sportnyheterna och gjorde mitt bästa för att undvika spoilers från Fury-matchen, vilket jag misslyckades med. Jag läser att en staty av Nila Fischer har blivit saboterad, jag läser att Henrik Larsson ska byta klubb och att Ronaldo inte var bjuden på något bröllop.

Jag läser ingenting om att Sveriges landslag i MMA ska köra EM i veckan.

Varför läser jag inte om att det Svenska landslaget i MMA ska tävla i EM i veckan?

Stigmat mot kampsport

I dagens Sverige där MMA är en väldigt populär sport i många målgrupper är det lätt att glömma bort att det faktiskt inte alltid varit så. Alla som tränat eller på något sätt beblandat sig med kampsport innan och under de första åren av 2000-talet vet att det. Fram tills för inte jättelänge sedan sågs på med himlande, aningen äcklade blickar eller helt enkelt bara avvisade sporten som mänsklig tuppfäktning.

Att diskutera det övergripande stigmat mot kampsport är en annan diskussion men jag undrar om det kan vara så att detta stigma är vad som håller MMA utanför populärnyheterna.

Det man dock kan konstatera är att ingen annan sport i MMAs magnitud, och med ett så pass framgångsrikt landslag, får lika lite medieutrymme.

Mer populärt än någonsin

MMA är som tidigare nämnt en av världens snabbast växande sporter. Hur många pupkultursprofiler har inte kapitaliserat på MMAs framfart? Jag tänker på Joe Rogan, Joey Diaz, Brendan Schaub, Ariel Hellwani m fl. Profiler som inte varit där de är idag utan sportens utveckling.

Så när vi nu har ett landslag som år efter år presterar fruktansvärt bra, varför lyfts det inte?

Jag har inget svar på den frågan. Jag vet inte om det är för att de stora sportredaktionerna inte är intresserade av sporten själva, om de är rädda för att deras läsare inte är intresserade av sporten eller att de är fastnaglade vid tidigare nämnda stigma mot kampsport.

Vad jag däremot vet är att MMA är omåttligt populärt och det enda sättet att verkligen få ut det som en riktigt vedertagen sport likt fotboll är att ge utrymme till det.

Givetvis så finns det sidor som rapporterar kring MMA. Vi på Kimura med flera har som enda uppgift att göra just det. Jag menar inte på något sätt att de stora mediehusen ska göra vad vi gör, dvs djupdyka i sporten. Men för att ge sporten den stora spridningen till massan krävs det att de riktigt stora redaktionerna på allvar inser vilket fantastiskt land Sverige är inom MMA. Det går riktigt bra för svenska MMA-fighters och svenska befolkningen förtjänar att höra om fler fighters än Alexander Gustafsson. Framförallt förtjänar vår svenska elit att bli lyfta i större mediesammanhang.

Alla är redo

Fansen, publiken och atleterna är redo. Det är dags för de stora mediehusen att börja behandla MMA för vad det är; en av världens största sporter där Sverige ligger i framkant på många plan. Uppmärksamma det!

Våra atleter förtjänar respekt och att bli framlyfta som de karriärsatleter de faktiskt är.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Kampsportsprofilen Samuel Ericsson signad av First Round Management

Simon Alvhed

Kampsportsprofilen och influencern Samuel Ericsson som driver ett av Sveriges största kampsportsinriktade instargamkonton har blivit signad av First Round Management.

Hamnar i gott sällskap på First Round

First Round management har i sitt stall stora namn som Tyron Woodley och Jon ”Bones” Jones.

Detta är ännu ett bevis på att lilla Sverige verkligen är med på MMA-kartan!

Såhär skrev Samuel på sin Instagram där han först presenterade nyheten under söndageftermiddagen:

DEAL IS DONE! ☑️
I’m now signed to @firstroundmgmt, the very same management as the Top UFC Fighters @jonnybones, @twooodley and @yoelromeromma together with around 40 more UFC Fighters.
Me, the guy from a small city in Sweden, who decided exactly 2 years ago that I should ignore all opinions and go chase what I deserve out there in the world.
I wanted to reach out and be a part of the evolution of the martial arts game because I truly love it and everything around it.
I’m now a part of the biggest, most exclusive management in the world and I’m so ready to take myself and my career to the next level! 🔥

Vi på Kimura önskar dig ett stort grattis och ett ännu större lycka till!

Läs mer
-5
Dana Sad
Dana Happy

Har UFC blivit mer spektakel än sport?

Simon Alvhed

I sviterna av att Alexander “The Mauler” Gustafsson pensionerade sig efter sin senaste match så blev jag återigen påmind om hur snabbt saker förändras inom den galna MMA-världen. Jag tänkte också tillbaka på hur mycket MMA har förändrats sedan jag började följa det på allvar runt 2009 och än mer hur hela kampsportsvärlden har förändrats sedan jag stapplade in på en liten karateklubb i Linköping 2004.

Att gå igenom MMAs historia är ett ämne jag gladeligen diskuterar men det får vänta till en annan dag. Någonting som slog mig efter Alexanders pension var hur UFC har förändrat under hans karriär och det fick mig att undra, har MMA blivit ett skal av vad det en gång var?

MMA och inte minst UFC har gått igenom några olika faser under årens gång och då måste man ändå stanna upp och fundera, har vi rusat förbi toppen? Har vi tagit det för långt och i processen missat själva kvintessensen av kampsport?

Ständigt växande sport

Att MMA är en världens snabbast växande sporter är vida känt vid detta laget. Under de senaste tio åren har det verkligen trappat upp, inte minst i Sverige.

Om vi ser till UFC så har de gått från en liten turnering i colorado 1993 till att sälja ut Madison Square Garden 2016, världsturnéer, dokumentärfilmer och gränsöverskridande boxningsmatcher. Den typen av utveckling gör att man någonstans kommer att behöva förändra vad man är, alternativt att man förändrar vad man är och förändringen kommer som ett resultat av sagda förändring.

En gång i tiden…..

1993 fanns en idé om att göra upp den uråldriga frågan , “vilken kampsport är den bästa”. Karate, brottning, boxning, bjj, vilken var den ultimata kampsporten? Hur det utspelade sig vet vi redan men vad jag siktar på här är att där och då var kärnan att undersöka den frågan. Det var inte en sport för allmänheten, det var inte packat med kändisar och det i det närmaste förkastades av gemene man. Vad det däremot var, var en jakt på något större, präglad av stolthet och heder med atleter som ville visa att sin stil var det ultimata sättet att bemöta någon i obeväpnad konflikt.

Det var rått och det var brutalt, det var långt ifrån perfekt men det var i sin kärna en fråga om kampsport och inget annat. Det var varken mer eller mindre än en sport.

Från sport till spektakel

Att 2019 kalla UFC för blott en sportorganisation vore fel. UFC och i mångt och mycket även One och Bellator är 2019 i underhållningsbranschen. Även om One har en mer traditionell syn på hur kampsport ska tävlas i.

Att missta MMA i UFC för wrestling är nog ingenting någon gör men det finns likheter mellan de två organisationerna. UFC har blivit wrestling fast på riktigt. UFC är ett spektakel med en riktig tävling i botten, och det behöver inte vara något dåligt.

Att bygga ett narrativ kring matcher och skicka fighters på världsturné är ett spektakel men det är också extremt underhållande jämfört med att bara ha två atleter som går in i oktagonen och gör upp.

Orättvist?

I en organisation som en gång i tiden matade sina fighters med mantrat “Fortsätt vinna så kommer du att få din chans” göra hype-matcher och ge lite till ingen uppmärksamhet till rankningen i vissa avseenden kanske inte är det mest rättvisa, det kan vi nog vara överens om.

Däremot skulle jag vilja påstå att det bidrar till mer underhållande matcher. Det ger ett incitament till atleterna att inte bara vinna utan att vinna och samtidigt ge fansen en show. Det borde falla ut väl hos fansen i teorin. Verkligheten ser dock lite annorlunda ut.

Jag och många med mig kan nog anse att det gått lite väl långt åt underhållningshållet och kan längta tillbaka till en tid då en vinst var lika med ett pinnhål närmare en chans till att få bältet.

There’s no going back…eller?

Även om det har pågått under en lång tid så skulle jag vilja säga att UFC gick 100% in i underhållningsbranschen under “Conor-eran” och toppen av det hela måste ändå ha varit May V Mac 2017. Älska eller hata det, det var ett spektakel som kommer bli ihågkommet länge.

Det skulle gå att argumentera för att UFC tappat sin riktning och att det aldrig mer kommer kunna gå tillbaka till att vara mer sport med styrd rankning och mindre spektakel men jag tror inte att det stämmer. Om vi ser till nya up and coming finns det atleter som är mer intresserade av att verkligen testa sig själva mot de bästa i världen och är endast intresserade av bältet. För att göra en metafor; det börjar återigen bli fler träningsoveraller och färre Brioni-kostymer.

Vem vet hur UFC kommer se ut om fem eller tio år. Det kommer förmodligen vara ett spektakel av rang men jag tror att vi har passerat toppen av kullen. Jag tror att det kommer dala ner mot en mer traditionell tävlingsstruktur och mindre wrestling.

Älska eller hata det, förringa det inte

Oavsett om du älskar spektaklet UFC blivit eller om du hatar det så kan ingen säga att det inte betytt och betyder oerhört mycket för sporten. Att UFC blivit den behemoth det idag är har spritt sporten till alla världens hörn och alla vi som älskar och utövar sporten borde vara tacksamma. Det har öppnat upp dörrar som inte hade funnits om det varit blott en kampsportstävling.

Om inte UFC blivit vad det är idag och genom det spritt MMA som underhållning så hade jag förmodligen inte skrivit detta. Jag hade förmodligen inte kunnat jobba alls med sporten jag älskar.

Så på ett sätt tack UFC för spektaklet du är, på ett sätt tack UFC men nu får vi ta ett steg tillbaka.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: UFC och Sverige, historia och förväntningar

Simon Alvhed

2012 var året. MMA hade på allvar tagit fart, inte bara i USA utan i hela världen och UFC drog sig inte för att ta chansningar när de valde länder. Tillslut var det Sveriges tur. Den 14/4 2012 gick UFC on Fuel: Sweden av stapeln. En uppsjö av svenskar stod redo för att visa att de hade vad som krävdes inför hemmapublik däribland Reza Madadi , Besam Yousef, Magnus Cedenblad, och givetvis Sveriges då- och nuvarande största namn inom MMA, Alexander “The Mauler” Gustafsson.

Gustafsson stod med fyra raka segrar bakom sig inför Thiago Silva som just kommit tillbaka efter en ett år lång avstängning till följd av ett misslyckat dopingtest. Som vi alla vet gick Gustafsson segrande ur den striden, som också blev en väldigt bra fight.

Så här beskrev vi huvudkortet till den första svenska UFC-galan:

Då var den här… Matchen med stort M som svenska fansen längtat efter att få se. Nervositet, spänning och trycket växer i Globen. Jublet är närmas extremt i bara trailern innan matchen.
Thiago är på väg in och publiken försöker bua så gott den kan men musiken är svår att överrösta. Thiago ser fokuserad ut. Han har varit oktagonen förr det syns lång väg. Han är farlig för alla är det han signalerar.
Det släcks ner och folks mobiler lyser upp globen som stjärnor på en mörk himmel. Alex kommer in och publken står upp och jublar. VILKET STÖD! HELT FANTASTISKT! Det här är stort. Alex är redo, publiken är redo… Sverige är redo. Nu gäller det. Månader av träning har lett upp till detta och Alexander fightas äntligen på hemmaplan i UFC. Vrålen från publiken är imponerande.

Vi tillsammans med publiken var inte de enda som var nöjda med galan. Dana White konstaterade under en intervju att UFC definitivt skulle återvända till Sverige.

I had a blast at the event, We Are Definitely Coming Back to Sweden

Och tillbaka kom de…..

Den sjätte april 2013 var det dags igen. Tanken var att den då fortfarande lika starkt stigande stjärnan Gustafsson skulle möta Gegard Mousasi men en vecka innan fighten rapporterades det om att The Mauler hade ådragit sig en skada under en sparring-match och inte var godkänd att tävla.

Tråkigt ja, men detta banade vägen för en av Sveriges idag mest kända fighters, Ilir Latifi. Latifi fick med tre dagars varsel kliva upp och ersätta Gustafsson som huvudmatch på kortet. Trots de ynka tre dagarna han fick på sig klarade Latifi vikten och gick hela matchen mot en så pass välrenommerad fighter som Mousasi i sin debut. Latifi förlorade dessvärre på domslut men ingen kunde ifrågasätta hans förmåga efter den matchen.

Även Randy Coutures son, Ryan Couture debuterade under denna gala. Han förlorade dock på teknisk knockout i andra ronden mot Ross Pearsson. Couture jr slogs endast en gång till för UFC då han förlorade mot Al Iaquinta via enhälligt domslut och blev efter det släppt från UFC.

Under galan i Stockholm 2013 fick vi också se UFC-debuten av en av de mest inflytelserika och omtalade personerna inom kampsportvärlden, Conor “The Notorious” McGregor. Älska eller hata honom, men att påstå att han inte är det största namnet inom sporten vore en lögn och tanken på att han debuterade i Sverige är ändå ganska häftigt.

Vi träffade och intervjuade den då unga och hungriga McGregor efter sin vinst mot Marcus Brimage via teknisk knockout i första ronden. Ta en tripp längst med minnenas väg och se den whiskeysäljande Irländaren prata med oss om sin första match i UFC.

UFC fight night, nelson vs story 2014

Ännu en gång landade UFC-ekipaget på svensk mark, även denna gång utan Alexander Gustafsson med på kortet.

Med facit i hand blev denna gala någon form av lågvattenmärke för UFC i Sverige med endast två av sex svenska fighters som kammade hem segern. Magnus Cedenblad och Nico Musoke kämpade till sig segrar på enhälligt domslut.

Galan blev dock ett lyckat event för UFC med stora namn som Max Holloway och Dennis Siever som båda visade upp MMA i världsklass.

Det var också efter denna gala fansen verkligen tog till internet för att uttrycka sin besvikelse för de svenska kämparna men fick motstånd av Alexander Gustafsson som släppte ett känslosamt uttalande som gav flera fans en insyn i det hårda livet som professionell MMA-fighter.

I am reading the news and the comments from our fans with mixed feelings today. If you are a fan of this sport you should know what kind of preparations we go through in the camps. It’s nothing but hard training 2-3 time a day and a weight cut for 8-10 weeks where the fighters eat less during a whole day than a normal person do for just lunch.

It’s an enormous pressure with media and PR and then coming into a cage in front of millions of people on TV and thousands of people in the stadium and face someone that wants to knock you out.

You have to be a fighter or a top athlete to be able to understand all we go through and sometimes we win and sometimes we lose, but we ALWAYS do our best.

And then having your own fans criticizing you after a loss with stupid comments and saying that you suck about your performance when 99% of them have no experience of the sport in real life, that’s not the way to support your fighters.

No misunderstanding, we love the support we get from all of you, but we cannot become the worst fighters in the world after a loss when we the fight before were the best fighters in the world.

När Tele2 arena tystnade

Om någon någonsin kommer be mig att definiera ordet “antiklimax” så kommer jag föreslå att de hittar en tidsmaskin och åker tillbaka till natten den 24e januari 2015. Om de nu inte lyckas få tag på tidigare nämnda dimensionsvikande maskin så kan de åtminstone ta en titt på en video från galan.

Jag var där och upplevde det. Arenan nästan kokade av förväntningar, man kunde skära i spänningen med kniv och när The Mauler gick ut till tonerna av Zlatans version av nationalsången trodde jag att arenan skulle explodera, att taket skulle flyga av och den kalla vinterkylan skulle strömma in och kyla ned arenan. Som vi nu vet var det inte vinterkylan som lugnade arenan.

Alexander Gustafsson var hot stuff under 2015, han hade just besegrat Jimi Manuwa via knockout och dessförinnan gått ett fem ronder långt krig mot den bästa lättviktaren genom tiderna, Jon “Bones” Jones. Vi alla kan den historien, det är fram till denna dag oklart om Jones verkligen vann och många gör fallet av att Alex faktiskt kammade hem det. Kort och gott, Alexander Gustafsson var inne i ett bra flow och hela Sverige var med honom.

Nästan 30 000 fans hade samlats i Tele2 arena för att se Gustafsson köra över Anthony “Rumble” Johnson innan han skulle gå vidare för att återigen slåss om titeln. Vi vet att en av de två sakerna hände. Gustafsson blev knockad i första ronden och jag har aldrig upplevt ett sånt skifte av stämning. Från 30 000 skrikande fans, en stämning som gick att ta på och ett tak som höll på att lyfta till….inget…det är det enda sättet jag kan beskriva det på, det fanns ingen ilska, knappt besvikelse, bara ingenting.

Senare skulle videos och kommentarer från Gustafsson själv göra gällande att han faktiskt blev skallad, oavsiktligt men ändå, skallad. Detta ger viss förklaring till det otroligt tråkiga som hände. Den 24e januari 2015 var inte en bra natt för svenska MMA-fans.

Alex visar återigen att han hör hemma bland eliten

Det är maj, det är 2017 och det är dags igen. Alexander Gustafsson ska få upprättelse på hemmaplan. Efter att besegrat Blachowicz nästan ett år innan ställdes han nu mot Glover Teixeira.

Denna gång var det en “Mauler” som var hungrig och inte ville svika fansen på hemmaplan igen. Det gjorde han inte heller, med flertalet välplacerade uppercutts och en gameplan han inte vek av en tum ifrån knockade han brasilianaren i femte och sista ronden framför ett fullsatt, jublande Globen.

Vi fick även se Jack “The Joker” Hermansson ta ännu en vinst på teknisk knockout. Då relativt okända Darren Till tog hem sin match som gick i catch weight efter att Till missat vikten.

Svenske proffsfightern Oliver Enkamp gjorde sin UFC-debut med endast två veckors notis, tyvärr gick inte denna match hans väg men han tog sig igenom alla ronderna och förlorade på beslut.

1/6-2019, UFC Stockholm

Så var vi här, det är dags igen. På lördag smäller det och frågan är om det inte är mer tryck än någonsin tidigare. Alexander Gustafsson, Ilir Latifi, Daniel Teymur , Rostem Akman, Lina Länsberg och Bea Malecki kliver upp i buren för att representera Sverige. En del veteraner, en del debutanter och en del däremellan.

Vi ser motståndare med stora namn som Volkan Oezdemir och Anthony Smith, med andra ord, alla förutsättningar för en bra gala.

The Mauler återigen main event

Alexander Gustafsson, nämnd så många gånger i denna krönika att jag tappat räkningen. Sanningen är dock att för många är The Mauler synonymt med MMA, Alexander Gustafsson är svensk MMA.

Vi var många som förväntade oss ännu ett krig mot Jones i januari likt det vi sett nästan sex år tidigare. Vi förväntade oss ett krig och hoppades på att Alexander äntligen skulle få bältet kring sin midja. Nu blev det inte så som vi vet och det diskuterades om The Mauler borde hänga upp handskarna, detta var något som inte föll den unga mannen från Arboga i smaken. I ett uttalande röt han ifrån mot alla de som sa att han skulle lägga av.

De som tycker jag borde sluta kan bara hålla käften. Folk har alltid synpunkter och tycker att de själva är experter. Men fuck it, jag skiter i det. Jag kör min grej, säger han till tidningen (Aftonbladet).

Jag tror det är vad många gillar hos Gustafsson, han ger sig inte och ska man vara ärlig så har han faktiskt flertalet gånger visat på att han i allra högsta grad har de kvalitéer som krävs för att få bältet. Jones, DC, Teixeira och många fler matcher där han visat fenomenalt hjärta och förståelse för fighting.

När han nu stiger upp mot Anthony “The Lion” Smith tror jag att vi kommer se en lugn men beslutsam Alex som fortfarande har ögonen på Jones och bältet. The Lion kommer även han från en ganska dominant förlust mot Jonny Bones närmast.

Någon som inte är det minsta tveksam om vem som kammar hem detta är föredetta mästaren Luke Rockhold som i ett ganska agresivt uttalande menade på att Smith inte har en chans.

I don’t think he’s a credible character in the division, really. He is about to get shut down. He’s about to get it [from Gustafsson at UFC Stockholm]. He’s going to get beat up bad, back-and-back, and be put in his place, just like I said.

Vad mer har vi att se fram mot?

Lina Länsberg gör sin fjärde match i UFC och ställs denna gång mot amerikanen Tonya Evinger. Länsberg kommer från en förlust och har förlorat två av sina tre matcher. Så en vinst nu känns i allra högsta grad viktig, viktig och realistisk. Evinger har förlorat båda sina matcher i UFC och lär komma hungrig men jag tror Länsberg tar hem detta.

Ilir Latifi ställs mot Volkan Oezdemir. De båda kommer från förluster och vi lär få se en match mellan aggressiv brottning och teknisk striking. Volkan har ett längdövertag men för en sättbit som Latifi är det möjligt att göra detta till sin fördel. Från sin lägre position har han ett utmärkt läge för sina “sledgehammers” samtidigt som han kan dyka under och slita Oezdemir till backen.

Thaiboxaren Bea Malecki gör sin UFC-debut mot Duda Santana som även hon går sin första match för UFC. Vi träffade Bea och pratade lite med henne om matchen, sitt deltagande i The Ultimate Fighter och mer, ni kan se detta nedan.

Via har ännu en debutant i Rostem “Kurdimus Prime” Akman som fick sin plats på kortet i sista sekund. Akman har varit aktiv som landslagsfighter där han plockat hem ett EM-guld och två SM-guld. Han har vunnit alla sina proffsmatcher genom storstilade avslut. Den senaste vinsten var endast för tre veckor sen då han besegrade Mauricio Reis under Superior Challange 19. Mot Akman står ännu en UFC-debutant, Sergey Khandozhko. Khandozhko har tidigare slagits i flertalet ryska proffsorganisationer och har vunnit sina två senaste matcher.

Trots att de båda är 27 år gamla har Khandozhko betydligt mer erfarenhet med ett MMA-record på 26-5-1 mot Akmans 6-0. Detta ser jag inte som något problem och litar på att Akman går ut hårt, sätta tempot för matchen och med ett ohyggligt tryck styra den dit han vill.

Sist men inte minst har vi Daniel “Kid Dynamite” Teymur som ställs mot debutanten The Korean Falcon, Sung Bin Jo. Vi hann sätta oss ned Med Daniel och diskutera hans kommande match, var han varit de senaste veckorna och hur han förberett sig inför matchen.

Trots att Daniel kommer från tre raka förluster känns han säker på sin förmåga. Han säger att det är en ny Daniel vi kommer att få se och att han är redo för precis allt.

På det hela taget

Det är ett starkt kort som presenteras och jag tvivlar inte en sekund på att fansen kommer få vad de betalat för. Helt enkelt förstklassig MMA.

Några svenska debutanter att hålla koll på samt några mer rutinerade svenskar att hålla fortet. Det kommer att bli en fantastisk kväll!

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

USADA eller inte?

Simon Alvhed

2015 var ett intressant år för alla som är intresserade av och följer UFC. Från att ha haft en relativt slapp inställning till dopingkontroller så beslutade UFC att anlita en oberoende instans för dopingtestning.

Vad är USADA?

United states of america anti doping agency är en ideell ickestatlig organisation vars syfte är att skydda atleter och behålla integritet inom sport.

USADA utför forskning inom området, genomför tester och övervakar all resultatanalys. USADA är även godkända av WADA som är det världsomspännande organet för motverkan av doping inom sport.

Under 2001 erkändes USADA av den amerikanska kongressen som ”den officiella antidopningsbyrån för olympisk, panamerikansk och paralympisk sport i USA”.

Även om USADA inte är en statlig enhet, finansieras det delvis genom narkotikakontrollpolitiken (ONDCP). Resten av deras intäkter kommer från avtal med olika organisationer tex UFC avseende dopingtester.

USADA och UFC

2015 chockerade UFC genom att berätta att de skulle leja bort all dopingkontroll till en extern part, nämligen USADA. USADA som anses vara det hårdaste organet inom reglering av otillåtna substanser skulle få sköta all hantering av dopingtester, utan någon som helst påverkan av UFC.

2015 var det vitt känt att det förekom en hel del doping inom MMA och närmare bestämt, inom UFC. Tidigare hade atleter testats i samband med match och inte alls i samma utsträckning avseende vilka substanser man testade för. Detta medförde inte särskilt många bestraffningar alls och det gick inte att kontrollera atleterna under den tiden de inte gick match vilket gav dem gott om tid att se till att en eventuell otillåten substans inte skulle ge utslag på testet.

Att nu ingå i detta samarbete, som innebar att atleterna kunde bli slumpmässigt testade när som helst vid ca: 5 tillfällen per år var nästan säkert att fälla flertalet atleter och det gick att förmoda att många skulle vara tunga namn.

Oväntat besked

Varför var detta chockerande? Jo, därför att UFC är ett företag, ett företag som vill tjäna pengar. De tjänar pengar genom att sälja fighter. Bra fighter och stora namn säljer mer. Bra fighter och stora namn är inte skyddade mot dopingtesterna USADA skulle utföra. Så att införa ett system som gav sig ut på jakt efter atleterna skulle garanterat synas på det finansiella resultatet.

I samband med att UFC och USADA ingick samarbete gick föredetta UFC-VDn Lorenzo Fertitta ut med det numera ökända citatet:

it’s going to get a lot worse before it gets better.

Frågan är om ens Fertitta visste hur rätt han hade, bara under det första året skördade USADA fler atleter än vad någon hade kunnat föreställa sig, däribland publikfavoriter som Jon Jones, Chad Mendez, Brock Lesnar, CroCop mfl.

Det mest kända exemplet för att verkligen ge en bild av hur stort detta var är UFC 200, Headline: DC vs Jones, en av de största matcherna någonsin….som inte blev av. USADA plockade Jones och huvudmatchen föll i bitar.

Att UFC var och är beredda att ta den finansiella smällen var lika chockerande som imponerande. För någonstans bottnar det i en vilja att göra sporten bättre och ett steg på vägen mot att ta bort stigmat från MMA som en smutsig sport.

Varför är det en stor grej?

Doping eller prestationshöjande substanser är och har alltid varit ett problem i alla sporter. Det är smutsigt och förstör sporter, så varför har inte USADA enbart hyllats?

Inom MMA skulle jag vilja säga att det är viktigare än i någon annan sport att kontrollera atleterna. Kolla så de inte på något sätt intar prestationshöjare. Anledningen till att jag tycker det är viktigare inom MMA än exempelvis cykling är att atleterna ställs mot varandra i en kamp som är så nära på liv och död som något kan vara utan att faktiskt vara på liv och död. Att en av de två atleterna skulle ha ett övertag är inte bara fusk i MMA, det kan vara direkt farligt.

För att diskutera varför en skarpare antidopingpolicy har fått negativa reaktioner så måste vi först gå tillbaka i tiden och se över MMA historiskt.

Att prestationshöjare har cirkulerat inom MMA i ganska hög utsträckning tror jag inte kommer som en överraskning för någon. I och med USADA spreds bilder på diverse atleter före och efter USADA på ett nästan komiskt vis. Givetvis en stor tragedi att det var så många som blev påtagligt förändrade, både fysiskt och psykiskt efter att hårdare antidopingspolicy införts. Men vi måste också se hur branschen har fungerat. Om man lyssnar på när Joe Rogan berättar om sina vänner som tävlat i Pride så nämner han att de, i sina avtal hade en fetmarkerad paragraf som underströk att i Pride testar de inte atleterna. Alltså ett incitament till att ta prestationshöjare. Det finns fler historier av den karaktären och det är nog bara att acceptera att MMA som sport har varit ganska uffig och gruffig under dess framväxt där det var mer regel än undantag med prestationshöjare.

Historiskt sett mer accepterat

Om vi nu bestämmer oss för att det historiskt sett har varit mer accepterat (i vissa fall till och med uppmuntrats) att ta prestationshöjande så börjar vi närma oss problemet som upplevts med USADA.

I och med USADAs intåg såg vi en drastisk förändring hos många fighters. Fighters som varit killers, rippade till tänderna och med kondition som en maratonlöpare såg helt plötsligt slappa ut. Mer hull, mindre muskler, mindre aggressivitet och färre vinster. Detta föll inte väl hos alla fans. Sporten gick igenom ett paradigmskifte helt enkelt och vad som kom ut på andra sidan drabbade en del atleter som man kan misstänka hade brukat prestationshöjare tidigare. Det var den initiala kritiken.

Vidare ansågs det att USADAs straff var alldeles för hårda och att de inte undersökte varje fall tillräckligt noga. Många atleter påstod att deras positiva tester härstammade från kontaminering av kosttillskott. Detta har i vissa fall visat sig stämma vilket i sin tur sänkt förtroendet för USADA.

Ett annat problem som uppstod var att så fort USADA ansåg att en atlet testat positivt så kommunicerades det direkt, utan närmare granskning. Detta skadade atletens varumärke i de fall det visar sig att testresultatet inte var vad det först verkade vara. Detta har dock ändrats numera för att skydda atleters värde tills dess att det faktiskt bevisats att de villigen intagit otillåtna substanser.

Var det bättre före USADA?

Givetvis inte. Det skulle gå att göra den här krönikan hur lång som helst med saker som USADA kunde gjort bättre. Saker som inte hanterats smidigt, straff som är för långa osv man skulle till och med kunna diskutera hurvida USADA är helt oberoende med tanke på att UFC betalar dem. Men för alla oss som älskar MMA, för alla oss som älskar sport så måste vi acceptera att en oberoende part som utför tester är det bästa alternativet. Det är åtminstone bättre än vad som var innan i UFC.

Jag vill påminna om att vi inte diskuterar cykling eller ett gäng som jagar efter en boll här. Inte för att på något sätt säga att det är mindre viktigt med antidoping i de sporterna men som jag nämnde tidigare, i MMA på den högsta nivån kan det innebära direkt livsfara för motståndaren.

Att avsluta samarbetet med USADA för att återgå till att testa vid matchtillfälle skulle sänka sportens integritet. Vi skulle ha mer rippade, aggressiva matcher i vissa divisioner och jag förstår att det kan vara lockande men det är inte rätt. Det är farligt. Det är inte bara farligt för atleterna utan även för sportens rykte.

Nu har jag inte ens tagit upp den stora majoriteten av fighters som aldrig rört en prestationshöjare. En som bundit upp sitt liv för sporten och sen bli besegrad av någon som fuskar. Det är inte så en sport ska fungera.

Bevisligen behövs inte otillåtna substanser för att bli bäst eller ens för att leverera förstklassiga fighter. Titta på superstjärnor som Conor McGregor, Daniel Cormier, José Aldo, Amanda Nunes, Stipe Miocic osv. De jag nämnde nu är inte bara bland de bästa någonsin. Alla är även bland de tio mest frekvent och alltid rena fightersarna i UFC.

Är USADA perfekt? Förmodligen inte. Är det det bästa alternativet vi har just nu och som gör ett fantastiskt jobb med att rena sporten? Otvivelaktigt ja!

Att återgå till vad som en gång var vore inte bara ett steg i fel riktning. Det vore rent ut sagt dumt.

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Video
Kimura träffar MMA-landslaget

Simon Alvhed

Den 30/3 samlades det nya svenska landslaget i MMA för en dag på Kampsportcentret i Linköping.

I juni är det dags för den semi-nya truppen att visa sig på styva linan. Då går EM av stapeln i Rom.

Den 30/3 träffade vi hela landslaget under deras första samling i den nya konstellationen.

Det märks direkt att det är en välfungerande grupp som sporrar varandra, i träning såväl som tävling. En del har tränat tillsammans i landslaget tidigare och de flesta verkar känna igen även de nya tillskotten från diverse tävlingar.

Året till ära har även Anders Ohlsson, tidigare tränare för landslaget utsetts till förbundskapten.

Positivt från start

Det är ett taggat gäng jag möter i källarlokalen i Linköping och de jag får chans att prata med verkar taggade och alla uppger samma sak; att det känns som en stabil grupp med goda chanser att plocka medaljer i EM.

Jag passar även på att diskutera vad som kommit att bli kallat den ryska stormen. Ryssland gjorde sitt första mästerskap under hösten och plockade där 12 medaljer, mestadels genom sin grappling. Detta verkar dock inte oroa någon av våra svenska fighters som alla har sin egen plan på hur de ska bemöta det anstormande hotet.

Vi diskuterar taktik, träning, svårigheter och mycket mer!

kolla samtliga intervjuer nedan.

Anders Ohlsson

Salif ”The Black Viking” Diop

Nina Back

Millie & Danial

Daniel Petrus

Frida Vastamäki

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy