Det har nu gått en vecka sedan det historiska mötet mellan mästaren Jon Jones och Arbogasonen Alexander Gustafsson och mycket av efterspelsdammet har lagt sig. En match som bjöd på nästintill allt, utom det magiska ordet ”and NEW UFC undisputed…”.
Jag har aktivt avvaktat med att skriva mina tankar, i syfte att inte låta mig styras av mina omedelbara känslor. Tongångarna har varit många under veckan. Medan vissa inte upplevde några konstigheter i domarnas poängsättning, har andra ropat RÅN! Innan jag berättar hur jag poängsatte matchen, måste jag snabbt understryka att ”rån” är ett lite väl starkt ord för att beskriva utfallet. Det är en otroligt jämn fight och jag ser inte ens vansinne i 49-46 bedömningen som en domare gör. Skulle jag ta det till det yttersta (vilket jag självklart inte ska göra) skulle inte ens 50-45, åt något håll, vara helt överdrivet.
Innan jag fortsätter, ska jag dock bekänna färg. Jag såg matchen på plats, tillsammans med många svenska fans och omringad av Boneshejare. Känslorna var många, starka och långt ifrån nyktra. Direkt efter matchen tyckte jag 48-47 till Alex var självklart. Rond 1-3 var uppenbart Alex ronder och 4-5 Jones. Besviken, om än stolt över den heroiska insatsen, klev jag ut ur Air Canada Center och gick raka vägen tillbaka till hotellrummet. Det hann gå några dagar innan jag igen såg, det som nu kallas en av tidernas bästa titelfighter. Nu är min bedömning lite annorlunda. Nu tycker jag att Alex vann ronderna 1, 3 och 4. Igen, 48-47 till Alex.
Med ovan sagt, är matchen fortfarande extremt jämn. Ronderna 2, 3 och 4 kan gå åt båda hållen, beroende på vad man väljer att titta och sätta vikt på. I synnerhet tvåan och fyran. I rond 2 har Alex övertaget under den första halvan av tiden och Jones den andra halvan, utan att något extraordinärt händer. Vem får den? I rond 4 har Alex övertaget merparten av tiden, men Jones är väldigt dominerande de sista 35 sekunderna med armbågar, knän och snudd på att avsluta matchen. Vems är den ronden? Ronderna 1 och 5 är de som är mest givna, men även de är inte självklara. Det är två nedtagningar, där båda snabbt ställer sig upp, som gör ett starkt intryck och avgör ronderna.
Innan jag fortsätter vill jag redogöra för två saker.
1) Spinning elbows, roundhouse kicks och andra ”flashiga” tekniker ger inte fler poäng än alldagliga tekniker, så som jabbar, krokar och raka sparkar. Det har pratats mycket om mästarens ”snurrarmbåge” och hur den kan ha avgjort rond 4 och kanske hela matchen. Om någon domare eller åskådare, har gjort den bedömningen, får de gå tillbaka och läsa regelboken på nytt.
2) Det finns ett fenomen och en oskriven regel som säger att ”you have to beat the champ to be the champ”. Så sant som det låter, är det fortfarande ingen verklig regel och i praktiken är den ganska tandlös då ronderna bedöms isolerade. Har svårt att tänka mig att många domare resonerar ”hmmm, utmanaren besegrade inte mästaren i denna rond, således dömer jag den 10-9 till mästaren”.
Vi kan alla vara överens om att det var en otroligt jämn match. Inom (elit)idrotten är det ofta små marginaler som avgör. Mellan vinst och förlust, guld och silver, världsrekord och inte. Vad är då problemet nu? Vad är det som upprör och irriterar? Jo, för även om marginalerna brukar vara små, är de fortfarande väldigt tydliga. Målet som kommer i sista sekund eller rekordet som slås med en hundradels sekund må vara liten i marginal, men den är tydlig, självklar och inte på något sätt godtycklig. Inom vår sport är godtycklighet nästan en vardag. Det går sällan en gala förbi utan en kontrovers. Jag får ofta höra att jag inte får likställa och jämföra MMA med friidrott, boll- eller racketsporter, då det är en bedömningssport. Innebär det att godtyckligheten ska få fortsätta? Låt oss titta på andra bedömningssporter, exempelvis simhopp. I simhopp bedöms deltagarna av 5-9 domare, där lägsta och högsta poängen tas bort för att undvika favorisering. Utöver det vet deltagarna sin ställning och poäng efter varje hopp. Dvs poängerna är inte dolda för de tävlande och dess team mellan hoppen, viket gör att de kan påverka sina strategier. Nu är MMA en kampsport och inte simhopp eller dans, tänker vissa. Det är väldigt sant, men det innebär inte att vi inte kan lära oss från deras bedömningssystem.
Det närmaste vi har att jämföra med är självklart boxningen. Men det som markant skiljer MMA från boxning är att en MMA-match ska avgöras på endast 3 eller 5 ronder, medan i boxningen är det upp till 15 ronder. Fler ronder förenklar bedömningen genom att reducera risken för att enskilda och jämna ronder ska få avgörande.
Jag kan medge att det inte finns några enkla lösningar till denna problembeskrivning, men behovet är starkt. Nästan hälften av alla (UFC)matcher går till domslut och ”The 10 Point Must System” resulterar allt för ofta i slantsingling, i många ronder. Charmen med MMA är att det är bland de mest rena och ultimata sporterna. Ett 25-minuters krig, liksom Bones vs Mauler, kan och ska inte avgöras på eventualiteter, subjektivitet, smak och andra godtyckligheter. En tydlig vinnare ska kunna utses. Det förtjänar, inte bara de som följer sporten, utan de som kliver in i buren och sätter sina liv på spel. Personligen skulle jag vilja se att 10 Point Must System togs bort och vid lika poäng går matchen in i ”sudden death ronder”, där en riktig vinnare kan utses.
Vad säger ni, Kimuraläsare? Är poängsystemet bra som det är eller finns det andra bra regeländringar som borde omgående införas?
