Tim Tebras

Tim Tebras

Cage Warriors-bossen: ”Vi skapar stjärnorna”

Tim Tebras

Nu i helgen, på den legendariska arenan Apollo i Hammersmith, London, kommer brittiska Cage Warriors leverera en av sina tyngsta galor någonsin. Cage Warriors 106: Night of Champions bjuder på inte färre än sex (!) titelfighter!

För att kunna rodda ihop en sådan supergala har det naturligtvis krävts ohygglig mycket logistik och planering, inte minst från organisationens chef och ledare, Graham Boylan, som dock är tvärsäker på att allt extra slit kommer att löna sig väl på lördag:

It was tricky, but I think it’s an historic night in the organization’s history. Being at such an iconic venue as the Apollo, moving along the lines of world-renowned acts and having the tagline ‘Live at the Apollo’ made a lot of things fall into line. It kind of came together quite naturally when we started that snowball and, before we knew it, we had a pretty big snowball on our hands.

Boylan menar att en anledning till organisationens framgång är avsaknad av självgodhet och uppblåsthet. Irländaren menar att de accepterar sin plats i näringskedjan, istället för att ständigt bränna pengar och energi i jakten på acceptans som global etta – något som slagit ut ett flertal organisationer på vägen:

I think that’s the common mistake in this industry. Everybody thinks they’re the king in the room, and I think that when you step back and realize and accept that you’re not the king in the room, you’re not the be-all and end-all in the sport, and you realize where you fit in in the hierarchy, I think it’s easier. It’s called acceptance. When you accept it, you can move on, embrace the situation and roll with that.

Den acceptansen har lett till att Cage Warriors åtminstone är klar etta i Europa och definitivt en av de vassaste plantskolorna för toppfighters i de globala jättarna, inte minst den överlägset största: UFC. Britternas leverans av nybakade MMA-stjärnor är en ständigt pågående strid ström. Men att vara en sorts farmarliga på det globala planet är ingenting negativt för VD:n. Boylan trivs med situationen och menar att hans organisation är den som bygger stjärnorna:

For Cage Warriors and the team and what we do here, we’re under no illusions. We build stars. We put a platform in front of them that they wouldn’t have on other shows. We go live into 150+ million homes around the world across 110 countries, including, on top of that, UFC Fight Pass. So to have the UFC as a broadcast partner, to have all those TV stations in different countries showing the fights, it gives these guys the exposure they need to go on to bigger things.

Cage Warriors är nära en milstolpe i organisationens historia – snart har den hundrade (!) fightern med bakgrund hos britterna, debuterat i UFC. Graham Boylan menar att han inte bara gläds över att hans fighters tar sig till den största scenen, utan att han också blir genuint lycklig när de lyckas där.

Den mest kände av Boylans alla ”examinerade elever” är såklart Conor McGregor som inte bara varit ”Champ Champ” i UFC, utan var det också i Cage Warriors flera år dessförinnan. Men McGregor är som sagt bara en i raden av en stor mängd talanger som sedermera blivit världsstjärnor under UFC-flagg. Eller vad sägs om namn som förre mellanviktsmästaren Michael Bisping, publikfavoriterna Dan Hardy och Joanne Calderwood, den länge superdominanta stråviktsmästarinnan Joanna Jędrzejczyk och topprankade mellanviktaren, svensk-norske Jack Hermansson – för att bara nämna några?


Conor McGregor med dubbla Cage Warriors-bälten

Den senaste i raden att ta klivet över till Dana Whites oktagon är den obesegrade (11-0 MMA) bantamviktaren Jack ”Tank” Shore. Den 24-årige walesaren är en vars framgång Boylan gläds synnerligen åt, och uppmanar MMA-fans att hålla ögonen på framöver:

Jack Shore has grown up in Cage Warriors. He fought in amateur Cage Warriors, he had his pro debut in Cage Warriors, he went through all the prelims, then on to the main card, then into the main event, then became the Cage Warriors bantamweight champion.

Och medan vissa – som nämnde Shore – jobbar sig upp genom systemet, förklarar Boylan att det också kommit en hel del fighters genom hans burdörrar som i stort sett redan var redo för UFC men som behövde rätt exponering innan de kunde ta det steg över, som deras färdigheter i sig kanske redan hade förtjänat:

Joanna Jędrzejczyk is probably one of those examples. She had an amazing track record in MMA and Muay Thai, but she was still there for us to pick up and put on Cage Warriors – she wasn’t signed at the time. She fought in Cage Warriors, and she was signed to the UFC the following month, so that’s a prime example. Whether it’s one fight or whether you’ve grown up with us, Cage Warriors is the platform if you want to move on to the UFC.

Cage Warriors nära band med UFC erbjuder många möjligheter. Inte minst sneglar den irländske VD:n mot en gala på amerikansk mark. I och med invigningen av den amerikanska MMA-jättens egen arena Apex Facility i Las Vegas häromdagen kanske britterna har hittat ett perfekt ställe för ett sådant arrangemang. Boylan är klart intresserad av att arrangera någonting där, i alla fall:

We love doing things outside the box. We’ve done shows in places people would never have dreamed we would have gone, and it’s confused the hell out of people. It’s outside-the-box thinking, and it’s creative thinking. Cage Warriors at the Apex in Vegas? That sounds good to me, man.

Men här och nu, är det business as usual för Graham Boylan och hans Cage Warriors, som inte heller ser någon anledning att ändra på organisationens vinnande koncept:

We don’t see challenges or look for the next huge step in development. We just let our brand do its thing. We let the market sort itself out between fighters who want a paycheck and fighters who want to be the best in the world.

We’ll just keep developing the guys who want to be the best in the world and who want to go on to the biggest platform in the world, and just go from there.

I en av de sex titelmatcherna ser vi UFC-meriterade dansken Nicolas Dalby (17-3 MMA; 5-1 CW; 1-2-1 UFC), som efter tre raka avslutssegrar, utmanar regerande mästaren Ross Houston om welterviktsbältet. Cage Warriors 106 sänds i sin helhet på bland annat UFC:s streamingtjänst Fight Pass.

Läs mer
-1
Dana Sad
Dana Happy
Luke Rockhold öppen träning

Luke Rockhold ”paxar” Jon Jones

Tim Tebras

Luke Rockhold vill ”paxa” en fight med den regerande UFC-mästaren i lätt tungvikt, Jon Jones, som Rockhold menar är ”rädd” för att gå upp till tungvikt och möta sin rival, den i tyngsta divisionen regerande mästaren Daniel Cormier.

Den forne mellanviktsmästaren har redan skapat rubriker i sin nya viktklass – och ändå har han ännu inte slagits en enda sekund i lätt tungvikt ännu. På nästa veckas UFC 239 är det dock dags, då amerikanen kliver in i oktagonen för ett möte med viktklassens sjätterankade utmanare Jan Błachowicz. Men Rockhold har ögonen längre bort i framtiden, på en horisont som stavas Jon Jones. Mästare i lätt tungvikt och därtill i skrivande stund tvåa på Pound for Pound-listan.

Rockhold gästade nyligen ett avsnitt av podcasten Submission Radio och uttryckte där sin förhoppning att en övertygande seger över den polske veteranen, ska räcka för att få nästa chans på Jones bälte:

Jon Jones is right there and I’m not looking to dance around too long. If there’s an opportunity and things work out, I perform, he performs, you never know.

Den 34-årige kaliforniern har vid många tillfällen specialstuderat mästaren för att kunna ”spegla” denne i träningsförberedelser för sin vän och klubbkamrat; Daniel Cormier. Rockhold menar att det känns som att han själv förberett sig för en match mot ”Bones” i åratal:

There’s a lot of history with a matchup like that. I’ve been there through many training camps for Jon Jones so we’ll see. I’m going to go out there and fight my fight and Jon’s got to win his fight.

I huvudmatchen på samma gala som Rockhold debuterar i sin nya viktklass, sätter Jones titeln på spel i ett möte med fruktade strikern Thiago Santos. Ex-mästaren i mellanvikt imponeras av brassen och menar att hans direkta, hårda och nästintill vårdslösa fightingstil kan ge Jones rejält med huvudbry. Däremot ska Jones vara så pass mycket bättre brottare att ”Marreta” egentligen aldrig ska bli ett problem. Blir det för osäkert för mästaren med en stående fight, så åker Santos i mattan, och där bör det vara klasskillnad:

Jon’s just got to get in one time. He’s a tactful guy. He’s not going to go out there and make a lot of mistakes. He can judge distance well and he gets the takedown, we haven’t seen that man (Thiago Santos, Kimuras anm.) on his back and I don’t expect much from him.

I stort sett sedan det andra mötet mellan Cormier och Jones, en match där först ”DC” kändes vassare i två ronder men Jones sedan vann via TKO till följd av en välplacerad huvudspark – för att bara dagar senare fällas för dopning och bli fråntagen både seger och bälte, har det talats om en trilogifight. Och inte minst, i vilken viktklass en sådan skulle ske – särskilt sedan Cormier utöver sitt återvunna 93 kilos-bälte, även rodde hem tungviktstiteln under Jones avstängningsfrånvaro. Men oavsett vad, vill Rockhold ha matchen mot Jones, själv:

I’m fighting before ‘DC,’ I call dibs if the opportunity presents itself. ‘DC,’ I think it’s foolish for him to try to challenge Jon back down, I think Jon should have to come challenge him up for the heavyweight title. That’s where their natural weight is. Jon is a big guy, he cuts a lot of weight too to get down. Jon is scared to fight ‘DC’ at heavyweight. I don’t know why ‘DC’ thinks he’s got to come back down and fight him to prove some point. It doesn’t make sense.

Rockhold menar att Jones, som annars gärna talar vitt och brett om att han kan möta och besegra vem som helst i vilken viktklass som helst, aldrig ens mumlar om att ställa upp mot Cormier i tungvikt:

Jon ain’t talking about fighting ‘DC’ at heavyweight. He’s kind of beating around the bush and he’s trying to bait him back down and antagonize him a little bit. Jon doesn’t really want to fight ‘DC’ at heavyweight.

Men som sagt, innan en titelmatch i nya divisionen ens kan bli en fläck på kartan, måste Rockhold besegra veteranen Błachowicz, som inte direkt är någon amatör. Bara de senaste fem åren har polacken besegrat flera topp tio-fighters, bland dem svenske Ilir Latifi, Jimi Manuwa och Nikita Krylov. Innan sin senaste match, där det blev förlust mot titelutmanaren Santos, hade Błachowicz fyra raka segrar.

EN distinkt seger över polacken skulle kunna öppna dörren för den forne UFC- och Strikeforce-mästaren, som menar att trots att han nu ska slåss nästan tio kilo tyngre än i merparten av sin karriär, så kommer han besegra de flesta lätta tungviktarna:

I’m faster than all these guys. I’m more technical, these guys can’t make mistakes. I’m going to beat them to the spot, I’m going to make them pay.

Inte minst, avslutar Rockhold, kommer just hans näste motståndare att få uppleva den styrka, snabbhet och grappling han tar med sig till lätt tungvikt:

I got a heavy left kick and he can’t really stop it. (…) One thing everyone knows, is that I’m a son of a bitch when I’m on top of you and Jan Blachowicz ain’t getting up if that happens.

Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

”King Mo” Lawal kan fortsätta inom Bellator

Tim Tebras

Muhammed ”King Mo” Lawal må ha gått i MMA-pension förra veckan men om Bellator-VD:n Scott Coker får sin vilja igenom, kommer amerikanen fortsatt vara kvar inom organisationen. ”Han är en del av familjen” svarade Coker på frågan om det fanns någon framtid för ”King Mo” inom Bellator.

Det är ännu oklart om det handlar om instruktörsuppdrag, administrativt jobb och/eller något helt annat – men Coker vill hålla Lawal sysselsatt. VD:n planerar att ”inom kort” bjuda in den numera före detta fightern till ett möte inom kort, där de tillsammans kan dra upp riktlinjer för framtida uppdrag.

Coker och Lawal ska ha haft ett ”rörande” samtal efter den senares offentliggörande av att karriären nått vägs ände. VD:n hade gärna sett sin trotjänare fortsätta men är helt enig om att då intresset för att slå andra män i ansiktet falnar, är det dags att lägga handskarna på hyllan:

When a fighter reaches that realization, it’s time to retire. Not only are you striking someone, someone’s striking you. You’re in harm’s way, as well. So it’s time to let it go and let the young guys fight.

Lawal själv menar att det inte enbart är en inställningsfråga, utan i minst lika hög grad handlar om fysiska begränsningar. Den Las Vegas-födde fightern har dels hunnit fylla 38, dels gått 31 proffsmatcher (21-9, 1 NC) under de elva år som förflutit sedan debuten och – inte minst – dragit på sig en hel del skador som kräver medicinska ingrepp för att läka.

Coker hyllar ”King Mo” reservationslöst för sina insatser i framförallt Strikeforce och Bellator och avslutade en intervju i veckan med att än en gång fastslå:

His future will still be with Bellator.

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

Ryan Bader: ”Chael Sonnen snackar istället för att prestera”

Tim Tebras

Om Chael Sonnen (2-2 Bellator; 30-16-1 MMA), som i helgen möter Lyoto Machida (1-0 Bellator; 25-8 MMA) vid Bellator 222, var ute efter Ryan Baders (5-0 Bellator; 27-5 MMA) uppmärksamhet så har han den nu.

”The American Gangster” hade i veckan några väl valda ord att yttra om organisationens regerande mästare i lätt tungvikt.

Segraren mellan Sonnen och Machida är troligen, eller åtminstone möjligen, näste titelutmanare i 93-kilosklassen. Dock menar Chael att han ogärna möter Bader, och detta på grund av verkligt ogillande från veteranens sida. Sonnen uttrycker det som att Bader skulle behöva ”böna och be” om att få den förre som utmanare. Onekligen ett lite okonventionellt perspektiv.

Bader själv kallar det en bluff och synar. Mästaren tror helt enkelt att ”den 42-årige kommentatorn” försöker snacka till sig en titelmatch istället för att prestera sig till den:

“Beg” a 42 yr old mma analyst??? 😂 [Chael] knows he can’t sniff a title shot by actually competing and earning one so he runs his mouth to bait me. Well congrats I’m here, IF you happen to get by Machida I’ll gladly gift you the fight and watch you fold up just like your last fight.

Sonnen eller Machida kan alltså bli Baders näste motståndare i lätt tungvikt – men inte nästa match. ”Darth” Bader är dubbel mästare och ska försvara sitt tungviktsbälte först. Detta troligen i slutet av sommaren, mot Cheick Kongo, enligt Bellators VD Scott Coker.

Men inte alltför länge därefter kan alltså den trefaldige UFC-titelutmanaren (två förluster mot Anderson Silva i mellanvikt och en mot Jon Jones i lätt tungvikt) få chansen att plocka hem ett Bellatorbälte.

Många ansåg att såväl det andra mötet med Silva (UFC 147, 2012) som matchen mot Jones (UFC 159, 2013) var matcher som Chael mer hade snackat sig till än sportsligen förtjänat. Och nu kan det alltså vara på väg att hända igen. Om ”gangstern”, som sagt, kan besegra en annan ärrad veteran. Och besegra Lyoto Machida är inget man gör bara sådär. Fråga exempelvis – Bader, som knockades av brassen i augusti 2012…

Läs mer
+1
Dana Sad
Dana Happy

Baltimores borgmästare vill minska ungdomsvåld med boxningens hjälp

Tim Tebras

Efter en särskilt våldsam helg med facit på åtta skjutningar och ett knivmord i den redan extremt våldsutsatta staden Baltimore i Maryland, kräver flera av civilsamhällets ledare efter att politikerna börjar prova att hitta lösningar utanför ramarna. Baltimore har näst högst antal mord per capita i hela USA och är väl nästan mest känt som skådeplats för den hyllade (och våldsamma) TV-serien The Wire.

Lokala TV-kanalen WBAL-TV rapporterar att en av de mer okonventionella förslagen från stadens borgmästare Jack Young är att göra det lättare för invånarna att göra upp dispyter med nävarna, istället för att utgången av schismen blir dödligt vapenvåld.

Borgmästare Young intervjuades av en handfull reportrar vid ett lokalt evenemang inför National Gun Violence Awareness Day, vilken infaller 7 juni:

Gun violence has been plaguing this city for the last 10 years. The murder rate in this city and non-fatal shootings have increased. I’m not happy with it and neither should the citizens of Baltimore.

Evenemangets huvudsyfte är att koppla ihop unga i riskzonen med potentiella arbetsgivare och därigenom se till att de inte dras in djupare i gäng- eller våldskultur.

Ett av dödsoffren i helgens skjutningar var en 17-årig pojke. Young menade att det tog extra hårt på honom, då han själv förlorat en systerson på grund av det väpnade gatuvåldet. Borgmästaren talade också om hur boxningsmatcher skulle kunna hjälpa stadens unga i riskzonen att lösa sina konflikter:

If they want to really settle them, we can have them down at the civic center, put a boxing ring up and let them box it out. Those kinds of things, you know, and the best man wins and the beef should be over. Those are some of the things I’m thinking about.

Stadens överåklagare Marilyn Mosby menade, vid samma arrangemang, att för att bli av med våldsbrotten, kan inte invånarna förlita sig enbart på polisen, borgmästaren eller (motsvarande) kommunfullmäktige;

The biggest and most important stakeholder in all of this is the community.

Att använda kampsport för att trycka tillbaka våldet är inte en ny idé. Relativt nyligen har det även diskuterats i Storbritannien, som sett knivskärningar skjuta i höjden de senaste åren. Där har det också forskats en del på området. Och även om denna forskning förvisso visar att hårda straff mot gängmedlemmar och unga våldsbrottslingar bara ökar deras utanförskap, finns det inga bevis för att kampsportsutövning på något sätt skulle förbättra situationen för de berörda.

Läs mer
+2
Dana Sad
Dana Happy

Henry Cejudo förnekar skaderykten

Tim Tebras

I sociala medier har det under de senaste dygnen florerat rykten kring Henry Cejudo. Det sägs att UFC:s flugviktsmästare – som siktar på att till helgen även erövra bantamviktsbältet – skadade sig på träning, vilket då givetvis gör lördagsnattens match mot Marlon Moraes osäker. Ta som exempel nedan tweet från MMA-journalisten Eric Kowal:

Hearing info from a source who says he was in the UFC workout room last night and Henry Cejudo may have been injured. Source says there was a loud scream like he tore something, followed by a pause, and then another loud yell. Hoping to verify here shortly.

Cejudo förnekade dock omedelbart ryktena. MMAJunkie nådde honom tidigt efter att ryktena börjat bubbla upp och till den amerikanska MMA-sajten svarade mästaren följande på frågan om han skadat sig:

No, absolutely not. I’m good, I’m strong, I’m healthy. I don’t know where that came from.

Den forne olympiske guldmedaljören bevisade sedan knäets goda tillstånd genom att inför journalisternas ögon göra krysshopp (jumping jacks). Detta borde kanske räcka för att lugna inte bara media utan även UFC-ledningen och fansen?

Men som det brukar heta; ingen rök utan eld. Även om Cejudo kategoriskt förnekade alla former av skada inledningsvis, erkände han för media vid ett senare tillfälle att jodå, visst skedde en liten incident på träning. Dock inget stort och inget som ska påverka matchen mot Moraes:

I did have a little bump on my knee, my right knee. I hit the edge of the damn corner. It hurt. That’s it.

I det fall Cejudos information om skadeläget inte riktigt stämmer och han ändå tvingas lämna återbud till matchen, har UFC minst sagt garderat sig väl. UFC 238 är späckat med topprankade bantamviktare. Skulle något hända med Cejudo, eller med Moraes för den delen, kan såväl Petr Yan som Aljamain Sterling, Pedro Munhoz eller Jimmie Rivera hoppa in som ersättare i matchen om det vakanta bältet, sannolikt utan större protester från någotdera håll. Kanske har UFC äntligen lärt av tidigare misstag och sett till att ha rejält med potentiell sistaminutenbackup till huvudmatchen med sig i korridorerna?

Naturligtvis får man ändå utgå från att Cejudo är OK, om han säger så själv. Om inget förändras de närmaste två dagarna, så går UFC 238 av stapeln i Chicago, Illinois, natten mellan lördag och söndag svensk tid. Detta är (ännu) det rådande matchkortet:

HUVUDKORT

  • Henry Cejudo vs. Marlon Moraes
  • Valentina Shevchenko vs. Jessica Eye
  • Tony Ferguson vs. Donald Cerrone
  • Jimmie Rivera vs. Petr Yan
  • Tai Tuivasa vs. Blagoy Ivanov

UNDERKORT:

  • Tatiana Suarez vs. Nina Ansaroff
  • Aljamain Sterling vs. Pedro Munhoz
  • Karolina Kowalkiewicz vs. Alexa Grasso
  • Ricardo Lamas vs. Calvin Kattar
  • Xiaonan Yan vs. Angela Hill
  • Bevon Lewis vs. Darren Stewart
  • Katlyn Chookagian vs. Joanne Calderwood
Läs mer
+4
Dana Sad
Dana Happy

Krönika: Tack för allt, Alexander Gustafsson!

Tim Tebras

Alexander Gustafsson lämnar handskarna i oktagonen och karriären är över. Kimura ser tillbaka på vad som ändå måste betraktas som ett tioårigt blågult framgångståg.

För mig började allt på laptopens 15-tumsskärm en söndagsförmiddag på hösten 2009. Egentligen skulle jag göra ett julhandelsschema för personalen i den butik jag vid tillfället drev. Men så var det ju det där med den unge, talangfulle, svenske knockoutmaskinen som hade gjort UFC-debut under gårdagen. Jag hade redan råkat läsa resultatet, men jag ville se det med egna ögon. Tack vare onlinetjänster i en juridisk gråzon så kunde jag kort senare titta på hela UFC 105 om jag hade velat. Och jodå, senare såg jag hela galan – men just där och då fanns det bara ögon för en match. Alexander Gustafsson mot Jared Hamman. Hur det slutade vet de flesta redan: den 22-årige svensken sänker amerikanen med en högerkrok och följer därefter upp med en blixtsnabb, totalt respektlös, hagelskur av slag mot den liggande amerikanen. 27-åringen försvarar sig efter bästa förmåga men Alex forcerar försvaret med relativ lätthet och till slut måste domaren kliva in. TKO i första ronden. I debuten. Wow! Och sättet han gör det på! Det är vackert fotarbete, det är aggressiv striking – och samtidigt ser det så avslappnat ut. Här har vi en kille att följa!

Själva storyn kan vi ju sen. Submission-torsken mot Phil Davis leder till träning och vänskap med densamme, vilket svensken omedelbart visar ger resultat genom att ta hem kommande två matcher, själv via submission. Mitt eget nästa wow-ögonblick som Alex-fan är definitivt matchen mot James Te Huna. Gustafsson stryper ut nyzeeländaren framför 18000 vilda australiensare i Acer Arena i Sydney och det blir knäpptyst i arenan. Det var riktigt häftigt.

Även om segrarna mot Matt Hamill och Vladimir Matyushenko absolut också är minnesvärda, är nästa stora milstolpe såklart den första UFC-galan på hemmaplan. Inte bara kommer MMA-jätten till Sverige, utan det är också vår rising star som ska headlina kortet. Dessutom möta den farlige Thiago Silva, han som nästan patenterat den där skära-halsen-av-motståndaren-gesten. Det är en snöig aprildag och rätt så nervöst. Väl inne i Globen ändras dock det mesta. Det här är, på gott och ont, ljusår från svensk folkhemsidrott. Proffsigt till max och med stenhårt fokus på underhållningsbiten runtom själva sporten. Jag hade förvisso redan sett både hockey och baseboll i Nordamerika, men det här var ett snäpp till. Alex vinner matchen mot Silva på ett otvetydigt enhälligt domslut och fortsätter klättra på stegen.

Nästa pinnhål är legendaren och forne mästaren Mauricio ”Shogun” Rua. Ett väldigt speciellt möte för mig. ”Shogun” är tillsammans med B.J. Penn min första stora favorit bland fighters. Och nu ska brassen alltså möta min nye favorit – den blonda, nästan två meter långa, 25-åringen från Arboga. Det är en extremt nervös decembernatt framför TV:n hemma hos en kompis. Jag är helt säker på att Alex kommer torska och framgångståget sinkas lite. Men nej då, seger även här – och nu är det nästan så att vi börjar fundera på om inte Alex borde få en titelfight. Segerrusiga (och kanske lite ölrusiga också) bestämmer vi på stående fot att det är klart vi ”åker till Vegas” om Alex får möta Jon Jones.

Istället bokas ”The Mauler” för ännu ett Globenframträdande men blir skadad kort innan galan. Tur, med facit i hand, då det innebar att vi fick in Ilir Latifi på den stora scenen också. Men just då kändes det surt. Men så kommer beskedet senare under våren: Alex får en chans på bältet! Han ska möta suveräne Jon Jones. Den yngste mästaren någonsin i UFC. Han som knappt ens varit nära att förlora, förutom en diskvalificeringsförlust. Det här var såklart innan Jones avslöjats som festprisse eller dopad, och såväl jag som resten av MMA-världen såg något slags oövervinnerlighets-skimmer runt amerikanen.

UFC 165 i september alltså. Här kommer vi, Las Ve… Toronto? All right, det blir nog skoj det också. Jag är så nervös när jag ska boka biljetter till gänget att man kan tro att matchen börjar snart. Men allt går bra och vi får suveräna platser i Air Canada Center, ”rakt på” oktagonen. Och jag minns det så väl, ögonblicket då transaktionen gått igenom och stora svarta bokstäver lyser på skärmen:

TIM, YOU’RE GOING TO UFC 165!

Hur själva matchen gick vet precis varenda MMA-fan idag. Det här handlar om vilka minnen och vilken upplevelse Sveriges ojämförligt största kampsportsstjärna givit oss fans. I introklippet till matchen pratar Alex om just Jones oövervinnerlighets-aura och försöker tona ner den. Ordvalet, givet vad som hände, har etsat sig fast i minnet:

Everybody bleeds.

Redan i första (eller är det i andra?) ronden så spricker mästarens ögonbryn och blodet rinner. En i mitt rese-/läktarsällskap vrålar som jag aldrig hört honom vare sig förr eller senare; EVERYBODY BLEEEEEEDS! och gåshuden är total.

ufc 187 Jon Jones i oktagonen
Everybody bleeds…

När domslutet läses upp efter de fem stenhårda ronderna är besvikelsen avgrundsdjup. Har vi lagt alla de här pengarna, åkt runt halva planeten, till och med varit borta en dag extra för att hinna se Niagarafallen, pressat tillbaka jetlag och allt sånt, för att få uppleva Alex plocka ronder och nertagningar mot ”den oslagbare” Jones; komma tillbaka från den i 99 fall av 100 matchavslutande armbågen i fjärde ronden och så vidare – bara för att se poängdomarna skänka segern till mästaren på silverfat? Arg. Besviken. Och helt tom. Jag har absolut noll röst kvar och kan inte ens svara alla de icke-svenska åskådarna som skänker sina sympatier när vi är på väg ut ur arenan.

Nästa match är i London ett knappt halvår senare. Samma gäng är på plats då också, och ser Alex mer planenligt göra processen kort med Jimi Manuwa, samt efteråt försöka sig på MMA-historiens sämsta kullerbytta. En häftig upplevelse och ett skönt slut på kvällen, men givetvis inte lika stort som UFC 165.

Som tillägg, för att understryka upplevelsen: jag har på läktarplats sett mitt favoritlag vinna SM-guld i fotboll. Stockholmsderby i samma sport. Premier League. La Liga. Landslaget i EM. Nordamerikansk hockey, baseball, basket och teatersporten Pro Wrestling. Och en hel del till. Men ingen annan åskådarupplevelse har varit större än UFC 165.

Därutöver har vi givetvis varit på plats även på övriga Globengalor och den hemska morgonen på Tele2 Arena i januari 2015. Vi bokade och flyg och hotell till Berlin två dagar innan Alex blev skadad och inte kunde midsommarfajtas mot Glover Teixeira. I slutet av samma år kom sedan nästa stora chans: titelmatch igen. Men nu mot Daniel Cormier. UFC 192 i Houston, Texas.

Houston är en trevlig stad och galan var om möjligt än proffsigare arrangerad än UFC 165, men det var aldrig riktigt samma edge som i Toronto. Förutom kanske då när Alex sänkte Cormier i tredje ronden. Då jäklar var vi på tårna på våra läktarplatser. Men även denna gång slutade kvällen i ett domslut till motståndarens fördel och en besviken vandring ut i nordamerikansk sommarvärme (jodå, det var en bra bit över 20 grader ute även om det var oktober och sen kväll).

När ”The Mauler” nästan ett år senare mötte Jan Błachowich så gav det nästan fler frågetecken än svar. Varför ville inte Alex gå huvudmatch? Varför var det viktigt att få tre ronder och inte fem? Vad sjutton hade hänt med hans fotarbete? Kunde eller ville han inte avsluta polacken?

Ytterligare ett halvår senare var den gamle Alexander Gustafsson tillbaka, eller kanske till och med en ny och bättre än någonsin. Glover Teixeira fick smaka jabbar och dominans i fyra och en halv rond innan en spektakulär uppercutserie antagligen skickade ut den farlige strikern från den absoluta toppen för gott. Och Gustafsson själv bjöd Globen på ännu mer känslor efter matchen, när han friade till sin Moa i oktagonen.

Därefter följde ännu ett långt uppehåll för Gustafsson och i slutet av 2018 blev så äntligen 2014:s hetaste match av. Jones vs. Gustafsson 2. Tredje gången gillt för den svenske stjärnan. För egen del ingen ny Nordamerikaresa utan istället nattsittning på hemmaplan. Och med tanke på dels utgången i matchen och dels sistaminutenflytten från Las Vegas till kaliforniska Inglewood, är jag rätt glad för egen del. Men fortfarande besviken för Alexanders del, att han var så bra och nära men aldrig fick bli mästare.

Att följa Alexander Gustafsson så specifikt och inte bara MMA generellt, har inte bara tagit mig till städer, platser och arenor jag troligen aldrig hade besökt annars. Det har också givit mig vänner och minnen för livet. Och inte minst har vi fått se ett gäng riktigt vassa MMA-prestationer.

Och nu, när svensken efter förlusten mot Smith igår kväll, aviserat att vi inte får nöjet att se honom fajtas mer, är det väl likt förrförra stycket man får summera hela hans karriär:
Så bra.
Så nära.
Men aldrig mästare.

Tack Alexander, för att vi fått följa dig på nära håll. Tack för ditt oersättliga bidrag till att höja MMA:s status och intressenivå i Sverige och världen. Tack för showen. Tack för allt.

Läs mer
+15
Dana Sad
Dana Happy

Colby Covington har en utmaning till Mike Perry

Tim Tebras

UFC-welterviktarna Colby Covington och Mike Perry har kastat skit på varandra både en och två gånger de senaste åren. Dessvärre har deras respektive platser i divisionens ranking alltid varit för långt isär för att UFC ska kunna motivera att matcha de båda turbotungorna i oktagonen.

Nu menar dock Covington att han har den perfekta lösningen på problemet, så att de en gång för alla kan göra upp – i buren.

Den forne interim-mästaren medverkade nyligen i ett avsnitt av podcasten BJPennDotCom Radio, där han serverade Perry en… intressant utmaning. Covington är näst på tur att möta mästaren Kamaru Usman. Om amerikanen får med sig bältet från den matchen så är han beredd att när som helst ge ”Platinum” chansen att ta det från honom. Allt Perry behöver göra är att dessförinnan vinna två matcher i rad. I och med att floridianen så sent som i slutet av april besegrade ”Cowboy” Oliveira, behövs alltså bara ytterligare en seger för att ha just två i rad.

Nu kom ju såklart inte utmaningen utan sin beskärda del av barnförbjudna förolämpningar. Såhär sa Colbyi nämnda podcast, någorlunda ordagrant:

If Mike Perry can win two fights in a row he’s getting an immediate title shot. I will defend my title against him. I know he can’t count to as high as two and I know he’s probably not going to win two fights in a row. If Mike Perry, that dumb motherfucking cousin fucker, sheep lover, horse-face lover motherfucker can win two fights in a row, he’s getting an immediate title shot. Winning two fights for a jobber who’s going to be fighting Indian casinos next year is going to be really tough for him. I don’t see it happening, but I wish him the best. I really do hope he wins another fight so I can literally break his jaw and send him packing. He’ll never fight again. I promise you that.

”Chaos” fortsatte med att orera brett om hur han skulle totaldominera Mike Perry i deras hypotetiska titelmatch, så till den grad att han antagligen skulle fällas i domstol för misshandel:

If they locked me in the octagon with him they’d probably give me assault afterwards. I’d probably be in jail for assault because the dude, he’d be helpless in there against me. Literally, he’d be helpless. That’s just all it would be. He’d be helpless. He wouldn’t be able to do anything. He’d be so gassed out. He thought he was gassed out in one round against ‘Cowboy’ Olivera? Who the fuck is that guy? You’re talking about the cream of the crop (här åsyftar Colby sig själv). America’s champion. The best welterweight to ever grace the UFC. He has no shot. So, I’m hoping he can get on a two fight win streak so I could end his career.

Ödmjuk som alltid, är den gode Covington. Men i teorin kan vi alltså inom kanske ett halvår få se en match med potential att skitsnacksutklassa vilken batalj mellan Conor McGregor och Khabib Nurmagomedov som helst.

Läs mer
0
Dana Sad
Dana Happy

UFC 241: Raphael Assunção möter Cory Sandhagen

Tim Tebras

Sommarens tyngsta kort (förutom ”UFC Sverige” såklart!) blev precis ytterligare ett par toppnamn rikare. Två högt rankade bantamviktsutmanare fyller på den redan späckade galan.

Enligt ESPN:s Ariel Helwani, är en match mellan andrerankade utmanaren Raphael Assunção och åttonderankade dito Cory Sandhagen klar för UFC 241. Vinnaren däremellan lär också ha en riktigt god chans att få möta vinnaren av Henry Cejudo och Marlon Moraes. .

Assunção (11-3 UFC; 27-6 MMA) gjorde sin UFC-debut 2011, då i fjädervikt, och knockades direkt av forne stortalangen Erik Koch. Därefter gick brassen ner till bantamvikt och har därefter finfina resultatraden 11-2 i sin nya viktklass. Förvisso åkte 36-åringen nu senast på en submissionförlust – mot nämnde Moraes – men dessförinnan radade brassen upp fyra raka segrar och hans aktier står ännu högt i kurs. På meritlistan bara de senaste fem-sex åren finns segrar över såväl Moraes (ja, samma Moraes igen), Pedro Munhoz och Aljamain Sterling som förre mästaren i viktklassen, T.J. Dillashaw. Assunçao är kort och gott en av de bästa i bantamviktsdivisionen, men hittills har han aldrig fått en chans på bältet. Seger över Sandhagen kan räcka för att brassen även ska nå dit.

Cory Sandhagen (4-0 UFC; 11-1 MMA) har sett fantastisk ut sedan han skrev på för UFC. Den Coloradofödde Sandhagen har på knappt ett och ett halvt år i organisationen gått fyra matcher och i dessa besegrat John Lineker, Iuri Alcantara, Mario Bautista och Austin Arnett. Varje sådan seger tar 27-åringen ytterligare ett pinnhål upp – och även för Sandhagen skulle det kunna räcka med seger i nästa fight, för att därefter få utmana om bantamviktsbältet.

UFC har förvisso inte officiellt bekräftat matchningen, men när Helwani släpper en dylik nyhet utan att späcka med information om att det skulle vara ”ett rykte”, stämmer det oftast.

Endast fyra matcher är klara för UFC 241 än så länge, men oj vilka matcher sedan! Galan äger rum i Anaheim, Kalifornien, natten mellan den 17-18 augusti svensk tid. Nedan kan ni ta del av det rådande matchkortet:

Tungvikt: Daniel Cormier – Stipe Miocic 2 (titelmatch)
Mellanvikt: Yoel Romero – Paulo Costa
Weltervikt: Anthony Pettis – Nate Diaz
Bantamvikt: Raphael Assunção – Cory Sandhagen

Och, psst… missa inte vår fantastiska kampanj tillsammans med Betfair inför UFC Sverige! 450 kr riskfritt bet OCH sommarens snyggaste MMA-tisha!

Läs mer
+3
Dana Sad
Dana Happy
Officiell

Jessica Andrade erbjuder Rose Namajunas returmatch

Tim Tebras

Den nykrönta stråviktsmästarinnan Jessica Andrade har stor respekt för förra mästarinnan, Rose Namajunas. Så stor att brasilianskan, som knockade ”Thug” Rose brutalt och därigenom erövrade bältet häromveckan, erbjudit amerikanskan ett direkt returmöte.

I en intervju med ESPN:s kände MMA-reporter Ariel Helwani nyligen, uttryckte Andrade att hon skulle vilja möta Namajunas i Denver, där annars Milwaukee-bördiga Rose bor och tränar:

The person that I would really like to fight again would definitely be Rose. Because she did a very nice act of kindness to me by going to Rio to defend her belt. She had no obligation to do that. And if she ever wants to fight again for the belt, I know she’s figuring some stuff out, but if she wants to do it I’ll be happy to go to Denver and defend in her hometown the same way she did to me.

Med det sagt, är Andrade också öppen för andra motståndare. Själv ser hon vinnaren mellan Tatiana Suarez och Nina Ansaroff, vilka möts under UFC 238 i juni, som det främsta alternativet till Rose, vad gäller nästa utmanare om bältet:

If Rose doesn’t want to do it, probably the winner of Nina and Tatiana would be the most worthy of the next title fight. But, in the UFC you never know so I’m just training and getting ready because I know that there’s a lot of tough girls coming up very soon.

I och med segern erövrade brasilianskan inte bara stråviktsdivisionens mästarbälte. Hon slog sig dessutom in på topp 15-listan över UFC:s bästa fighters Pound For Pound (alltså ungefär ”kilo för kilo”, där man mäter fighters prestationer mot varandra oavsett respektive viktklasser).

Läs mer
+6
Dana Sad
Dana Happy