En sommardag 2011 slog den Thailandsfödde affärsmannen Chatri Trisiripisal, mer känd som Chatri Sidyotong, ner bakom podiet och öppnade presskonferensen. Tillsammans med medgrundaren Victor Cui, före detta hög chef på ESPN Star Sports, berättade han för det samlade pressuppbådet om den organisation som nu skulle startas. Med spektakulära presentationer och storslagna visioner sjösattes MMA-organisationen One Fighting Championship, eller One FC, den 14 juli.
Med på scenen var dessutom några av de fighters som från början ingick i One-stallet. Bland de mer noterbara för skandinaviska MMA-fans var bland dessa dansk-filippinske Ole Laursen samt Rolles Gracie (son respektive kusin till de kanske något mer kända Rolls respektive Renzo).
One föddes ur Sidyotongs önskan om en pan-asiatisk kampsportsorganisation. Chatri, som själv har tävlat i såväl Muay Thai som brasiliansk jiu jitsu, ansåg det ovärdigt att en kontinent med en så rik historia och flora av kampsport inte hade en arrangör av och för hela världsdelen. Grundaren uttryckte det såhär på lanseringsevenemanget:
Our vision with One is to promote the sport of mixed martial arts in a different light (jämfört med hur han upplevt västvärldens kraftigt kommersialiserade arrangemang inom de större arrangörerna), and we want to build a platform to showcase values such as humility, honor, and self-improvement.
Eller som organisationen själva uttrycker det på sin websida 2019:
Asia has been the home of martial arts for 5,000 years, and it is time to unite as a continent behind our history, our culture, our tradition, and our values. Our dream is to unite the entire world by celebrating our continent’s greatest cultural treasure together in harmony.
Det som idag kommersiellt heter ONE bytte namn till just det under 2015 av ”språkliga och logistiska skäl” (vice VD Victor Cuis ord). Organisationen arrangerar idag evenemang inom inte bara MMA, utan även inom kickboxning och Muay Thai (under namnet ONE Super Series), judo, karate, kung fu, taekwondo, Kun Khmer (snarlikt Muay Thai), sanda, lethwei (”burmesisk boxning”; också likt Muay Thai men utan handskar och med tillåtna skallningar) och Submission Grappling samt – E-sport. I den här texten fokuserar vi dock enbart på Ones största gren; MMA, eller ”ONE Championship” (men även framöver i texten huvudsakligen kommer benämnas ”One”).
Organisationen höll sin första gala, döpt till just One Fighting Championship, i Singapore i september 2011. Dess huvudmatch stod mellan Eduard Folayang och A Sol Kwon, som sent ersatte nämnde Laursen till följd av en skada på den senare. Bara månader senare, i mars 2012, ägde organisationens första match mellan två kvinnor rum – nästan ett helt år innan detsamma skedde i UFC. Detta till trots att One knappt existerat i ett år – och UFC sedan 1993. Matchen slutade med att hemmafightern Nicole Chua, med bakgrund som nak muay, submittade den sjufaldiga indiska kickboxningsmästarinnan Jeet Toshi. Det var, och är än idag (2019) Chuas enda officiellt sanktionerade MMA-fight.
De första mästarna
Under hösten 2012 meddelade One att de, likt i stort sett samtliga övriga MMA-arrangörer, skulle införa mästerskapstitlar och -bälten. Därefter kröntes nya mästare på löpande band. Särskilt som också fler och fler viktklasser tillkom med tiden:
I oktober 2012 blev Kotetsu Boku Ones första lättviktsmästare och Soo Chul Kim, dito i bantamvikt.
I februari följande år blev Honorio Banario först ut som fjäderviktsmästare medan welterviktsbältet erövrades av Nobutatsu Suzuki i mars. Därefter dröjde det faktiskt ända till september innan Adriano Moraes besegrade Geje Eustaquio och därigenom blev Ones första flugviktschamp. Den ursprunglige mellanviktsmästaren korades i november, på galan ONE Fighting Championship: Battle of the Lions och det var kazakiske Igor ”Lionheart” Svirid som genom att besegra Leandro ”Lejonet” Ataides lyckades med den bedriften.
Ovanpå det infördes också stråvikt, där Dejdamrong Sor Amnuaysirichoke 2015 blev förste champ, och sedan faktiskt tungvikt – en viktklass som annars ofta är den första för nya kampsportsorganisationer att etablera. I tungvikten installerades det globalt kanske största namnet dittills när Brandon ”The Truth” Vera, med 16 UFC-fighter i bagaget, slog Paul Cheng och tog bältet.
Ytterligare ett år därpå, i maj 2016, kröntes Ones första kvinnliga mästare då Angela Lee plockade hem atomviktsbältet. Samma kväll plockade Roger Gracie hem bältet i cruiservikt (225 lbs, eller ca 102 kg) – en division som One idag kallar för lätt tungvikt.
Regler och viktklasser
One använder sig i stort sett av de globala, enhetliga MMA-reglerna men med några undantag. Den kanske största skillnaden gentemot exempelvis UFC och Bellator väl inne i ringen, är att knän mot huvudet tillåts även på liggande motståndare.
Matcherna äger rum i en cirkelformad bur och löper maximalt över tre ronder om vardera fem minuter, med en minuts paus mellan varje rond. För titelmatcher gäller maximalt fem ronder om fem minuter vardera, med samma intervall mellan ronderna.
Matcher kan brytas innan full matchtid uppnåtts om någon fighter ger upp, eller vinner via antingen knockout, teknisk knockout eller led-/stryplås (submission). Helt i enlighet med de internationella, enhetliga reglerna alltså.
Om matchen inte avslutats innan samtliga tre eller fem ronder löpt ut, avgörs via poängdomares bedömning. Här skiljer sig systemet något från det poängdomarsystem exempelvis UFC använder sig av. Framförallt bedöms matchen i sin helhet och inte varje enskild rond för sig. Därefter avgörs vem av de båda kämparna som varit ”närmast att vinna” genom att i tur och ordning bedöma följande:
1. Närhet till avslut (knockout eller submission);
2. Åsamkad skada (av enskilda rejäla angrepp och/eller ansamlad skada – såväl bedömda interna som synliga skador);
3. Kombinationer och dominanta positioner (kontroll över ringen, dominans på mattan, positionering);
4. Lyckade nertagningar och/eller nertagningsförsvar;
5. Aggression eller framåtrörelse
Viktklasser
I One tävlas det i MMA i totalt tio olika viktlklasser. Namnen känns igen från andra MMA-organisationer, boxning och kickboxning men är inte exakt samma vikter:
Atomvikt (115 lbs; ca 52 kg)
Stråvikt (125 lbs; ca 57 kg)
Flugvikt (135 lbs; ca 61 kg)
Bantamvikt (145 lbs; ca 66 kg)
Fjädervikt (155 lbs; ca 70 kg)
Lättvikt (170 lbs; ca 77 kg)
Weltervikt (185 lbs; ca 84 kg)
Mellanvikt (205 lbs; ca 93 kg)
Lätt tungvikt (225 lbs; ca 102 kg)
Tungvikt (265 lbs; ca 120 kg)
Den lättaste viktklassen är förbehållen kvinnliga fighters. Strå-, flug- och bantamvikt finns det divisioner för båda könen i, medan de sex tyngsta viktklasserna är enbart för manliga fighters.
Noterbart här är också att One baserar sina viktklasser på egentlig vikt, snarare än ett nedbantat resultatmål omkring ett och ett halvt dygn före fight. One ändrade reglerna mycket snabbt efter den tragiska händelsen i december då en 21-årig kinesisk fighter avled av uttorkning, till följd av extrem viktminskning. One förbjöd i ett svep viktminskning genom dehydrering (vätskenivåminskning), för kämparnas säkerhet. Matchplanerade fighters övervakas nu under hela sina camps inför match och vätskenivån i kroppen kontrolleras under hela förberedelseprocessen, från flera månader i förväg och ända fram till tre timmar innan match. Sedan de nya reglerna infördes vid årsskiftet 2015/16 har inte en enda av organisationens fighters tvingats dra sig ur en match på grund av uttorkning eller andra viktminskningsrelaterade skador.
Nyckelpersoner
I One-galleriet finns flera personer att hålla koll på, och även en hel del kända namn. Nedan en kort genomgång av både stora och/eller viktiga namn på fightersidan samt personerna ”bakom kulisserna”:
Fighters
Den som kanske gjort mest för att sätta One på den internationella MMA-kartan är Ben ”Funky” Askren. Tvåfaldig nationell amerikansk mästare i collegebrottning, OS-deltagare och vid övergångstillfället obesegrad mästare inom Bellator. Det sågs länge som en tidsfråga innan Askren skulle krita på för UFC, men åtminstone delvis på grund av offentliga bråk med UFC:s VD Dana White, blev så inte fallet. Många år senare blev övergången ändå av, men då hade Askren också först blivit superstjärna i One med fem titelförsvar – varav ett mot mannen som plockade upp Askrens vakanta bälte efter övergången; svenske Zebaztian Kadestam – och en No Contest.
Eddie Alvarez, tidigare lättviktsmästare i såväl UFC som Bellator, var den första ur det allra översta skiktet som bytte till One från UFC snarare än tvärtom. Det satte One på kartan för fler MMA-fans än tidigare. Dock var nästa övergång i den riktningen av kanske ännu tyngre kaliber:
Demetrious ”Mighty Mouse” Johnson, av många ansedd som UFC:s eller kanske rentav MMA-historiens bäste fighter ”kilo för kilo” någonsin. Det tekniska underbarnet och den länge superdominante flugviktsmästaren i den amerikanska jätteorganisationen gick vid nämnde Askrens övergång, motsatt väg och hamnade i One. Det var en ögonöppnare för många och en riktig fjäder i hatten för One, att lyckas ”sajna” ett riktigt toppnamn. TV-spelsentusiasten Johnson, som länge hade ett unikt sponsoravtal med Xbox, är även en av frontfigurerna för Ones E-sportsatsning.
Eduard ”Landslide” Folayang var en av Ones ursprungliga åtta fighters, och är än idag (2019) på toppnivå inom organisationen. I början av augusti mötte han exempelvis Eddie Alvarez i en underhållande match, även om det förvisso blev förlust. Vid två tillfällen, 2016-17 samt 2018-19, regerade Folayang som lättviktstmästare i One.
Bibiano ”Flash” Fernandes, bantamviktsmästare i One och före detta stjärna i japanska Dream. Fernandes ska ha haft erbjudande från UFC på bordet men valt att istället skriva på för One av ekonomiska skäl. Alltså ska den asiatiska organisationen redan 2013 ha kunnat erbjuda bättre lön än UFC?
Aung La N Sang, mästare i både mellanvikt och lätt tungvikt. Har fightats för One sedan 2014. Burma/Myanmars ende världsmästare i internationell idrott någonsin. Nog för att landet ”bara” varit självständigt i drygt 70 år, men ändå.
Ledning
Chatri Sidyotong, VD och ordförande. Miljonär efter en karriär på Wall Street och grundare av One.
Saurabh Mittal, vice ordförande i One. Kampsportsentusiast som är examinerad ingenjör från Harvard samt elituniversitetet Indian Institute of Technology och mycket förmögen efter en hedgefondkarriär. God för omkring sex miljarder kronor.
Hua Fung Teh, administrativ ordförande och trea i rang i hela organisationen efter Sidyotong och Mittal. Tidigare ekonomichef och ordförande inom Ones underorganisation för Storkina. Svart bälte i taekwondo.
Victor Cui, vice grupp-VD och exekutiv chef för One International, alltså organisationens internationella förehavanden. Chefsbakgrund på ESPN Star Sports, som täckte asiatisk sport åt den amerikanska mediejätten.
Matt Hume, operativ chef och matchmaker inom MMA. Professionell fighter mellan 1994-2002 (5-5 MMA) som mött bland andra Pat Miletich och Ken Shamrock.
Rich Franklin, chef för One Championship, alltså enbart för MMA-grenen. Riktig veteran som utövare (14-6 UFC; 20-7 (1 NC) MMA) och proffs mellan 1999-2012.
Miesha Tate, chef för One Championship bredvid Franklin men också med särskilt ansvar för organisationens kvinnliga fighters. Proffs mellan 2007-2013 och bland annat före detta bantamviktsmästarinna i UFC.
Meghan Jenkins, vice VD på One International. Ansvarig för internationella relationer. Var tidigare vice VD för kommunikation och strategi inom den amerikanska proffsbasketligan NBA.
Funktionärer
Ringdomare: Olivier Coste, Kemp Cheng, Joey Lepiten och Yuji Shimada med flera.
Kommentatorer: Michael Schiavello (utsedd till bästa sportkommentator 2018 vid ”asiatiska Emmygalan”, Asian Television Awards, och Mitch Chilson. Dock har många kända namn fladdrat förbi som gästande expertkommentatorer, bland andra Josh Thomson, Bas Rutten och Renzo Gracie.
Ekonomi
Det har länge varit ett välkänt faktum att One sitter på ett par väldigt tjocka plånböcker. Huvudgrundaren Chatri Sidyotong själv är dollarmiljonär efter en framgångsrik karriär inom den amerikanska finanssektorn. Därtill har man uppbackning av ett gäng resursstarka företag och koncerner, inte minst amerikanska Sequoia Capital som totalt kontrollerar tillgångar värda omkring 1500 miljarder dollar. Dessutom stöttas man av GIC och Temasek Holdings, båda finansbolag som ägs av den singaporianska regeringen. One har också, ända sedan starten, haft sitt säte i just Singapore. Amerikanska Variety värderade One till omkring en miljard dollar, alltså närmare tio miljarder svenska kronor, i början av 2018. Då ska ändå sägas att organisationen gick med 34 miljoner Singapore-dollar, nästan 250 miljoner kronor, i förlust bara för 2017. Totalt sett låg One omkring en halv miljard svenska kronor back vid 2017 års slut.
Löner
Till skillnad från flera amerikanska delstater, är inte lönerna i något av de asiatiska länder som One verkar i, offentliga enligt lag. Så exakt vad respektive fighter tjänar är en väl bevarad hemlighet. Ben Askren avslöjade dock i januari 2014 att han då tjänade 50 000 dollar, omkring en halv miljon kronor, för varje fight – med potentiell segerbonus på lika mycket till. Det kan alltså tänkas att lönerna är i paritet med UFC, då några av dess största stjärnor hade liknande löner omkring samma tid.
Sedan 2014 har One också en Warrior Bonus där fighters som står för imponerande insatser kan tjäna ytterligare 50 000 dollar, oavsett deras grundlön för insatsen. Såhär stod det i pressmeddelandet som Victor Cui skickade ut för att kungöra detta:
For every event, I will award US$ 50,000 to the fighter who impresses me the most in terms of:
a) thrilling the fans with exciting action,
b) demonstrating an incredible warrior spirit,
c) exhibiting amazing skill, and
d) delivering a phenomenal finish.For every event, the bar will be very, very high. If a few fighters impress me, then I will hand out the bonus to a few fighters. If no one impresses me, then no one will get it.
One Championship sänds idag via TV och/eller strömningstjänster, inte minst via deras egen app, i 140 länder med ”potentiellt” 2,5 miljarder tittare.
